Älgkalvarna i likboden och den leviterande furan. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 867 20241228

Nu har de två älgkalvarna hamnat i likboden på Östra lägret och vandrat vidare till älgarnas paradis. Älgkon och hennes två kalvar har jag träffat flera gånger under hösten och dessutom fått fina bilder på men nu är dessa möten över.
Detta är vad som, köttet och huvudena oräknat, blev över efter de två små älgkalvarna i likboden. Resterna ligger i den stora skopan för att köras till tippen.
Varför tar man inte vara på skinnet? Jag har ett par fina älgskinnshandskar i svart och Karl XII hade en hel del älgskinn på sig bland annat vid dödsögonblicket utanför Fredrikshalds fästning den 30 november år 1718. Nästa bild visar konungens högra och blodiga kraghandske där kragen är av älgskinn, bilden är från Livrustkammaren och tillhör Statens Historiska Museer.
 
Bilden visar konungens högra blodiga kraghandske som han bar vid dödsögonblicket vid Fredrikshalds fästning den 30 november år 1718 och kragen är av tjockt älgskinn. Bilden är från Livrustkammaren och tillhör Statens Historiska Museer.
”Högst Salig Hans Kongl. Majts Konung Carl den 12tes Kläder uti hvilka han blef skjuten vid Fredricshalls Fästning i Norrige den 30de november 1718.
”En Hatt med förgyld mässingsknapp och svart Lärftsfoder, kunnandes man se hvarest Kulan på densamma träffat”.
”Ett par Renshuds, eller Sämsk handskar med styfwa älghuds Kragar mycket blodiga”.
”Ett par Renshuds, eller Sämsk handskar med styfwa älghuds Kragar mycket blodiga protokoll 535 Rubrik: Högst Sahl Hans Kongl: Maijtst: Konung Carl den XII: tes kläder, uti hwilka han sitt höga Kongl. Lijff igenom ett olyckeligit och högst beklageligit skått ifrån Fästningen Fredrichshall uti Norrige den 30 november 1718”.
”Mässingknappar mycket blodig Ett par Byxor af Gult Kläde utan foder med förgyldte mässingsknappar med 10 Byxsäckar och fickor tillsammans Ett Elghuds Gehäng med randige grofva band underfodrat”.
”Ett par Renhuds Handskar med styfva Elghuds kragar, mycket blodiga”.
Karl XII vid Fredrikshald den 30 november 1718.
”Högst Salig Hans Kongl. Majts Konung Carl den 12tes Kläder uti hvilka han blef skjuten vid Fredricshalls Fästning i Norrige den 30de november 1718.
”En Hatt med förgyld mässingsknapp och svart Lärftsfoder, kunnandes man se hvarest Kulan på densamma träffat”.
”Ett par Renshuds, eller Sämsk handskar med styfwa älghuds Kragar mycket blodiga”.
”Ett par Renshuds, eller Sämsk handskar med styfwa älghuds Kragar mycket blodiga protokoll 535 Rubrik: Högst Sahl Hans Kongl: Maijtst: Konung Carl den XII: tes kläder, uti hwilka han sitt höga Kongl. Lijff igenom ett olyckeligit och högst beklageligit skått ifrån Fästningen Fredrichshall uti Norrige den 30 november 1718”.
”Mässingknappar mycket blodig Ett par Byxor af Gult Kläde utan foder med förgyldte mässingsknappar med 10 Byxsäckar och fickor tillsammans Ett Elghuds Gehäng med randige grofva band underfodrat”.
”Ett par Renhuds Handskar med styfva Elghuds kragar, mycket blodiga”.
Höger kraghandske buren vid dödsögonblicket av Karl XII vid Fredrikshald den 30 november år 1718 beskrivs nedan.
”Kragen är sydd av ett 5 mm tjockt älgskinn och handen av ett tunnare hjort- eller renskinn. Kragen har på insidan ett 100 mm långt sprund. Handen har på ovansidan tre dubbla rader dekoratiossöm. Kragen har i överkant och runt sprundet förstärkts med ett 27 mm brett, randigt linneband i naturfärg och grått. Vid sprundets överkant finns ett 9 mm brett och 130 mm långt band. Par med vänster kraghandske inv. 31181. Handskarna är samhörande med kappa inv. 31178, uniformsrock inv. 31175, väst inv. 31176, byxor inv. 31177, gehäng inv. 31179, halsduk inv. 19922, stövlar inv. 31182-83, hatt inv. 31184, skjorta inv. 20875, strumpor inv. 20961-62, stövlingar inv. 20963-64.
Den större hackspettens närmaste släktingar är balkanspetten, ”Dendrocopos syriacus”, och flera asiatiska arter som himalayaspett, ”Dendrocopos himalayensis”, darjeelingspett, ”Dendrocopos darjellensis”, sindspett, ”Dendrocopos assimilis”, och vitvingad hackspett, ”Dendrocopos leucopterus”.
När balkanspettens utbredningsområde expanderade i Europa hybridiserade den ganska ofta med större hackspett men idag är det mycket ovanligt.
Tidigare trodde man att den numera i Sverige utdöda mellanspetten, ”Leiopicus medius”, eller ”Dendrocoptes medius”, stod större hackspett, ”Dendrocopos major”, nära, men DNA-studier visar att de endast är avlägset släkt.
Slättområdet vid Skillingaryd började användas för militär övningsverksamhet senast under slutet av 1600-talet. Under den period fram till år 1901, när Sverige hade indelta soldater, samlades dessa på så kallade mötesplatser. De militära mötena hölls under sommaren och vanligen inleddes dessa med ett befälsmöte. Nya oövade soldater deltog därefter i ett rekrytmöte och efter detta följde det stora regementsmötet. Från början fick varje soldat ordna med sig egen matförsörjning, men detta kom senare att organiseras gemensamt.
Mellan åren 1777–1914 var Skillingaryd övningsplats för det samlade Jönköpings Regemente. Ett skjutfält för Smålands Artilleriregemente och Artilleriskjutskolan etablerades öster om den ursprungliga bebyggelsen omkring år 1900.
Bilden visar den nymålade Officersmässen i Östra lägret och tänk vad lite färg kan göra!
På mötesplatserna sov soldaterna i tält och endast enstaka byggnader förekom. Befälet kunde exempelvis hyra in sig hos civilbefolkningen i Skillingaryds by. Ibland förekom det att befälspersoner ägde egna hus i närheten. Efter hand uppstod två skilda områden på ömse sidor om Lagan, det Östra och Västra lägret. Från sent 1800-tal kom också allt fler byggnader att uppföras inom lägren. Särskilda byggnader uppfördes för officerarna, manskapet samt för utspisning och förråd. De så kallade lägerhyddorna som byggdes kring sekelskiftet 1800–1900 inrymde stora sovsalar för manskapet. Generellt kan man skilja officersbyggnaderna från övriga byggnader genom att officerarna valde att måla sina hus i en annan kulör än falu rödfärg.
I dag är såväl byggnader som mark och miljö statligt byggnadsminne. År 2010 etablerades ett särskilt militärmuseum på Västra lägret, Miliseum. Museets syfte är att berätta historien om de indelta soldaterna och deras familjer samt vara nationellt museum för Ingenjörstrupperna.
Bilden visar den nymålade Officersmässen i Östra lägret och de nya brädorn på verandan.
Tallen finns i hela landet, alltifrån de torra lavhedarna till de fuktiga tallmossarna. Det är ett ljusälskande trädslag vars frön enbart gror på störd och solbelyst mark. Tallen är anpassad till brand och kan nå en ansenlig ålder på 700–900 år på torrare marker. En torraka kan stå över hundra år och kan sedan överleva som låga lika länge. Dess hårda ved bryts långsamt ned, vilket ger plats för många olika arter att flytta in och ut. Tallen är tåligare än gran och kan därför vara bra att satsa på för den som vill klimatanpassa sin skog.
Tallskog är en viktig livsmiljö för en mängd olika arter, i synnerhet om tallskogen är äldre och glesare med gott om död ved och grova träd. Tallskogens sällsynta arter behöver ofta en så gles skog att träden, både stående och liggande, är solbelysta under en stor del av dagen. Många arter i de här miljöerna är också störningsberoende och trivs bra efter stormfällningar, insektsangrepp och bränder.
Bilden visar en tall som är ett under att den står upprätt fortfarande på Skillingaryds skjutfält i närheten av den unika ljungheden.
En av dessa sällsynta, tallskogslevande arter är raggbocken. Raggbocken för med sig ett helt ekosystem. Att ha raggbock i sin skog är ett tecken på att man har ett skogslandskap där många tallberoende arter trivs. En mångfald av arter skapar bra förutsättningar för ett långsiktigt livskraftigt ekosystem. Livskraftiga ekosystem kan vara mer motståndskraftiga mot till exempel insektsangrepp, virussjukdomar och klimatförändringar. Raggbocken är bra att göra åtgärder för då dessa ger gynnsamma effekter i tallskogens hela ekosystem och den biologiska mångfalden ökar i området.Här nedan beskrivs några sällsynta arter som behöver gammal tall för att överleva. Just dessa arter är så kallade ansvarsarter. De finns i relativt stora andelar i Uppsala län jämfört med resten av Sverige. Länet har därför goda förutsättningar att gynna dessa arter. Genom att gynna dem gynnas även många andra tallskogslevande arter, till exempel vintertagging, tallticka och reliktbock.
Bilden visar en tall som är ett under att den står upprätt fortfarande på Skillingaryds skjutfält i närheten av den unika ljungheden.
Raggbocken är barrskogens största långhorning. Raggbockens larver har en långsam utveckling som tar omkring fyra år. Larverna utvecklas i grova, solexponerade tallågor. Arten trivs i landskap med äldre tallskog, men i takt med att dessa områden försvinner hänvisas raggbocken idag allt oftare till föryngringsavverkade områden där den gynnas av den tillfälligt öppna och solbelysta miljön. Raggbocken är ofta uppmärksammad som en bra indikator för skogsområden med höga naturvärden knutna till tall, tack vare dess vida utbredning och för att det är lätt att inventera den genom att leta efter dess gnagspår. Där raggbocken trivs finns ofta många andra arter knutna till tall.
Den skrovliga flatbaggen behöver liggande död tallved, med tickor av släktet ”Antrodia”, exempelvis timmerticka och citronticka. Den är mer tolerant och tål lite mer skugga. Den kan även förekomma i vissa gamla lågor av gran. Allra bäst är brända barrträdsstammar som ligger på marken.
Bilden visar en tall på Skillingaryds skjutfält som är ett under att den fortfarande står upprätt. Den står i närheten av den unika ljungheden och frågan är inte om den faller utan när den faller.
Nattskärran är en nattaktiv insektsätare som tycker om att jaga i gles, luckig tallskog med låg markvegetation. Som en kompensation för förlusten av 1800-talets glesare skogar har de storskaliga kalhyggena fått tjäna som kortlivade ersättningsmiljöer för nattskärran, men de kan bara utnyttjas i upp till tio år innan marken åter har vuxit igen och nattskärran måste hitta ett nytt hem. Andra fågelarter som trivs i tallskogen är tjäder, slaguggla och större korsnäbb.
Tallen är ett barrträd och är en art som ingår i samma familj som gran och lärk. En tall blir vanligen 20–30 meter hög och kan bli 900 år gammal. Barren är blågröna och 3–6 centimeter långa och sitter två och två. Kottarna är ljusbruna och 3–8 centimeter långa och är tjockare och kraftigare än grankottar. Tallen växer mest på mager mark och i Sverige finns stora tallskogar i nästan hela landet. Tallens virke kallas furu och är ett av Sveriges vanligaste träslag samt används till bland annat möbler och golv.
Bilden visar en tall som är ett under att den forfarande står upprätt. Den står på Skillingaryds skjutfält i närheten av den unika ljungheden och frågan är inte om den faller utan när den faller trots dubbla pålrötter djupt ner i sanden.
Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder levitera, inom parapsykologi, att kunna sväva över underlaget endast genom tankekraft.
Levitation, är den paranormala förmågan att höja sig över marken, något som bland annat tillskrivs heliga män i Indien och vissa kristna helgon. Särskilt känd för detta är den italienske franciskanen Josef av Copertino som levde under åren 1603–1663. Liksom när det gäller andra paranormala fenomen är levitationens förekomst ifrågasatt och har inte kunnat vetenskapligt bekräftas. Inom trollerikonsten är levitation ett illusionistiskt konstnummer med ett objekt som svävar fritt i luften, utan synlig förankring.
Nu finns det även ett levitationsfenomen i verkliga livet också nämligen magnetisk levitation, eller maglev. Vilket är ett fenomen att en magnet kan sväva ovanför en annan magnet med motstående lika poler. Detta utnyttjas bland annat i magnetsvävande tåg, eller ”maglevtåg”, först projekterat i Japan. Mycket starka magnetfält fordras, vilket kan åstadkommas till exempel med hjälp av supraledning.
Bilden visar tallen som det är ett under att den fortfande står upprätt och som finns på Skillingaryds skjutfält i närheten av den unika ljungheden och frågan inte om den faller utan när den faller trots dubbla pålrötter djupt ner i sanden som en gång var Fornbolmens botten.
Den tidigare sjön Fornbolmen bildades när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 12 000 år sedan. Till en början sträckte sig denna issjö från nuvarande södra Bolmen upp till iskanten strax norr om Vätterns södra spets. När vattenflödet från avsmältningen avtog efter hand separerades sjön från isen och en självständig fornsjö skapades. Arkeologiska och geologiska iakttagelser pekar på att sjön minskade i omfattning runt 5200 f.Kr och den kan alltså i sitt största skede ha omfattat en period på nästan 7000 år. Geologen Erik Nilsson behandlade på 1960-talet Fornbolmens historia. Han kom fram till att sjön, i vissa delar, sträckte sig från nuvarande södra Bolmen till Vaggeryd i norr och från Reftele i väster till sjön Vidöstern i öster. När isen smälte och inte pressade ner markytan längre började den höja sig igen. Resultatet blev en oregelbunden landhöjning så att sjön började ”tippa” söderut.
Länge skedde sjöns avrinning ut i Nissan via pasströskeln vid Reftele men till sist tog tippningen dock ut sin rätt och skapade en ny, sydligare avrinning i södra Bolmen, vilket medförde en snabb sänkning så att Fornbolmen sjönk tillbaka, vilket måste varit omvälvande för människor som levde kring sjön. Ur arkeologisk synvinkel är Fornbolmen intressant och redan i början av 1900-talet uppmärksammades potentialen här när det gäller stenåldersforskningen. Ett mål för de tidiga forskarna var att försöka kartlägga invandringsvägarna till småländska höglandet, men de uppmärksammade också boplatsernas förhållande till Fornbolmens strand.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan