Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 18. Hovstallets julmarknad. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 499 20221202

Välkommen till del 18 i min serie om "Stockholm, en berättelse om en huvudstad".
Denna gång handlar den om Hovstallet och dess julmarknad.
Vill ni läsa mina övriga 17 delar i serien så söker på nedanstående länkar.
http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-1
http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad
https://skillingaryd.nu/nyheter/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-3-tantolunden-pa-soder/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-4/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-5/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-6/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-7/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-8/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-9/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-10/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-11-langholmen/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-12-langholmen/
https://skillingaryd.nu/nyheter/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-13/
https://skillingaryd.nu/nyheter/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-14-nationalmuseum/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-15/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-15-abrahamsberg/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-16-vasamuseet/
https://skillingaryd.nu/natur/stockholm-en-berattelse-om-en-huvudstad-del-17/
Vill ni läsa alla min 1000 natur- och kulturkrönikor, där Stockholmskrönikorna ingår, följer ni bara denna länk: http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/index.natur.html
Jag väljer dock att börja med vägen till och från Hovstallet som också verkligen är mödan värd, enligt Karin Boyes vackra dikt "I rörelse".
Bilden visar vacker konstutsmyckning i tunnelbanan.
Tunnelbanekonst, värd att stanna upp vid och njuta av, inte bara att springa förbi för att hinna med nästa tåg.
En sista bild på konsten i underjorden, illusionen hos mig är att den är framsprängd ur berget under tunnelbanebygget i nutid som ett bevis på tidigare civilisationer som funnits på jorden innan berget stelnade för minst en miljard år sedan.
Väl uppkommen från underjorden möts man av Stockholms vackra innerstad och Stockholms ström med Nordiska museet till vänster i bakgrunden och Vasamuseet med masterna till höger i bakgrunden.
Den senaste tidens snökaos med 30-40 centimeter tung blötsnö har knäckt mängder av grova grenar på träden i Stockholm.
Bysten i bakgrunden visar John Ericsson som var en av Sveriges stora tekniska hjältar, med lysande idéer men, tyvärr, med en undergrävd ekonomi.
John Ericsson, född den 31 juli år 1803 och avled den 8 mars år 1889, var en svensk-amerikansk uppfinnare. Han föddes på Långbanshyttan i Värmland, där fadern Olof Ericsson var gruvfogde och jämte sin far och sin bror Nils blev han vid 13 års ålder anställd vid bygget av Göta kanal, där han snart fick uppgifter som lantmätare. Tio år senare tog han anställning som militär och lantmäteritekniker vid Jämtlands fältjägarkår och här började han också göra uppfinningar och fick de första idéerna till en varmluftsmaskin.
För att exploatera denna varmluftsmaskin och andra uppfinningar reste Ericsson år 1826 till Storbritannien. Bland hans första konstruktioner märks ett vattenuppfordringsverk och en effektiv ångpanna med tuber och forcerat drag. Ångpannan sattes in i ett lok, Novelty, som deltog i en tävling arrangerad vid Rainhill på banan Manchester–Liverpool. Här segrade dock loket Rocket, konstruerat av George och Robert Stephenson. Ericsson sökte senare andra tillämpningar för sin ångpanna, bland annat en brandspruta. Hans många projekt kom att undergräva hans ekonomi så att han år 1832 sattes i gäldfängelse, det vill säga, fängelse för obetalda skulder. Här arbetade han vidare med sina idéer om en varmluftsmotor, kallad ”caloricmaskin”, idéer som skulle fortsätta att sysselsätta honom resten av livet. Ericsson gifte sig år 1836 med den 19-åriga Amelia Byam men äktenskapet blev mycket olyckligt.
I Storbritannien började Ericsson också arbeta med förbättring av fartygspropellrar. Sådana hade börjat provas redan på 1810-talet, men då inte fått större användning. Ericssons försök med två motroterande propellrar innebar ett nytänkande som kom att inspirera också andra uppfinnare. En av Ericsson konstruerad propeller användes i tvåmastskonaren Robert F. Stockton, tillverkad av smidd järnplåt, som på våren år 1839 seglade från Liverpool till New York och sedan blev det första propellerdrivna fartyget i praktisk användning i Amerika. I oktober år 1839 följde Ericsson själv efter till USA och han skulle aldrig komma att återvända till Europa.
Arbetena med propellerdrift fortsattes i USA och ångfregatten Princeton, försedd med Ericssons propeller, vann en tävling mot den kända hjulångaren Great Western, vilket kom att leda till det slutliga genombrottet för propellerdriften. Under amerikanska inbördeskriget konstruerade Ericsson för nordstaternas räkning pansarfartyget Monitor. Det kom att göra en betydande insats i kriget genom att i ett sjöslag år 1862 vid Hampton Roads i Virginia hindra sydstatssidan från att totalt tillintetgöra nordstatssidans flottstyrka. En träfregatt, Merrimack, som tidigare ingått i nordsidans flotta men som bränts och övergivits, hade sedan bärgats av sydsidan, byggts om och bepansrats. Under namnet Virginia åstadkom fartyget stor förödelse innan Monitor tvang det att lämna stridsområdet. Monitor markerade ett marint trendbrott, och ”monitorer” kom sedan att bli en standardtyp av krigsfartyg.
Även i USA fick Ericsson ekonomiska problem. Han hade också svårigheter att vinna erkännande från bland andra USA:s marinmyndigheter. Vid den stora industriutställning som år 1876 anordnades i Philadelphia till USA:s 100-årsjubileum var Ericsson inte inbjuden att deltaga. Detta gjorde honom bitter och han utgav, för egna medel, boken ”Contributions to the Centennial Exhibition”, där han förtecknar sina uppfinningar. Här beskrivs också den maskin som upptog de sista åren av hans liv, solmaskinen, en varmluftsmaskin som får sin värmetillförsel genom att solljus reflekteras mot en parabolisk spegel. John Ericsson är här över 100 år före sin tid.
Ericsson är en av Sveriges stora tekniska hjältar men ingen av hans många uppfinningar gav visserligen upphov till någon stor industri, men som idégivare var han en av sitt sekels främsta.
När jag ser den vackra juldekorationen med älgar i procession tänker jag osökt på två saker, dels "Den stora älgvandringen" på Sveriges Television och "Älgarna demonstrerar", som är en sång skriven av James Hollingworth och Karin Liungman, utgiven av gruppen James & Karin år 1974.
Lyssna gärna via länken, https://www.youtube.com/watch?v=pbuluytLQl4
Dramaten är en teater i Stockholm som ägs av staten och är Sveriges främsta teater, den brukar kallas Sveriges nationalscen.
På Dramaten arbetar många av Sveriges främsta skådespelare och regissörer, bland andra arbetade den kanske allra främsta regissören, Ingmar Bergman, där. Teaterhuset ligger vid Nybroplan och förutom på Stora scenen i teaterhuset spelar Dramaten på flera mindre scener.
Dramaten heter egentligen Kungliga Dramatiska teatern och den skapades av kung Gustav III år 1787.
Det nuvarande teaterhuset på min bild invigdes år 1908.
Vi befinner oss nu på Raoul Wallenbergs Torg och läser om historien bakom han mystiska och ännu olösta förvinnande, hoppas att ni kan läsa texten direkt på min bild.
Raoul Wallenberg föddes år 1912 och var en svensk diplomat som verkade i Ungern i slutet av andra världskriget och under åren 1944–1945 räddade han tiotusentals ungerska judar från att skickas till nazistiska förintelseläger. För detta kommer man ihåg honom som en hjälte.
Raoul Wallenberg har blivit en symbol i och för kampen mot förföljelse och omänsklighet.
I januari 1945 togs han till fånga av sovjetisk militär och fördes till Sovjetunionen men vad som sedan hände vet man inte säkert. Det troligaste är att han dog i fängelse i Moskva år 1947, sannolikt mördad.
I början av 1950-talet intensifierades dock den svenska diplomatin i ärendet och då bekräftades uppgifter om att Wallenberg suttit inspärrad i säkerhetstjänstens fängelser i Moskva. Sovjetunionen medgav detta men uppgav att han enligt ett återfunnet brev från en fängelseläkare, den så kallade Smoltsovrapporten, skulle ha avlidit den 17 juli 1947.
Raoul Wallenbergs familj, den svenska regeringen och så småningom även utländska regeringar och organisationer har fortsatt ansträngt sig under alla år för att få veta vad som hände honom.
Under den kommunistiska sovjettiden var det dock nästan omöjligt men under 1990-talet, i det ”nya” Ryssland, gick det lättare och en hel del kom fram men någon säker lösning på gåtan om Raoul Wallenbergs försvinnande har man ännu inte funnit.
Bilden visar minnesstenen över Raoul Wllenberg som finns vid Raoul Wallenbergs Torg.
Äntligen är vi framme vid H.M. Konungens hovstall vilket är platsen för de hästar, paradvagnar, bilar, uniformer och seldon som används vid ceremoniell representation.
Hovstallet ligger sedan mer än hundra år på Väpnargatan 1 på Östermalm i Stockholm.
Det var som förmodat mycket folk som besökte julmarknaden och för de som var på handlahumör fanns både olika hantverksprodukter samt olika ätbara och drickbara produkter.
Kommersen var stor och intensiv och inte en enda Skillingarydsbo träffade vi.
Hovstallets huvuduppgift är att ansvara för planering och genomförande av alla transporter med bil för Kungafamiljen. Häst och vagn används vid ceremoniella tillfällen så som statsbesök, riksmötets öppnande och då Kungen tar emot nya ambassadörer.
Hovstallet har sina historiska rötter i Gustav Vasas tid och representerar därmed ett betydande kulturarv i form av klassisk rid- och körkonst och kunglig ekipagekultur.
Hovstallet har även uppgiften att förvalta, utveckla och visa upp detta arv för allmänheten.
Hovstallet har en månghundraårig historia alltsedan Gustav Vasa år 1535 lät bygga ett stall för de kungliga hästarna. Då som nu var huvuduppgiften att tillgodose Konungens behov av transporter till vardags och till fest.
Det första hovstallet byggdes på Helgeandsholmen i slottet Tre Kronors absoluta närhet och på den plats där riksdagshuset ligger idag. Snart visade sig dock detta för trångt och ett nytt stall uppfördes redan på 1500-talets slut vid Jakobs kyrka där nu Kungliga Operan är belägen.
Här tillverkas det "tänneve" via ett fiffigt redskap!
Trots att omfattande flytt- och ombyggnadsplaner av hovstallet skisserades av såväl Gustav II Adolf som drottning Kristina flyttades inte hovstallet förrän då Karl XI gav Nicodemus Tessin den äldre i uppgift att uppföra nytt ståtligt hovstall, som nu skulle återplaceras på Helgeandsholmen. Detta stall hade plats för 60 hästar och omfattade även ridhus, vagnshus och rustkammare.
Dessvärre förstördes det i en våldsam eldsvåda redan år 1696, året före den dramatiska branden på Slottet Tre Kronor.
Efter branden 1696 gick uppdraget till Nicodemus Tessin den yngre att uppföra en ny anläggning på den gamla grunden. Stallet moderniserades och gjordes mer palatslikt denna gång med utrymmen för 150 hästar. Ett pumpsystem möjliggjorde att vatten från Strömmen kunde ledas direkt till varje hästplats.
Två flyglar uppfördes som ridhus och vagnslider. I nära tvåhundra år tjänstgjorde denna anläggning som hovstall.
På 1870-talet väcktes ett förslag att två riksbyggnader, riksdagshus och riksbank, skulle byggas på Helgeandsholmen. Oskar II erbjöd sig att kostnadsfritt avstå från Helgeandsholmen om annan lämplig plats kunde anvisas för hovstallet.
År 1888 beviljade riksdagen en dryg miljon kronor för bygget av det nya hovstallet på dess nuvarande plats Artilleriplan vid Strandvägens början, numer med adressen Väpnargatan 1.
Arkitekten till det nya Hovstallet var slottsintendenten Ernst Jacobsson, han biträddes av Fritz Eckert och de gav hovstallet formen av en medeltida riddarborg, en slottsliknande skapelse med torn och murar som omger en praktfull stallgård.
År 1894 var det nya hovstallet klart men det mötte en mycket stark kritik och blev en av dåtidens mest utskällda byggnader.
Idag utgör den sammanhållna anläggningen Hovstallet en oersättlig kulturmiljö där man alltjämt utför sina uppgifter som kunglig transportorganisation. Hästantalet har minskat kraftigt sedan 1890-talet då huvuddelen av transporterna idag sker med bil, men uppgiften att bevara den eleganta körkonsten och ekipagekulturen kvarstår.
Hovstallets nuvarande byggnader stod färdiga år 1894 och arkitekter var slottsintendent Ernst Jacobsson, som biträddes av Fritz Eckert. De gav anläggningen formen av en riddarborg i tegel med torn och murar som omger en praktfull och sommartid blomstrande inre borggård.
De mäktiga fasaderna på Hovstallet lättas upp av en variationsrikedom och detaljrikedom, som är utmärkande för den tidens arkitektur.
Ett överflöd av rundade torn, mjuka fönsterbågar och friser, mönsterlagda tegelytor och inte minst mycket eleganta, ofta utsökta järnsmidesarbeten i trapphus, portaler och omkring balkonger förskönar helhetsintrycket och uppmuntrar till närmare studium av de sammanbyggda huskropparna.
Lugnet och avskildheten på den inre borggården vid Hovstallet med träd och planteringar, damm med springbrunn, gångar och öppna ytor ger intrycket av en oas, effektivt avskärmad från storstadstrafikens larm och stress utanför.
Hovstallets gård omgärdas av bostadshuset mot Väpnargatan, stall med garage mot Artillerigatan, ridhus mot Riddargatan och vagnhall mot Sibyllegatan. Anläggningen inhyser det mesta som krävs för att Hovstallet på ett ändamålsenligt sätt kan utföra sina olika arbetsuppgifter.
Oliver ingår i släktet syrenväxter med cirka 20 arter ständigt gröna träd och buskar i subtropiska och tropiska Afrika, Asien och Europa. Olivträdet, som blir uppemot 15 meter högt, kan uppnå hög ålder, och man anser att tusenåriga träd inte är någon ovanlighet. Trädet växer mycket långsamt, och stammen blir tjock, knotig och ofta förvriden, barken blir 3 millimeter tjock. Trädets krona är mycket stor och tät och ger genom sina talrika, ständigt gröna blad en behaglig skugga. Förutom sin naturliga förekomst i medelhavsområdet odlas olivträdet i många andra områden, såsom Kalifornien, Mexiko, Peru, Chile, Kaplandet och Australien.
I Kina har te antagligen druckits sedan långt före vår tideräknings början och enligt legenden upptäcktes te av den mytologiska kejsaren Shen Nong 2737 före Kristus då några torkade blad av te råkade falla i vattnet som kokades till kejsaren. Shen Nong fann drycken uppfriskande och spred bruket av te i kejsardömet. Faktiska belägg för användningen av te i Kina finns först från 300-talet före Kristus. I början var te främst ett läkemedel men blev snart ett njutningsmedel och en viktig del av en framväxande kultur kring tedrickning, konst och litteratur. Till Japan fördes te av buddhistmunkar från Kina och omtalas tidigast år 729 efter Kristus. Tedrickandet blev ett allmänt bruk först på 1300-talet och utvecklades med zenreligionen till tetävlingar och den japanska teceremonin.
I Europa, där te tidigast nämns i Venedig å 1559, uppkom ett omfattande tedrickande efter att de första telasterna skeppats till Europa från Kina till Holland år 1610 och till  England cirka år 1670. De ostindiska kompaniernas expanderande handel under 1700-talet bidrog till att tedrickning fick en större spridning, särskilt i England och Ryssland kom te att få en viktig roll som dryckesvara. Till Sverige kom den första större leveransen år 1685 till Göteborg men teet stod länge tillbaka för kaffet. I Nordamerika år 1773 blev det så kallade Boston Tea Party, där flera lådor med te kastades överbord från ett brittiskt fartyg i protest mot regleringen av te, ett viktigt steg på vägen mot det nordamerikanska frihetskriget.
Seden att inta Five-o’clock-tea eller Afternoon tea introducerades i Holland cirka år 1650 och fördes därifrån till Nordamerika. I Storbritannien blev denna sed vanlig cirka år 1840. Iste uppfanns år 1904 under den heta världsutställningen i Saint Louis, USA. Marockanskt myntate serveras i glas och görs på grönt te och marockansk mynta, en närstående släkting till pepparmynta. Kombucha är en fermenterad dryck av sötat svart eller grönt te och en blandning av bakterie- och jästkulturer. Drycken härstammar troligen från norra delarna av Kina och spreds i Europa och USA under början av 1900-talet. Matcha är pulvriserat grönt te, traditionellt använt i den japanska teceremonin, som i modern tid blivit populärt som smaksättning i glass, sötsaker och nudlar.
Ett populärt inslag i det moderna julfirandet och uppesittarkvällen är tillverkning av julgodis. För 150 år sen var äpplen och hasselnötter det vanliga julgodiset för de allra flesta. Äpplena var hållbara vinteräpplen som mognade sent och hasselnötterna plockade man själv.
Julens gottebord har en föregångare i det speciella konfektbord som i adlig miljö på 1600-talet avslutade en större middag. Däri ingick nötter, kanderade frukter, blommor och marsipanfigurer. Medan vi idag mest äter marsipan till jul var det på den tiden inte bundet vid någon speciell helg.
På 1870-talet kom julkaramellen eller smällkaramellen av papper med en kristyrbit inuti. Den skulle hängas i julgranen för att sedan smällas och ätas upp under julgransplundringen.
Ett annat julgodis som också var avsett att hängas i granen, innan det fick avnjutas var figurer av färglagd kristyr som tillverkades av sockerbagaren. De var de billigaste julkaramellerna.
Till julens godisbord hör bland annat knäck, kola, chokladkarameller, fudge, torkade dadlar, russin och fikon.
Julgodis är ett godis som tillverkas och säljs i juletider och särskilt i äldre tid, fanns det vissa godissorter som typiskt tillverkades och konsumerades endast under julen. Julgodis brukar traditionellt tillverkas i hemmet och, eller, säljas på julmarknader som här. Olika former av choklad, kola, knäck och marsipan brukar förekomma på julens godisbord.
Tillverkning av eget julgodis är vanligt inför julen och som barn älskade jag när vi gjorde ischoklad!
I Hovstallets vagnhallar finns ett fyrtiotal vagnar och slädar för olika ändamål där de flesta är tillverkade på 1800-talet. Här återfinns bland annat de två välkända sjuglasvagnarna.
Vagnparken består av paradkupéer, kalescher och landåer, men här hittar man också enklare fordon för hästarnas utbildning och vardagsarbete.
Paradvagnarna är elegant byggda, ofta praktfullt och rikt dekorerade. De visar i helheten och detaljerna ett utsökt formspråk och stor hantverksskicklighet. Dessutom är de exklusivt inredda, vilket gör dem bekväma att åka i.
Till vissa vagnar hör också specialkomponerade paradseldon. Eleganta uniformer bidrar också till helhetsintrycket.
En del ekipage kan framföras à la dÁumont vilket innebär att vänsterhästarna rids av jockeyer och att kusk och kuskbock saknas. Fördelen med detta körsätt är en bättre utsikt för vagnens passagerare, men också bättre möjligheter för åskådare att se dem som färdas i vagnen.
Ett ekipages elegans utgörs av summan av delarnas kvalitet, funktion, inbördes harmoni och utstyrsel.
För att nå bästa resultat för den kungliga inramningen härvidlag och göra denna full rättvisa krävs bland annat en flerårig utbildning av personal och hästar och en absolut förtroendefull arbetsgemenskap dem emellan.
Då blir resultatet inte bara en högtidlig transport utan också ett kungligt skådespel.
Karl XV Paradkupé inköptes av Karl XV år 1859 av tillverkaren Lauenstein & Co, Hamburg, Tyskland.
Den används idag med fyrspann och stor paraduniform vid audienser, och inkommande statsbesök, som följevagn till Sjuglasvagnen.
Sjuglasvagnen tillverkades till kung Oskar ll:s 25-årsjubileum som regent 1897. Vagnen är tillverkad av Ad Freyschuss Hofvagnsfabrik i Stockholm och tillverkningskostnaden var 7 958 kr. Förr användes den med sexspann med spannryttare på vänster förlöpare.
Numera används den med fyrspann, vid Riksdagens/Riksmötets högtidliga öppnande, statsbesök och högtidliga audienser.
Kupé Nr 40 är tillverkad i Köpenhamn av F. C. Schultz omkring år 1890. Den körs i par och kuskarnas klädsel är paraduniform, Syrtut med hög, svart hatt och svart kokard.
Förr användes Kupén vid persontransporter vid hovet, men numera är den följevagn vid audienser.
I Hovstallets garage tvättas och underhålls de bilar som dagligen nyttjas. Bland fordonen finns både bilar för officiella transporter och lastbilar för transport av hästar och allmänt gods.
Den första av Hovstallets bilar inköptes år 1899 av dåvarande kronprinsen Gustaf sedermera kung Gustaf V. Vid den tiden fanns ett hundratal hästar i stallet. Sedan dess har bilarna successivt övertagit den dagliga transportverksamheten.
Idag utförs omkring 6000 köruppdrag om året, inom ramen för Kungafamiljens officiella program och Hovets dagliga arbete.
Det ställs mycket höga krav på säkerhet och effektivitet, både gällande dagliga körningar och kortegekörningar.
Hovstallets bilförare genomgår en särskild och omfattande utbildning.
Det är bilförarna som planerar och utför alla transporter.
Daimler DE27: Limousine, 1950
Motor: Rak 6-cylindrig, 4095 cc, 110 hk SAE vid 3 600 varv/min.
Växellåda: Halvautomatisk, 3-växlad med överväxel
Längd: 545 cm
Bredd:190 cm
Tjänstevikt: 2780 kg
Bilen är Hovstallets äldsta och kanske mest komfortabla. Typen kunde levereras med olika karosstyper. Denna limousinekaross har plats för åtta personer inklusive föraren. Under framsätet döljer sig en komplett verktygsuppsättning. Några rutor har elektriska fönsterhissar och framrutan är öppningsbar.
Bilen har under åren 2008–2009 genomgått en omfattande men ändå varsam restaurering och den används fortfarande vid speciella tillfällen.
Bland Hovstallets äldsta bilar finns en Daimler DE27 Limousine från år 1950. Den har plats för åtta personer och används fortfarande.
Totalt finns ett tjugotal bilar och i motsats till vagnarna så har de äldsta bilarna inte bevarats utan efterhand ersatts av modernare och säkrare fordon. Ett antal klassiker, som används sparsamt, ingår dock fortfarande i fordonsparken och visas för allmänheten vid guidade turer i Hovstallet.
Den andra dyrgripen är en Cadillac Fleetwood Seventy-Five Limousine från år 1969 och den används vid transport av ambassadörer och högtidliga audienser.
Kungens miljöengagemang är styrande och alla nyinköpta bilar är idag miljöklassade och antalet laddhybrider blir successivt fler.
Moderna representativa bilar utgörs främst av olika modeller av Volvo, Volkswagen och Audi. Det finns även bilar speciellt avsedda för dagliga persontransporter och varutransporter.
Cadillac Fleetwood Seventy-Five Limousine, 1969
Motor: V8-cyl, 7735 cc, 375 hk vid 4 400 varv/min.
Växellåda: Automatisk
Längd: 625 cm
Bredd: 195 cm
Tjänstevikt: 2 720 kg
Bilen är för sin tid mycket välutrustad och har till exempel farthållare, servostyrning och servobromsar, centrallås och elektriska fönsterhissar samt individuell luftkonditionering för frampassagerare och baksätespassagerare.
Bilen rymmer åtta passagerare, inklusive föraren, och används bland annat vid hemtransport av ambassadörer efter högtidliga audienser.
I det ljusa och luftiga Hovstallet står körhästarna i boxar på en spånbädd och med en yta på drygt 12 kvadratmeter.
Ridhuset används bland annat för skolridning och utbildning av unghästar. Ridhusets, för den tiden, moderna takkonstruktion av gjutjärn, har tillåtit stora ljusinsläpp vilket gör att ridhuset är ljust och inbjudande.
Skrittmaskinen ger hästarna ytterligare möjlighet att komma ut och röra på sig. Den sköts per automatik och vänder efter ett tag, så att hästarna får gå i båda varven.
I smedjan i Hovstallet pågår fortfarande verksamhet. Hovstallets hästar skos om och här sker också omläggning av gummi på vagnshjulen.
Hovstallet inrymmer ett tjugotal hästar som är tränade och utbildade att genomföra korteger och transporter vid bland annat statsbesök och högtidliga audienser. Det ställs mycket stora krav på hästar, utrustning och personal för att de ceremoniella transporterna ska kunna genomföras på ett säkert och stilfullt sätt.
Hästarna är bruna till färgen, rastypiska, högresta, med vackra rörelser och med en mankhöjd omkring 170 cm. Men lika viktigt som hästarnas yttre form är ett stabilt psyke, gedigen utbildning och hög kondition.
Hästarna köps in när de är mellan fem och sju år gamla och det krävs sedan två års utbildning för att lära dem att gå i par, i fyrspann eller sexspann och att kunna arbeta i en högljudd och ofta stressande storstadsmiljö.
När hästarna kommer till Hovstallet byter de namn och här används fortfarande namnskyltarna från det gamla Hovstallet på Helgeandsholmen. Traditionen säger att första bokstaven i fadershingstens namn blir första bokstaven i namnet.
I stallet svarar beridare, fodermarsk och kavaljerskuskar för hästarnas träning, utfodring och omvårdnad. Dag ut och dag in efter samma minutiösa rutiner, utom under perioden för sommarbete, då personalen har andra uppgifter.
Även seldon och vagnar för vardagsarbete och parad kräver daglig tillsyn. Det ligger flera tusen timmars utbildning bakom en säker och väl arbetande kortegehäst. Yngre och ej fullt skolade hästar kan dock placeras jämte äldre och mer rutinerade och därmed successivt utnyttjas under utbildningstiden.
Dagligen utbildas hästarna ute på Djurgården eller i ridhuset, samt går i den moderna skrittmaskinen.
Kommande uppdrag styr arbetet och det kan till exempel vara träning i par, fyrspann ibland à la d´Aumont, vilket innebär att kusken har ersatts av jockeyer som rider varje vänsterhäst i spannet.
Storstadstrafiken är en utmaning för hästarna, med omkörande bussar, trafikljus, gatuarbeten, trängsel och skarpa ljud. Tillsammans med Livgardets dragoner och polisrytteriet tränas också hästarna att klara av hög musik, folkmassor, skällande hundar och viftande flaggor. Hästarna ska under sitt arbete kunna behålla koncentration och lugn oavsett vad som händer omkring dem.
Ridhuset används bland annat för skolridning och utbildning av unghästar.
Ridhusets, för den tiden, moderna takkonstruktion av gjutjärn, har tillåtit stora ljusinsläpp vilket gör att ridhuset är ljust och inbjudande.
Vid vårt besök var det vackra ridhuset temporärt omgjort till lokal för julmarknaden.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan