I Apladalen i Värnamo, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 657 20230924

Nere i fårhagen i sydöstra delen av Apladalen bland de ståtliga skogsekarna växer en vacker ekticka på den rakstammiga eken i mitten av bilden som nere vid basen är väl skyddad från djurens skav och gnag av ett täckande lager av gärdgårdsstörar.
Ekticka, ”Fomitiporia robusta”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, och är en så kallad vitrötare. Arten växer i lövskog och blandskog samt i hagmark på stammar och grova grenar av levande och döende, ofta gamla, ekar, sällan hassel och syren.
Ektickan växer vanligtvis som min bild visar högt över marken men har jag felbestämt arten så är det väl bara en vanlig klibbticka, "Formitosis pinicola".
Det finns mycket att titta på och förundras över i trädväg i Apladalen och denna stora och ståtliga trippeldelade tall tillhör den kategorin.
Vill ni se bilder på fler märkliga träd så gå in på Skogssällskapet via länken; 
https://www.skogssallskapet.se/ovrigt/pressrum/pressbilder/pressbilder-pa-2022-ars-knasiga-trad.html 
Ek, vanlig ek, skogsek, sommarek eller stjälkek, ”Quercus robur, är en art i familjen bokväxter och är ett storvuxet träd som i Sverige blir mellan 20–25 meter men i södra Europa ända upp till 45 meter högt. Barken, som så småningom blir mycket grov, är ljusgrå och tätt uppsprucken i korta, smala och vertikala plattor. Kronan är bred och oregelbundet byggd med grova och mer eller mindre krokiga, vanligen nästan rätvinkligt utstående grenar och ofta utgår knippen av småkvistar direkt från stammen.
Bilden visar svamparten tegelröd slöjskivling, "Hypholoma lateritium", som växer nedtill på den kraftfulla ekstubben i södra delen av Apladalen.
Bildens art tegelröd slöjskivlingen är vanligtvis lite mer storvuxen än de två andra stubbväxande släktingarna som är svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, och rökslöjskivling, ”Hypholoma capnoides”.
Tegelröd slöjskivling är ingen matsvamp!
Bildens gärdsgård eller hägnad har till syfte dels att utestänga djur från åker och äng, dels att markera ägogränser. De hittills äldsta, arkeologiskt konstaterade, hägnaderna i Sverige är av sten och från vår tideräknings början. Vid medeltidens ingång hade trähägnader blivit helt dominerande i form av hankgärdsgårdar, det vill säga, hägnader av snett ilagda stänger eller gärdsel mellan stående par av störar. Konstruktionen hölls samman av vidjor eller hank runt störarna. Denna gärdsgård eller gärdesgård var i större delen av Sverige så dominerande att den blivit synonym med äldre hägnad i allmänhet. I sydligaste Sverige var flätgärdsgårdar vanligare och bestod av en enkel rad störar med vågrätt flätat ris. I områden där det var ont om virke, som Bohusläns kustområde och Öland, användes smala stenhägnader. Breda stengärdsgårdar, som i dag är ett karaktärselement i många skogsområden, gjordes inte förrän under den agrara revolutionen på 1800-talet. Ståltrådshägnader och taggtrådshägnader slog i Sverige igenom under 1920-talet och 1930-talet medan elstängslet infördes i slutet av 1930-talet. De gemensamma hägnaderna utgjorde en av de viktigaste sammanbindande arbetsuppgifterna i byn. Med skiftena och ändrad lagstiftning rörande stängselskyldighet förändrades detta från slutet av 1800-talet.
Rödklint, ”Centaurea jacea”, är en art i familjen korgblommiga växter och är en mellan 30–80 centimeter hög, flerårig ört med fågrenig stjälk och hela eller parflikiga blad. De 1,5–2 centimeter vida korgarna innehåller purpurröda blommor som blommar under juli–september.
Arten hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika på torr gräsmark, i strandsnår och på ruderatmark och är i Sverige relativt allmänt norrut till Gästrikland och mindre allmänt norr därom.
Skotten hos skogseken är grönbruna och bladknopparna koniska, spetsiga och ljusbruna. Bladen är 10–12 centimeter långa och 7–8 centimeter breda, parflikiga och med bladöron vid basen. Bladen är matt mörkgröna på ovansidan, ljusare på undersidan, bladundersidan hyser mot hösten ofta en mängd galler orsakade av gallsteklar. Bladbasen är urnupen, till skillnad från den närstående arten bergek.
Bilden visar den gamla och stora eklågan alldeles invid ishallen Aplarinken.
Den märkliga tallen med de långa och mjuka barren kanske är en sibirisk cembratall, ”Pinus sibirica” eller en koreatall, ”Pinus koraiensis”, hur som helst är trädet en liten "udda fågel" i Apladalen
Kanske är det istället arten himalajatall, ”Pinus wallichiana”, och som namnet antyder förekommer arten i Himalaya från Afghanistan, nordöstra Pakistan och norra Indien över Nepal och södra Kina till Bhutan och Myanmar. Arten växer i dalgångar och upp till 3400 meter höga regioner.
De ljusbruna honblommorna hos skogseken sitter vanligen 2–3 tillsammans på 2–5 centimeter långa skaft, medan de brungula hanblommorna sitter i 2–4 centimeter långa hängen, honblommor och hanblommor sitter på samma träd. Blomningen inträffar i maj och frukterna, ekollonen, sitter 2–3 tillsammans på 4–8 centimeter långa skaft.
Bildens knotiga sagotalls grenar är som gjorda för att sätta fantasin i rörelse och som hämtade från Tolkiens ringensagor.
Korkmussling, ”Daedalea quercina”, finner man i lövskog och blandskog med ek. Arten växer på stubbar och naken kärnved på döda och levande ekar och är en så kallad brunrötare.
Korkmusslingen är till konsistensen hård och korkartad med grova vindlade porer samt växer, som sagt, på stubbar, stolpar och lågor av ek. Denna svampindivid har funnits på denna ekstolpe i Apladalen i många årtionden och jag brukar titta till den när jag har vägarna förbi.
Sidenticka, ”Trametes versicolor”, är en vanlig svamp som finns över hela världen och ingår i släktet ”Trametes” och familjen ”Polyporaceae”. ”Versicolor” betyder ”många färger” som en beskrivning av denna svamp och dess form och många färger får den att likna en vild kalkon och kallas därför på engelska ”Turkey tail” vilket på svenska betyder ”kalkonsvans”. En svamp med liknande utseende är arten raggskinn, ”Stereum hirsutum”, som ibland även kallas för falsk kalkonsvans.
Sidenticka är en vitrötesvamp som bryter ner lignin och den kan ätas av larver av svampmalen, ”Nemaxera betulinella”, larver av flugan, ”Polyporivora picta”, och svampmyggan, ”Mycetophila luctuosa”, men är oätligt för oss människor.
Svavelticka, ”Laetiporus sulphureus”, växer i lövskogar och blandskogar samt i hagmarker. Arten hittas på döda stampartier och håligheter på levande och döda ekar men sällan andra lövträd, till exempel körsbär, oxel, pil och poppel. Svaveltickan är en så kallad brunrötare.
Den vackert klargula svaveltickan är ätbar men ryktet om dess kycklingsmak stämmer inte alls, den smakar egentligen ingenting, säger de som har provat. Det är nog snarare konsistensen, som kan påminna om kött när svampen är tillagad och som gett svaveltickan det engelska smeknamnet ”Chicken of the Woods” eller ”Skogens kyckling”.
Bildens svavelticka har verkligen passerat ”Bäst föredatum”.
Rottryfflar ingår i släktet ”Scleroderma”, som har sex olika arter i Sverige. Fruktkropparna är nästan klotrunda, upp till cirka 10 centimeter i diameter, och har ibland en kort fotdel. De är släta eller fjälliga samt är läderartade och gula i färgen samt spricker vid mognaden upp oregelbundet i toppen. Fruktkropparnas kött, den så kallade gleban, är först vit, sedan nästan svart och pulvrig.
Rottryfflar är giftiga och till släktet förs bland annat arterna potatisrottryffel, ”Scleroderma bovista” och bildens art gul rottryffel, ”Scleroderma citrinum”. Dessa arter påträffas tämligen allmänt under sommaren och hösten i mager lövskog och blandskog.
Det fanns tyvärr ingen oxtungsvamp vid basen på den gamla eklågan i år men kanske till nästa år.
Eken växer i skogsmark och hagmark, särskilt på ganska näringsrik jord. Träden växer enstaka eller i blandbestånd med andra lövträd, på sina håll i tämligen stora rena bestånd. Traktvis bildar den lågväxt så kallad krattskog. Arten hör hemma i Europa, Mindre Asien och Nordafrika och är i Sverige allmän eller tämligen allmän från Skåne till sydöstra Dalarna och södra Gästrikland och uttrycket ”eken går i norr till Dalälven” stämmer väl. Eken invandrade till Sverige efter isens avsmältning för cirka 9 000–8 000 år sedan. Ek brukar antas växa långsamt, men är i själva verket ganska snabbväxande och ett 50 år gammalt träd bör på någorlunda näringsrik mark vara cirka 20 meter högt och ha en stamomkrets på 1 meter. Eken kan bli många hundra år gammal och de riktigt stora ekarnas ålder kan emellertid vara svår att avgöra, bland annat beroende på att de ofta är ihåliga, vilket gör att man inte kan räkna årsringarna. Talrika jätteekar är kända, namngivna och fridlysta och störst av alla svenska ekar är Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland.
Det fanns tyvärr ingen vackert gul svavelticka på sin vanliga plats på den grova eklågan i år, har det kanske varit för kallt och regnat för mycket denna sommar eller är det andra anledningar.
Eken uppvisar flera formvariationer, bland annat hängek och pyramidek, vilka liksom huvudformen ibland odlas som prydnadsträd i parker och trädgårdar. Skogsfolk brukar skilja på två extremtyper, stångek, med en genomgående rak stam och en högt upp ansatt krona, och skaftek, med en kort och grov stam. Eken har under gångna tider skattats hårt och virket har nyttjats till bland annat skeppsbygge, pålning under byggnader, möbler, golv, fönsterkarmar, trappor, manglar, kistor, vinfat, ekrar till hjul samt till de äldsta ekorna, som bestod av urholkade ekstockar. Det var i första hand de värdefullaste ekarna som togs ut, medan de mindre värdefulla, de knotigaste så kallade sparbanksekarna, lämnades kvar. Barken kan på grund av sitt höga innehåll av tannin, garvsyra, nyttjas vid garvning av skinn och ekollonen som föda för grisar eller som kaffesurrogat under namnet ollonkaffe. Eken återfinns i Blekinges landskapsvapen.
Träslaget ek är tungt, hårt och starkt och årsringarna är väl synliga, och i vårveden finns grova porer som är tydligt synliga på ytan. I likhet med andra bandporiga träslag är långsamt vuxen ek med smala årsringar lättare och mjukare än mer snabbvuxen ek med bredare årsringar.
Ingen svavelticka här heller i år, tyvärr.
Kärnveden är ljusbrun till mörkbrun, distinkt skild från den ljust gulvita splintveden och har den bästa rötbeständigheten av alla inhemska träslag, medan splintveden har dålig rötbeständighet.
I användningar där rötbeständigheten är av betydelse är det därför viktigt att endast kärnveden används men i andra fall, till exempel till golv inomhus, kan även splintveden användas, vilket då ger ett livligare utseende. Numera används ek i synnerhet till parkettgolv, men även till möbler, inredningar, utomhussnickerier och utomhuskonstruktioner.
Bilden visar en mycket grov eklåga där den rosa myxomyceten vargmjölk växer.
Gustav Vasa försökte rädda ekskogarna i Sverige både genom att förbjuda avverkning på byalagens allmänningar utan byalagets godkännande och genom att förhindra nybyggen inom sådana områden som dominerades av ekskogar och bokskogar. Anledningen var framför allt att dessa skogsområden var betesmark för svinen, så kallad ollonskogar. Omsorgen gällde sålunda i mindre grad bränsletillgången och virkestillgången.
Den vackert rosa myxomyceten vargmjölk pyntar den grova eklågan likt julgranskulorna i en julgran inför julen.
Carl von Linné was here i min skepnad under 300-årsfirandet av hans födelse år 2007 och jag talade till folket stående på den mäktiga ekstubben där jag berättade om Carl von Linné och hans historia.
Till vänster i bakgrunden ligger det gamla tråddrageriet som en gång låg vid Götarpsån nära Götarpssjön i Åsenhöga socken i Gnosjö kommun.
Det revs och flyttades våren år 1928 till Apladalen där det verkligen pryder sin plats.
Statens intresse för skogstillgångarna kan hänföras till det så kallade skogsregalet, som markerade statens rätt till överhöghet över stora skogsområden och vars utveckling kan avläsas både i landskapslagarna och i senare kommissioner och skogsordningar. Skogsregalet innefattade även ett särskilt ekregale, som innebar förbud för skattebonde att avverka ek. Bakom detta förbud låg statens intresse av att ha tillgång till skeppsvirke. Särskilt under 1600-talet, då strävan efter ett starkare sjöförsvar och en större aktiv handelsflotta präglade statens merkantilistiska politik, var tillgången på gott skeppsvirke avgörande för den maritima nydaningen.
Här stod jag år 2007 som Carl von Linné vid 300-års firandet sedan hans födelse och berättade om hans historia för besökarna.
Tråddrageriet från förra bilden och som ligger till vänster om den ståtliga ekstubben under namnet "Evighetsträd" har följande historia.
Genom en tidningsnotis från år 1926 fick Hembygdsföreningen kännedom om att ett tråddrageri som riskerade förfall fanns att tillgå hos den då 87-årige tråddragarveteranen Emanuel Johansson i Götarp. Det var ett så kallat grovdrag, fullt utrustat och i ett skick som det en gång lämnades när arbetet upphörde. Byggnaden med inventarier köptes omedelbart av Hembygdsföreningens ordförande Carl Fredricsson för det facila priset av 200 kronor.
Tråddrageriverksamhet var vanligt förekommande i trakterna kring Gnosjö där det fanns behov av kompletterande näringar till det svaga jordbruket och där det fanns tillgång till järn i trakterna, exempelvis kunde material levereras från Nissafors Bruk. I ett grovdrag som Apladalens förvandlas järnstänger genom vattenkraft till ungefär samma finhet som en strumpsticka.
Bildens mördarsnigel, ”Arion vulgaris”, är en art i familjen skogssniglar och blir mellan 6–14 centimeter lång och är mycket variabel i färg, från orangegul till nästan svart, men rödbruna–smutsbruna individer dominerar. Undersidan är grå och huvudet och tentaklerna är svarta–blåsvarta, ibland grå. Arten kan snabbt massföröka sig och detta i kombination med ett aggressivt ätbeteende gör den till ett svårt skadedjur.
Arten är liksom andra sniglar tvåkönade, hermafroditer, och efter parning lägger båda individerna över 400 ägg. Mördarsnigel kan dessutom, till skillnad från de flesta andra sniglar, befrukta sig själv, vilket gör att en enda individ kan ge upphov till ett stort antal ungar. Äggens utvecklingstid är fyra veckor, och efter ytterligare cirka fyra veckor blir ungarna könsmogna. Övervintringen sker som ungdjur nere i marken.
Födan utgörs främst av levande och dött växtmaterial men även till exempel kadaver och levande sniglar. Arten kan göra stor skada på prydnadsväxter och grönsaker. Mördarsnigel kan äta i princip alla trädgårdsväxter och grödor, men föredrar växter med stark doft, saftiga blad och stjälkar, stora blomkorgar samt bär och andra saftiga frukter.
Mördarsnigel började spridas över Europa på 1960-talet och det första svenska fyndet gjordes i Skåne år 1975. Arten sprids nästan uteslutande genom människans handel med trädgårdsväxter, där ägg eller sniglar följer med i rotsystem och jord. I Sverige är arten vanlig söder om mellersta Värmland och mellersta Dalarna. Den förekommer även längs norrlandskusten men är relativt sällsynt i Norrlands inland. I södra Sverige har spridning till naturliga biotoper, som är lövskogar, skett.
Arten härstammar troligen från sydvästra Frankrike och det tidigare svenska namnet spansk skogssnigel kommer av att den förväxlats med den närbesläktade arten ”Arion lusitanicus” som förekommer endast på Iberiska halvön.
Ringduva, ”Columba palumbus”, är en stor fågel med blågrå översida och ljus undersida med rosa bröst. Den är vit på halsen och på vingarnas nederkant och när den flyger syns det vita på vingarna tydligt. Vingspetsarna och stjärtspetsen är dock svarta. Arten finns i hela Sverige utom i fjällen och den lever i skogar och kring öppna fält, men också i städer och parker samt bygger sitt bo av kvistar och grenar uppe i ett träd.
De flesta av ringduvorna som häckar i Sverige flyttar söderut på hösten och övervintrar i västra Europa. Tidigt på våren kommer de tillbaka i stora flockar. Ringduvan har ett dovt läte som påminner lite om en ugglas hoande.
En ringduva kan bli cirka 15 år gammal och den äter framför allt frön, men också bär och knoppar. Dess fiender är rovfåglar och människor som jagar duvor. En hane som vill visa andra hanar att hans revir är upptaget kan flyga uppåt och sedan snabbt dala mot marken, det här kan kanske fungera för att imponera på honor också.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan