Östersjön och Fågelforsleden. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 465 20220923

Välkomna in till dambergochnaturen eller dambergochnaturen.blogg.se.
Om ni undrar när jag skriver mina natur- och kulturkrönikor så är det min intention och min målsättning att publicera en krönika per dag, fredagar, lördagar och söndagar, men det kan även bli vid flera tillfällen till under veckan.  
Bilden visar att den ovanliga blåsoppen sprider sig i området runt Östersjön eller Hässlehultsgölen på Skillingaryds skjutfält.
Denna lokalen ligger drygt hundra meter väster om den gamla lokalen och bara ett stenkast från Malmstigen, rakt söder om den stora och unika ljungheden.
Blåsopp i närbild vid den nya lokalen, enligt beskrivningen på bilden innan.
Arten är ovanlig så plocka inte alla exemplar ni ser, ta en om det finns flera, så andra skogsvandrare får njuta av den också.
Blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”, finner man i lövskog och blandskog samt i hagmark. Arten växer på marken, som här i barrblandskog med diverse lövträd, här främst björk, rönn och asp.
Det ljusa hattköttet blir blåklintsblått på bara några sekunder när man bryter eller tummar på hattens porlager.
Eftermiddagens skörd.
Siktröjning har skett in emot torpet Öveken utmed Fågelforsleden.
Allt som finns kvar av torpet Öveken och dess människor som levde här.
Gå inte bara förbi utan stanna, läs och reflektera, det är inte så länge sedan!
Sommartrattskivling, ”Infundibulicybe gibba”, är en art som växer i skogsområden och i hagmarker, ofta i grupper. Fruktkroppen uppträder under sommaren och tidig höst, från juli och in i september.
Unga exemplar har en välvd hatt med låg men markerad puckel. Hos äldre exemplar är hatten trattlik. I trattens mitt finns en rest av puckeln kvar, som en liten spetsig upphöjning. Både foten och hatten är ljust gulbrunaktiga i färgen, men foten har en något ljusare nyans än hatten. Skivorna är av nedlöpande typ och har en blekvit färg. Svampen har vitt kött och doften är något mandelaktig.
En död mullvad, men den rör ju på sig!
Det låter nästan som i sketchen om Fingal Olsson med Martin Ljung från Knäppupprevyn Funny Boy år 1958.
Lyssna gärna: https://www.youtube.com/watch?v=U-Z8Y4KBjls
Plötsligt kom förklaringen till att den döda mullvaden rörde på sig då en rödbandad dödgrävare visade sig.
Dödgrävare, ”Nicrophorus”, tidigare ofta stavat ”Necrophorus”, är ett släkte i skalbaggsfamiljen asbaggar. Släktet omfattar cirka 70 arter, varav 7 arter finns i Sverige. De är mellan 12–30 millimeter långa, antennerna är klubbformiga, och bakkroppen sticker ut bakom täckvingarna.
Arten ”Nicrophorus humator”, är helt svart, medan övriga arter är svarta med mer eller mindre utbredda röda eller gula fläckar på täckvingarna vilket är en sådan som bearbetar den döda mullvaden. Inget går till spillo i naturen!
Dödgrävare uppvisar en för insekter mycket avancerad yngelvård. De har ett välutvecklat luktsinne och kan på flera hundra meters håll lokalisera döda djur, speciellt små däggdjur och fåglar.
Vanligen konkurrerar flera individer om det döda djuret, men ett par går i regel segrande ur striden. Är kadavret tillräckligt stort kan ytterligare en eller flera honor vara med att dela på det döda djuret. De börjar då direkt bearbeta kadavret genom att bita av päls eller fjädrar, tugga köttet och blanda det med både egen matsmältningsvätska och avföring. Målet är en fördigererad köttmassa med lämpligt mikrobiellt innehåll.
Samtidigt som de preparerar köttet av den döda mullvaden gräver de ned det döda djuret genom att successivt skyffla undan jorden under kadavret. Efter parningen lägger honan en samling ägg i marken intill kadavret. De nykläckta larverna lockas i mörkret till en liten håla på toppen av kadavermassan genom ett ljud som honan frambringar med bakkroppen.
Båda könen matar de tiggande larverna aktivt mun till mun med den smälta födan. De försvarar också kadavret mot såväl inkräktande artfränder som predatorer och parasiter. Till dessa hör bland annat köttflugor och spyflugor. Dödgrävarna håller sig dock ofta med ett antal, foretiska, kvalster som äter angripande flugors ägg och nykläckta larver.
Efter några dagar lämnar eller stöts ofta hanen bort, annars riskerar maten att inte räcka, eftersom både fullbildade och larver äter av kadavermassan. Honan stannar kvar under större delen av larvutvecklingen och försvarar avkomman mot inkräktare. Larverna förpuppar sig i jorden, där de övervintrar och kläcks påföljande vår.
Stanken möter mig mer än femtio meter bort och jag vet omedelbart att stinksvamparna eller liksvamparna har kommit upp ur jorden.
Stinksvampar eller liksvampar, ”Phallaceae”, ingår i familjen buksvampar med ett 80-tal huvudsakligen tropiska och subtropiska, marklevande arter. De unga fruktkropparna är först äggformiga, så kallade ”häxägg”, och ofta nedsänkta i marken. Ur häxägget växer den långsmala fruktkroppen sedan fram. 
Hos vissa arter stinksvampar bär fruktkroppen i sin spets en nätmönstrad, sporproducerande, mösslik vävnad, som i början täcks av ett grönaktigt, illaluktande slem med sporer i. Detta lockar vissa flugor, som därmed bidrar till spridningen.
Häxägget som man ser på bilden har använts som afrodisiakum på grund av svampens likhet med en penis.
Till familjen stinksvampar förs bland annat bildens art stinksvamp eller liksvamp, ”Phallus impudicus”.
I Sverige finns även arterna dynstinksvamp, "Phallus hadriani", liten stinksvamp, "Mutinus caninus", och numera också bläckfisksvamp, "Clathrus archeri".
Bläckfisksvamp, ”Clathrus archeri”, är en svamp från Australien och Tasmanien som har introducerats till Europa och Nordamerika.
Denna art har även under senare år hittats i södra Sverige framför allt i Skåne.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hata varandra men inte dödar varandra.
//Dan