Fågelforsrundan i regn. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 497 20221126
Bandgående fordon är effektiva och kraftfulla markberedare vilket bevisas här i Östra lägret söder om den gamla Smedjan på Skillingaryds skjutfält.
Honungsskivlingarna glänste vackert på hatten i det nästan ljumma höstduggregnet där den gamla björkstubben en gång var och min första tanke var, vad är detta för art.
Honungsskivling är en svamp som gör stor skada på träd och kan döda dem genom att orsaka rotröta och stambasröta. Svampen lever dels saprofytiskt på död ved och dels parasitiskt på levande träd. I Sverige finns fem eller sex olika sorter av honungsskivling och den angriper skogsträd såväl som stadsträd.
Svampkroppar av honungsskivling på marken intill basen på ett träd på hösten kan vara tecken på angrepp. Andra tecken på svampens närvaro är ett gulvitt, hinnaktigt svampmycel som grenar sig fingerlikt uppåt innanför barken men svampangrepp kan också vara dolt i ett till synes friskt träd.
Ytterligare symptom kan vara tillväxtminskning, gulnande eller förminskat lövverk, löv som faller av tidigare än normalt eller döda grenar i övre delen av kronan.
Dessa tecken är dock liknande de som orsakas av andra rotsjukdomar och rotskador.
Den mest effektiva åtgärden mot spridning av honungsskivling är att även ta bort stubben efter det att trädet är fällt. Stubbröjningen måste utföras noggrant och inga större veddelar får lämnas kvar i marken.
Förebygg angrepp genom att ge träden goda växtförhållanden. När ett träd är stressat på grund av till exempel kompakterad eller kompakt jord, torka eller hård beskärning är det mer mottagligt för en infektion.
Efter en fällning eller stubb-borttagning bör man vänta minst ett år innan ett nytt träd planteras på samma plats.
Regnet strilade tätt men temperaturen var hela fjorton plusgrader, det var med andra ord lätt att andas.
Granfingersvampen utmed Fågelforsleden har kommit opp på ett antal nya platser trots den sena hösten.
Granfingersvamp, "Ramaria eumorpha", och på den lilla grenen i förgrunden till vänster växer en suddig pukstockslav, "Hypogymnia tubulosa".
Husmossa, våningsmossa, ”Hylocomium splendens”, är en art i klassen bladmossor och bildar utbredda mattor i granskog och lövskog.
Varje år bildas ett nytt fjädergrenat skott ovanför fjolårets därav namnet våningsmossa.
Arten växer i hela Sverige och är en av skogens vanligaste mossor.
Undrar när vintern kommer, tänkte jag då när det var på gränsen till sommartemperaturer, nu vet jag svaret. Den kom söndagen den 20 november med snökaos, snöbomber och snöåska.
Långfotad röksvamp har här med vindens hjälp slungat ut sina sporer och för övrigt tycker jag att arten haft ett mycket bra år i mina hemtrakter.
Bildens vintermussling eller mild epålettsvamp, ”Panellus mitis”, som här växer på en granlåga är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales”, det vill säga skivlingarna.
Arten har en mellan 1–3 centimeter bred, tunn, njurformig, först vit, senare gulbrun hatt och kort, sidoställd, vitaktig fot med filthår.
Hatthuden är gelatinös och avdragbar, skivorna är vita och köttet är segt och vitt.
Smaken hos vintermusslingen är mild, men arten är ingen matsvamp. Den växer under höst och vinter på multnande kvistar och grenar av barrträd och på liggande barrträdsstammar.
Arten är allmän i hela Sverige.
Snälla konstnärer och klottrare, låt bli att förstöra de fina och informativa skyltarna utmed Fågelforsleden!
Det ligger mycket arbete bakom dessa informationskyltar så var rädda om dem!
Bildens kanadabinka, ”Conyza canadensis”, är en art i familjen korgblommiga växter.
Den är en ettårig, mellan 10–80 centimeter hög, upprätt, sträv och styvhårig ört med smalt lansettlika blad och rikt grenig blomställning med talrika, cirka 5 millimeter breda, oansenliga, grönaktiga korgar med gulvita blommor.
Blomningen infaller i juli–augusti och arten har världsvid utbredning men hör ursprungligen hemma i Nordamerika.
Den växer på kulturpåverkade marker och kom till Sverige i början av 1800-talet och har därefter brett ut sig.
Arten är allmän i södra Sverige och mindre allmän eller sällsynt norr därom till Uppland.
Bitterticka, ”Postia stiptica”, förr ”Oligoporus stipticus”, vars ovansida är vit till gräddfärgad, skrovlig och ibland med små, svarta prickar.
Köttet är vitt, liksom det likfärgade rörlagret, smaken är mycket bitter, men framträder ibland först efter en stunds tuggande.
Arten förekommer företrädesvis på stubbar, lågor och rotvältor av gran, sällan på andra barrträd och på lövved.
Hattarna hos bittertickan växer oftast enstaka och blir upp till 10 centimeter stora och 2 centimeter tjocka.
Formen varierar från regelbundet konsolformig till tunglikt utdragen och då med tydligt avsmalnande, fotlik basaldel.
Noterar även den lilla vackert gröna mossan med de vackra sporkapslarna vars arttillhörighet jag inte vet.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan