Kävsjön, Stora Gungflyet och Östra Rockne inom Nationalparken Store mosse, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 685 20231126
Berghällar med spår av den senaste istiden går i dagen på många olika ställen inom Store mosse nationalpark och ibland syns tydliga isräfflor från den senaste istidens rörelser över landskapet.
Weichsel var den senaste av de fyra stora nedisningarna eller istiderna i norra Europa under Pleistocen.
Den varade i cirka 100 000 år och nådde sin största utbredning för mellan 20 000 till 18 000 år sedan och det mesta av isen smälte bort under de följande 10 000 åren. Namnet kommer från det tyskspråkiga namnet, Weichsel, på den flod, Wisła, i Polen dit glaciärens maximala utbredning nådde.
En del av berggrunden består av metabasit som är en rikare bergart än gnejsen och graniten och den sticker upp till ytan på vissa ställen bland annat på Lilla Lövö. Under Björnekullakärret finns ett kalklager och kalken sprids upp i kärret genom grundvattnet och ger förutsättningarna för de kalkberoende växterna att leva där såsom orkidéerna kärrknipprot, brudsporre och sumpnycklar.
Kanadagäss flög under sitt grova och lite skällande läte mot sydväst denna råkalla dag och jag förstod dem och hade gärna följt med söderut till sol och värme om det var så långt de hade tänkt sig.
Namnet kanadagås, användes första gången i formen Kanadisk gås år 1875, medan namnet kanadagås först användes år 1915. Namnet kommer av att artens naturliga häckningsområden till stor del ligger i Kanada. De första utplanteringarna i Sverige gjordes i Kalmarsund av en man som hette Bengt Berg någon gång kring år 1930. År 1940 flyttade Bengt Berg till Eriksberg i Blekinge där han fortsatte sina utplanteringar av kanadagäss. Under 1940-talet skänkte han kanadagäss till Örebro och Västerås, där fåglarna under en kort period som parkfåglar etablerade sig såväl i Hjälmaren som i Mälaren och gav upphov till snabbt växande bestånd. Sedan följde en rad utplanteringar runt om i Sverige som har fortsatt fram till 1970-talet. Sedan dess har kanadagåsen ökat kraftigt i antal och fortsätter med det.
Fast i den inglasade delen av fågeltornet men den lilla talgoxen kom oskadd ut i friheten till slut som tur var.
Blek nagelskivling, ”Gymnopus dryophilus”, finner man vanligtvis i lövskog och blandskog samt på fjällhed där arten växer i lövförna och bland mossa.
När det gäller habitat och ekologisk roll är arten blek nagelskivling en saprotrof, vilket innebär att den bryter ned dött organiskt material. Den trivs i olika typer av skogar, men är vanligtvis förknippad med ekar och hittas ofta i lövströet under dessa träd vilket inte gällde här.
Blek nagelskivling är en liten skivling med blek brungul hatt och vitaktiga skivor som växer i grupper på mark bland löv och barrträd. Hatten är vanligtvis 2–5 centimeter i diameter och har en konvex eller tillplattad form med en vågig marginal. Färgen på hatten varierar från blekgul till ljusbrun och är blekare i kanten.
Björkticka, ”Piptoporus betulinus”, är en brunrötare som vanligtvis växer i sumpbjörkskog, men även i annan björkskog. Man finner den på döda, stående och liggande stammar av björk.
Björktickan växer på döda och försvagade björkar och är vanlig på stammar av björk i hela Sverige. Fruktkropparna bildas på hösten, lever till nästa vår och är ljust gråbruna med vit undersida.
Björktickan är lätt och porös som torkad, och har bland annat använts som kork till flöten vid fiske. Arten användes förr ofta som nåldyna, ibland tygklädd men den har också använts för att sticka in knivar och andra verktyg i vid förvaring och även till rakknivar som rakstrigel.Den har även använts som medel mot myggor genom att den torkade björktickan eldats vid öppen eld.
Ett annat sätt att använda svampen var dess röta i björkveden då den rötade veden lär ha fungerat som polermedel i urmakerier på den tiden som klockor innehöll större mekaniska delar.
Wibecksleden är 1,6 kilometer tur och retur samt leder bland annat ut till Wibecksplatsen som man ser på min bild.
Leden startar vid naturum och är anpassad för synskadade, barnvagnar och rullstolar. Det finns en handledare längs med hela stigen. Underlaget är hårdpackat grus och sand. Först går leden genom blandskog för att sedan växla till björksumpskog. Wibecksleden går ut till Wibecksplatsen, en plattform med bänkar och bord med utsikt över Kävsjöns gungfly.
Det finns även två eldstäder där man kan elda. Ta med dig ved från naturums vedförråd eller egen för att elda. Det finns pappersguide och ljudguide till leden. Pappersguiden finns i en låda vid stigens början och ljudguiden finns att låna kostnadsfritt i naturum. Wibecksleden är ett verk av Föreningen Store Mosse Nationalpark och färdigställdes våren år 2006.
Store Mosse nationalpark bildades år 1982 till stor del tack vare den berömde professorn Edvard Wibeck som kämpade för områdets skydd redan vid förra sekelskiftet.
Professorn och jägmästaren Edvard Wibeck var en naturvårdare, född år 1877, som kämpade för skapandet av nationalparken Store Mosse under större delen av sitt liv.
I tjugoårsåldern uppmärksammade han Kävsjöns unika fågelliv med myrsnäppa och dvärgbeckasin, arter som normalt häckade i Sveriges nordligaste delar. År 1905 föreslog Edvard Wibeck en fridlysning av fågellivet vid Kävsjön. Drygt tjugo år senare föreslog han att även att stora gungflyet och omgivande mossområde skulle skyddas och kampen för ett ökat skydd fortsatte. På 1950-talet lämnade han förslag på att bilda en nationalpark av Store Mosse och två år före hans bortgång, år 1971, blev Store Mosse-området ett naturreservat. Tio år efter hans bortgång gick hans dröm i uppfyllelse och år 1982 blev Store Mosse en nationalpark.
Professor Edvard Wibeck var, förutom naturvän av stora mått, en briljant naturfotograf och många tusen bilder av naturlandskap och fågelbon minner om hans verk. Under 48 år som naturfotograf använde han dessutom en och samma bälgkamera.
Gullpigg, ”Calocera cornea”, finner man vanligtvis i lövskog där den växer på ved av lövträd, främst bok, gråal, ek, asp, rönn och klibbal.
Gullpiggen, "Calocera cornea", liknar dvärggullhornet, "Calocera furcata", men är oftast ogrenad och finns på lövved.
Rostvinge, ”Phragmatobia fuliginosa”, är en karakteristisk, ganska kompakt och kraftigt byggd, brunfärgad och karminfärgad spinnare som är utbredd över hela Norden. De brunfärgade, håriga larverna hittas ofta i september eller oktober eller när de hastigt kryper över barmark eller snö soliga vårvinterdagar.
Rostvingen förekommer spritt i många olika biotoper men föredrar öppna gräsmarker av olika slag, ofta torra, sandiga gräsmarker men även friska gräsmarker och myrmarker som här mitt ute på Stora gungflyet på Store mosse nationalpark.
Ett stort kärrområde längs södra sidan av Kävsjön kallas Stora gungflyet och består av en rotfilt som delvis flyter på vattnet. Här häckar tranan och ofta kan man se fåglarna söka föda i den böljande vegetationen.Vår och höst är de översvämmade gungflyområdena viktiga rastplatser för många andfågelarter. Gungflyet erbjuder också ett skyddat tillhåll under den känsliga ruggningsperioden då fåglarna för en kort tid förlorar flygförmågan.
Bilden visar spången över Stora gungflyet mot Östra rockne i fjärran.
En talgoxe sitter i en liten björk utefter leden över Stora gungflyet och jag undrar vad den gör här i allt det ödsliga och tomma denna dag.
Spången över Stora gungflyet där min bild är tagen mot det stora tornet i fjärran, osynligt för det blotta ögat.
Tranan, karaktärsfågeln framför andra, häckar ute på Gungflyet och ofta kan man se fåglarna parvis söka föda i den under sommaren böljande gröna vegetationen.
Växtligheten är idag mycket enhetlig över stora områden och bland de allmänt förekommande arterna finns till exempel kärrsilja, topplösa, vattenklöver, kråkklöver, flaskstarr och dyfräken. Större delen av gungflyet är trädlöst, men bitvis tätt beväxt med pors.
När landhöjningen efter inlandsisen satte in ”tippade” landet långsamt över åt söder och för cirka 12 000 år sedan torrlades issjön och på sjöbotten hade sand lagrats.Vinden fick fritt spelrum och ett system av flygsanddyner, så kallade rocknar, bildades. Sedan blev klimatet åter fuktigare och delar av sandheden försumpades och vitmossor kunde etablera sig.
Bilden visar området Östra Rockne i sydöstra delen av Kävsjön.
Skogsbevuxna sanddyner, så kallade rocknar, bildar ett system av öar och åsar i den öppna myren. Bilden visar området Östra rockne.
I nationalparken finns det många olika vandringsleder genom olika naturtyper och har olika svårighetsgrader. Lederna går längs tallbevuxna rocknar, genom lövklädda kulturmarker och över högmossen.Bilden visar området Östra rockne.
Observationsplatsen för örnutfodringen ute på Kyrkemossen mot Hädinge by i fjärran.
Under vinterhalvåret utfodras kungsörn och havsörn i nationalparken och köttet på utfodringen är från trafikskadat vilt. Utfodringen kan ses från detta örngömslet som ligger 400 meter från matplatsen och ligger intill grusvägen till Kittlakull. Örngömslet är alltid öppet.
Här var den stora skogsbranden år 2006, en varm och solig sensommar, gjorde den svårsläkt. Svampen brandskiktdyna, "Daldinia loculata", följde i mängder i brandens spår efter bara några veckor och under hela hösten och vintern.
Bilden är tagen utmed grusvägen till Kittlakull. Mossen brann och cirka 300 hektar blev bränt. Det var gnistor från tågets låsta hjul som tände på det torra gräset den varma sommaren år 2006. Branden har framför allt dragit fram i det gamla torvtäktsområdet mellan järnvägen och Kittlakullvägen.
Även stora delar av tallskogen på sandbanken mellan Kittlakull och Östra Rockne har eldhärjats. I båda fallen är det miljöer som sedan tidigare varit påverkade av människan.
Trattlav, ”Cladonia pyxidata”, är en art i gruppen bladlavar och har 1–4 centimeter höga, brett trattlika, gråaktiga bildningar som utgår från den primära bålen, vilken består av grå, horisontella fjäll längs markytan. Fruktkroppar, apothecier, är vanliga och de är bruna samt sitter i kanten av den trattlika delen eller på utväxter därifrån. Arten är vanlig i hela Sverige utom i Skåne och växer på marken, på klippor och nedtill på trädstammar. Den har använts till att färga ullgarn och ylletyg.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan