Berganden, bläsanden och lundgamandern vid Götafors industriområde. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 863 20241221
Vintersolståndet kallas den tidpunkt då solen står som lägst hos oss på norra halvklotet. I år 2024 inträffade detta idag den 21 december klockan 10:20:30 och det blir då den kortaste dagen under året. Årets längsta natt blir då natten före, midvinternatten, alltså natten mellan den 20 och 21 december, den natt som nu är över. Därefter blir det bara ljusare och ljusare fram till sommarsolståndet om ett halvår.Nog om detta, i området där jag bor har det under de senaste åren varit steglitser mer eller mindre året om. De både häckar och övervintrar i Skillingaryd nu för tiden vilket är en märklig men trevlig förändring i fågelfaunan i mitt närområde.
Steglits, ”Carduelis carduelis”, är i rödlistningen för år 2020 bedömd som ”Livskraftig” eller ”LC”. Arten häckar i öppen lövskog och blandskog, höga glesa talldungar och gärna i fruktträdgårdar. Den förekommer i södra och mellersta Sverige, norrut till Bohuslän, södra Värmland och sydvästra Dalarna samt längs norrlandskusten upp till Västerbotten.
Namnet steglits nämns första gången år 1520, och är säkert inlånat från tyskan under medeltiden. Det tyska namnet är ljudhärmande. Steglitsen har alltid varit mycket uppskattad som burfågel, varför namnet kunnat spridas tillsammans med kringvandrande fågelfängare.
Mycket lite är känt om steglitsens historia, men på 1890-talet nämns den som en vanlig fågel och att den häckade överallt i södra och mellersta Sverige. Fram till 1990-talet minskade fågeln kraftigt i antal men har under de senaste åren åter hämtat sig.
Hannen och honan av steglitsen påminner mycket om varandra, både vad det gäller utseendet och beteendet, exempelvis brukar även honan sjunga, även om hennes sång kanske inte är lika kraftfull.
Boet som mest byggs av honan uppe i ett träd, är ett litet konstverk av grässtrån, rötter och rikligt med mjuk växtull där byggnadsmaterialet sedan vävs samman med hjälp av spindelnät.
Steglitsen är en sällskaplig fågel som gärna häckar tillsamman med några andra par i närheten. Äggen läggs i maj och ruvas i 13–14 dagar och efter ytterligare bara ett par veckor lämnar ungarna boet, vilket innebär att föräldrarna brukar hinna med ytterligare en kull.
Fram mot hösten samlar sig steglitsen i små flockar och en del flyttar kortare sträckor under oktober till november, medan andra för en kringflackande tillvaro under hela vintern.
Nu befinner jag mig invid södra dammen inom Götafors industriområde, en rest och ett minne från ungdomens klassiska fågellokal som kallades Snäppstället för där var en bra rastplats för vadare och snäppor på den tiden. Idag är tyvärr det mesta av detta område borta.
I vasskanten har det sedan några dagar befunnit sig en hane bergand och en hona bläsand som man ser på bilden. Det dröjde dock en stund innan de behagade komma fram ur vegetationen men därefter låg de på öppet vatten i den lilla dammen.
Bläsand, ”Mareca penelope”, är numera tyvärr rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, och häckar i invatten från Dalarna och norrut samt lokalt längs Norrlandskusten. Arten har bedömts som ”Livskraftig” eller ”LC” vid tidigare rödlistningstillfällen men en märkbar beståndsminskning under senare tid medför nu tyvärr att kriterierna för ”Sårbar” eller ”VU” blir uppfyllda.
Bläsand är en art i fågelfamiljen änder samt mindre än gräsand och blir cirka 46 centimeter lång och har kort näbb och mycket kort hals. Honan, som man ser på bilden, är brun och vit, och hanen är grå med brunt huvud samt har en gul bläs, eller fläck, i pannan.
Bläsänder häckar vid små sjöar eller andra vattendrag, men de bygger ofta sitt bo en bit från vattnet bland täta buskar och ris. Efter parningen i början av juni lägger honan mellan 6–12 gulvita ägg som hon ruvar. Hanen försvinner innan äggen kläcks, och honan, som man ser på bilden, tar ensam hand om ungarna.
Som alla simänder letar bläsanden ofta efter mat vid vattenytan eller på grunt vatten men den tycker särskilt mycket om gröna växtdelar och gräs, och man kan ibland se den beta på land precis som en gås.
Bläsand finns i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika och i Sverige finns den i hela landet, men den är vanligare i Norrland. Den är en flyttfågel som på hösten flyger från Sverige till västra Europa och kommer tillbaka i april–maj.
Gräsandshonan verkar försöka gömma sig bakom vegetationstuvan men jag ser dig allt kunde jag säga till henne. Den vackert blåa och vita vingspegeln syns tydligt på bilden.
Bergand, ”Aythya marila”, är rödlistad som ”Starkt hotad” eller ”EN” och förekommer främst i fjällområdet, men återfinns också längs kusten. Fjällens bergänder häckar i små till medelstora sjöar i videregionen och björkregionen, mer sällsynt i den övre barrskogsregionen. Det kusthäckande beståndet har sin tyngdpunkt i Ångermanland, Västerbotten samt Norrbotten och har nästan helt försvunnit från Svealand och Götaland. Berganden bedömdes som ”Sårbar” eller ”VU” år 2015 men uppfyller numera tyvärr kriterierna för ”Starkt hotad” eller ”EN” på grund av en allt ökande minskningstakt. Bilden visar en bergandshane.
Berganden är en medelstor dykand med rundade kroppsproportioner, överlag en storlek större än sin snarlika och nära släkting vigg. Hanen i häckningsdräkt känns lätt igen på silvergrå rygg där viggen är svart, och saknar viggens nacktofs. Honan och ungfåglarna har i jämförelse med viggen rundare huvud, fylligare nacke och en färgton på bröst och sidor som är både blekare och varmare brun. Ungfåglarna och speciellt äldre honor, har ett iögonfallande brett vitt fält i pannan och på sidorna av näbbens bas.
I fjällkedjan häckar merparten av bergänderna vid grunda och näringsrika sjöar, helst där det finns skyddande växtlighet av vide, ljung eller gräs på stranden. De kusthäckande bergänderna i norr finns både på låga gräsbevuxna skär i den yttre skärgården och vid vegetationsrika djupt inskurna havsfjärdar. Här placeras boet ofta där det också häckar vigg, ej sällan i kolonier av fiskmås, skrattmås, fisktärna eller silvertärna. Vad som sannolikt är inhemska bergänder rastar vår och höst på grunda havsfjärdar i norra Ångermanland och södra Västerbotten. Ännu på 1980-talet och 1990-talet noterades tresiffriga antal på inre Nordmalingsfjärden och i området Umeälvens delta i maj vissa år. På svenska rastområden och vinterområden ligger bergänderna om dagen ofta i skyddade kustområden i vikar och vid hamnar, varifrån de om natten flyger ut till födosöksområden till havs, i regel områden grundare än 10 meter och med god tillgång på musslor. Andelen ungfåglar bland de bergänder som flyttar förbi om hösten har historiskt sett varierat kraftigt med utpräglade toppår ungefär vart tredje år, troligen i fas med lämmeltoppar och sorktoppar på den ryska taigan då predationen på änder minskar. Mängden bergänder som passerar sydöstra Sveriges kuster varierar också starkt från höst till höst beroende på förhärskande vindar under flyttningsperioden.
Berganden är en utpräglat nordlig art med vid cirkumpolär Holarktisk utbredning. Den häckar främst i rikare småsjöar på tundra och i barrskogstaigans nordkant. Det europeiska beståndet skattas till mellan 180 000–190 000 par, av vilka cirka 85 % häckar i Ryssland. Det övervintrande beståndet har minskat kraftigt i nordvästra Europa under åren 1990–2000. I Sverige är berganden som häckare framför allt en fjällfågel, men den återfinns också längs Ostkusten. Fjällens bergänder, cirka 1 200 par enligt en nyligen genomförd inventering, häckar i små till medelstora sjöar i videregionerna och björkregionerna, mer sällsynt i den övre barrskogsregionen. Inventeringar av Lappland under 1970-talet och år 2009, visar att beståndet i detta landskap varit i stort sett konstant under denna tidsperiod. Det kusthäckande beståndet har sin tyngdpunkt i Ångermanland–Västerbotten–Norrbotten, med totalt knappt 200 par. Därutöver finns enstaka par i Uppland, Blekinge och på Gotland. I Östersjön söder om Gävlebukten har berganden minskat under hela 1900-talet och som exempel kan nämnas att arten helt försvunnit från Stockholms skärgård, där det vid slutet av 1970-talet fanns cirka 100 par. För hundra år sedan häckade arten i Skåne, Småland och var allmän på Öland, Gotland och i Stockholms skärgård och som helhet bedöms den svenska bergandpopulationen ha minskat med minst 10 % de senaste 20 åren.
De fjällhäckande bergänderna är såvitt känt inte utsatta för hot eller negativa miljöförändringar. Det största problemet för de kusthäckande bergänderna torde vara störningar på häckningslokalerna samt invandring av mink. De havsfjärdar i norra Ångermanland och södra Västerbotten som är viktiga rastlokaler under vår och sensommar är inte utsatta för omedelbara hot, men risken för störningar och exploatering i framför allt Umeälvens delta måste följas noga. Bergandens vana att under vinterhalvåret koncentreras i mycket stora flockar till ett fåtal lokaler, vilket gäller framför allt i övervintringsområdena i Danmark, Tyskland, Polen och kring Nordsjön, ofta i anslutning till trafikerade farleder eller hamnar, medför att arten kan drabbas hårt av oljeutsläpp eller andra former av utsläpp. I Sverige är berganden formellt fredad från jakt sedan år 1988 och de flockar som finns i Danmark under jaktperioden är mycket stora och få, men det är ytterst svårt för jägarna att komma inom skotthåll för dessa fåglar.
Berganden har i princip samma skyddsbehov som de måsfåglar den regelbundet häckar med och det är därför väsentligt att ett tillräckligt antal störningsskyddade häckningsöar finns tillgängliga längs ostkusten. De viktigaste rastplatserna för svenska bergänder vid mellersta Norrlandskusten måste skyddas, liksom artens viktigaste vinterområden. Det är också viktigt att bergänder ej fälls av misstag under jakt på lovliga dykänder. Bilden visar bergandshanen och en gräsandshona.
Bergandshanen har, som min bild visar, svart bröst, grönsvart huvud, vit undersida och, till skillnad från viggen, ljusgrå rygg. Honan är brun, liksom vigghonan, men har ett brett vitt område kring basen av näbben.
Lite historiska kuriosa om berganden berättar följande, ”Det är bekant, att det var denna fogel, som i en af södra Afrikas öknar frälsade Vaillant från den rysliga död att omkomma af vattenbrist”, Ekström år 1832.
Det finns benfynd från Bohuslän under Preborial tid, cirka 9 000 år före vår tideräknings början, och det antas att arten funnits i landet sedan dess.
Det första belägget för förekomst i Sverige är från perioden mellan åren 1694–1710 då arten finns avbildad på målning av Olof Rudbeck.
Under 1800-talet häckade berganden mer allmänt ner till Öland och Gotland, exempelvis skriver Carlsson år 1894 följande: ”Häckar på Öland och Gotland”. I mitten av 1900-talet beskrivs förekomsten så här: ”Häckar dels sällsynt vid kusten av Öl, Gtl, Srm, Upl, dels sparsamt till sällsynt vid kusten av Vb och Nb, samt vid sjöar i Hjd, Jmt, Vb, Nb och Lpl”.
Arten har minskat starkt sedan slutet av 1800-talet åtminstone i södra och mellersta Sverige, tjugo år senare anges arten ej längre som häckfågel på Gotland.
Epålettsvampar, i släktet ”Panellus”, är små till medelstora arter med hatt och oftast fot där foten sitter i ena kanten av hatten. Fruktkropparna är sega och de växer på ved av barrträd och lövträd.
I Sverige finns fyra arter, bildens epålettsvamp men också lilamussling, vintermussling som också kallas för mild epålettsvamp, och grönmussling som även kallas klibbmussling eller klibbig epålettsvamp.
Bildens art epålettsvamp, ”Panellus stipticus”, har en lergrå eller sämskskinnsfärgad, 1–3 centimeter bred, seg, tunn och njurformig hatt med grynig eller något filtartad ovansida. Skivorna på hattens undersida är smala, täta och gulaktigt lerfärgade. Den 1–2 centimeter långa, kantställda foten är gulaktig och filthårig. Svampen har läderartat kött med bitter smak och är oätlig. Den växer på lövträdsstubbar, framför allt av ek, och kan påträffas året om. Den är tämligen allmän i Sydsverige och Mellansverige, men är sällsynt norr därom.
Gamandrar är ett släkte kransblommiga växter med cirka 100 olika arter ettåriga till fleråriga örtartade och bladfällande eller ständigt gröna halvbuskar och buskar. De förekommer över praktiskt taget hela jorden men är särskilt rikt företrädda i medelhavsområdet. De har små helbräddade eller naggade blad, och blommorna sitter en och en eller parvis i bladvecken, hos vissa arter dock i huvuden. Blommorna, som inom familjen kransblommiga växter vanligen är läppformiga, ser ut att hos gamandrarna sakna överläpp, den delen av blomkronan har nämligen flyttats ned till den treflikiga underläppen, som härigenom fått fem flikar.
Till släktet förs bland annat bildens lundgamander, lökgamander och vintergamander samt gamander eller löksuga.
Lundgamander, ”Teucrium scorodonia”, har följande arter som värdväxt, kungsljusmott, ”Anania verbascalis”, spensligt ängsmott, ”Paratalanta pandalis” och pantermätare, ”Pseudopanthera macularia”. Kanske ska man se om man kan finna någon av dessa arter på platsen i sommar.
Lundgamander, ”Teucrium scorodonia”, är en växtart i familjen kransblommiga växter. Kransblommiga växter, läppblommiga växter eller plisterväxter växter finns över i stort sett hela världen och i alla slags miljöer. Familjen innehåller 618 olika arter och bland dessa finns många kryddväxter, såsom basilika, pepparmynta, rosmarin, kryddsalvia, mejram, oregano och kryddtimjan.
Pluggskivlingar är hattsvampar med olivbrun eller gulbrun hatt med inrullad, ofta strimmig kant. Foten är hård, kompakt och avsmalnande nedåt, och kan ibland liknas vid en träplugg, därav namnet. Arterna lever i symbios med träd och bildar ektomykorrhiza. Med DNA-sekvensering har nyligen minst sju olika arter identifierats i Europa, varav alla finns representerade i Sverige.
Den vanligaste arten i släktet pluggskivlingar, på latin ”Paxillus”, den som rätt och slätt kallas pluggskivling är bildens ”Paxillus involutus”. Det är en av de ökända svampar som tidigare ansetts vara ätlig och god men som numera betraktas som giftig. I Svampplockarens handbok av Bengt Cortin från år 1941 kan man läsa att pluggskivlingen tillhör ”nybörjarsvamparna”, den saknar giftiga dubbelgångare och att den ”malen tillsammans med kött” ger utmärkta köttbullar. Under krigsåren på 1940-talet i Tyskland hände dock att en känd svampforskare åt en måltid beredd av pluggskivling, som han tyckte om tack vare dess syrliga smak. Han avled ett par veckor senare och orsaken var en allergisk reaktion som leder till hemolys efter upprepad förtäring av pluggskivling. Hemolys är när de röda blodkropparna upplöses. Detta har benämnts för ”Paxillus-syndromet” och pluggskivlingen har därför kommit att klassas som en giftsvamp.
Av de sju arter av pluggskivlingar som identifierats i Europa är det tre nyligen beskrivna arter som bildar ektomykorrhiza med al. Ektomykorrhiza är en symbios mellan växter och svampar, där utbyte av näringsämnen och vatten mellan svamp och växt sker i växtens finrötter. Dessa bildar tillsammans ett eget undersläkte som heter ”Alnopaxillus”, och kännetecknas av att de har en hattyta med mörkare fjäll eller flockar. Det som tidigare betraktat som en art i Sverige, alpluggskivling, ”Paxillus filamentosus”, har alltså visat sig vara flera olika arter. För en av dessa ”Paxillus olivellus”, har ännu inga fruktkroppar påträffats i Sverige, men arten torde dock vara vanlig. Övriga arter, som bildar mykorrhiza med ett flertal träd, har en mer eller mindre slät hattyta och dessa är alla mycket lika bildens art pluggskivling, ”Paxillus involutus” arten som blev en giftsvamp.
Kännedomen om de olika arternas morfologiska variation och ekologi är hittills begränsad varför nya och väldokumenterade fynd som kan bidra till ett förbättrat kunskapsläge är önskvärda. Som hjälp för artbestämning finns nu en bestämningsnyckel som inkluderar alla arter som är kända från Sverige. I detta sammanhang kan tilläggas att alla arter i släktet är olämpliga som människoföda. Bilden visar arten vanlig pluggskivling, ”Paxillus involutus”, i alla fall vad jag kan förstå, och som här växer i gräs under tall.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan