Gästnaturfotograferna. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 864 20241222
Lutande tornet i Pisa eller den lutande damen i Marieholmsdammen, en upprättning bör hur som helst snarast ske, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Entita, ”Poecile palustris”, är numera rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” enligt senaste rödlistan från år 2020. Arten häckar i lövskog och blandskog och förekommer i södra Sverige norrut till mellersta Dalarna och Gästrikland men saknas på Gotland. Entitan bedömdes i förra rödlistan från 2015 som ”Livskraftig” eller ”LC” men populationsminskningen de senaste 10 åren innebär att kriterierna för ”Nära hotad” eller ”NT” tyvärr blir uppfyllda.Entitor och talgoxe förser sig med behövlig näring från fröna, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Gulsparv, ”Emberiza citrinella”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna. Gulsparven häckar vanligtvis i skogsbryn och buskmarker, särskilt i anslutning till odlad mark, samt på hyggen. Den förekommer över hela landet med undantag av fjällen.
Lilaspindling, "Cortinarius evernius", växer med gran, sällan björk i sumpgranskog och blåbärsgranskog men även fjällbjörkskog, foto Anette Blomén, Skillingaryd
En vanlig asp, "Populus tremula" eller en så kallad hybridasp, "Populus × wettsteinii", foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Magnoliorna är ett mycket gammalt släkte som fanns före bina. Blommorna utvecklades därför för att pollineras av skalbaggar. Man har funnit fossila lämningar av arten Poppelmagnolia, ”Magnolia acuminata”, som är 20 miljoner år gamla.
Släktet är uppkallat efter Pierre Magnol, 1638–1715, en botaniker som var föreståndare för den botaniska trädgården i Montpellier i Frankrike.
Bilden visar magnoliaknoppar vid järnvägsstationen i Värnamo, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Berberis, ”Berberis vulgaris”, ibland kallad surtorn, är en växtart i familjen berberisväxter som förekommer naturligt i Iran, Turkiet och Kaukasus. Till Europa infördes växten som läkeväxt och finns numera naturaliserad och har förvildats i stora delar av Sverige.Bären smakar i rått tillstånd surt på grund av den rika förekomsten av äppelsyra och andra organiska syror. Veden är hård och starkt gulfärgad av alkaloiden berberin.
De torkade berberisbären används i det iranska, afghanska och kurdiska köket. Bären har en frisk och syrlig smak. Färska bär används till sylt, saft och gelé. Bären används också i det nordindiska och ryska köket.
Både ved och rötter har använts för färgning av tyg för att erhålla olika nyanser av gult.
Bären, som innehåller stora mängder c-vitamin, har tidigare kommit till användning inom medicinen. Barken påstås vara aptitstegrande, stärkande, febersänkande och livmodersammandragande.
Använda delar av växten är rot-bark och stambark samt frukter. Aktiva substanser är alkaloider som berberin, jatrorrhizin, columbamin, palmatin, berbamin och oxyacanthin.
Inom homeopatin anses arten ”Berberis vulgaris” vara bra mot högt blodtryck samt för att rensa njurarna.
Tidigare odlades berberis på många platser i Europa men på grund av att berberisbusken är värdväxt för ett av svartrostens, ”Puccinia graminis”, utvecklingsstadier, har flera länder tidigare antagit lagar som förbjudit odlandet av busken. I Sverige antogs en dylik lag år 1918, och denna ändrades år 1933 till att gälla all vanlig berberis som förekommer utanför botaniska trädgårdar. Lagen modifierades återigen år 1976 och kom år 1994 slutligen att avskaffas. Avskaffningen av Berberislagen befaras öka svartrostangreppen vilka kommer att bli allt vanligare i framtiden. Ett utbrott i Uppland sommaren år 2017 visar att nya stammar av svartrost har kunnat utvecklats på vilda Berberis.
Berberis och blåslav foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Snöbär, ”Symphoricarpos albus”, är en prydnadsbuske med vit frukt som tillhör familjen kaprifolväxter ”Caprifoliaceae. Blommorna är små och rosa, bladen milt blågröna och växten skjuter många nya skott och förvildar sig lätt. Det svenska namnet syftar på fruktens färg som i dagligt tal även kallas för smällebär tack vare att den spricker med ett puffande ljud om den kläms ihop. När bären mognar kommer de att innehålla alltmer luft och mångdubblar därmed snabbt sin storlek. Det vetenskapliga namnet för släktet, ”Symphor-i-carpos”, betyder ”förenad frukt” och syftar på att bären sitter tätt ihop. Bären innehåller ett för huden irriterande ämne och kan även ge upphov till magont och kräkningar. Att leka med bären och få dessa att ”smälla” brukar dock inte vara farligt.
Snöbärsbuskar tenderar ofta att breda ut sig snabbt över stora områden och botanikern Mora Aronsson räknar snöbär som en av de tio mest invasiva trädgårdsarterna. Snöbär är en av de bästa foderväxterna för pollinerande insekter och många olika arter insekter besöker blommorna. Växten har dessutom bra betyg hos biodlarna.
Berberis och snöbär foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Blåslav, ”Hypogymnia physodes”, är en bladlav som ingår i släktet ”Hypogymnia”, och familjen ”Parmeliaceae”. Blåslav är en av Sveriges och Europas absolut vanligaste lavar. Den kan nog till och med räknas som den vanligaste laven på hela det norra halvklotet. Arten trivs bäst på stammar och grenar av diverse träd och buskar, men förekommer också på stenar och klippor. Underlag skapade av människa är också lämpliga såsom gärdesgårdar, gamla lador, staket, hustak med mera, till och med bilar som parkerats för länge i naturen. Bålen är bladlik, ljusgrå på ovansidan och mörkbrun till nästan svart på undersidan. Inne i bålen bildas ett luftrum och laven ser därför lite uppblåst ut, därav namnet. Många bålflikar är öppna och på insidan av dessa öppningar bildas små vegetativa spridningsenheter.
Berberis, snöbär och blåslav foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
En vacker och lite dramatisk decemberhimmel, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Vackert isiga grenar likt kristaller i frostens december, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
En härlig julstämning i advent med snön vackert utanför fönstret, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Julstjärna, ”Euphorbia pulcherrima”, är en art i familjen törelväxter och förekommer naturligt i Mexiko och den kallas ibland felaktigt julros, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Julstjärnan är en populär krukväxt i Europa, särskilt vid jul och den förekommer även i Nordamerika. I vilt tillstånd är julstjärnan en buske som kan bli flera meter hög och genom förädling har man fått fram låga sorter som passar som krukväxter. Dess vetenskapliga artnamn ”pulcherrima” betyder ”mycket vacker” eller ”vackrast”.
Enligt aztekernas tro lär den ha fått den sin karaktäristiska röda färg när en gudinnas blod droppade ner på dess blad. I slutet av 1820-talet introducerade Joel Roberts Poinsett växten till USA och därifrån kom den senare till Europa. Ett annat namn på växten i USA är också ”Poinsettia”.
De röda bladen som är så karaktäristiska för julstjärnan är inte kronblad utan högblad. Julstjärnans blommor är små och gula och sitter innanför högbladen. Alla julstjärnor är inte röda, utan det finns även vita, rosa, aprikosfärgade och marmorerade varianter. I vissa delar av Sverige kallas de vita för adventsstjärnor och används som dekoration under adventstiden, för att fram emot jul bytas ut mot de vanliga röda.
Julstjärnan kan i vissa fall orsaka illamående och kräkningar om den förtärs i stora mängder, men den är inte dödlig.
Julstjärnor är extremt känsliga för kyla och blir det under 15 grader ramlar bladen av. Den ska stå ljust och soligt. Jorden ska helst vara något fuktig hela tiden under blomningen. Den behöver ingen näring om man inte sparar den efter julens slut. När de röda högbladen faller av går växten in i en viloperiod. Under denna tid ska den stå svalt och vattnas mer sparsamt. Efter viloperioden skärs den tillbaka och omplanteras. Plantan kommer då skjuta nya skott. Av dessa sparas tre eller fyra, resten avlägsnas. De sparade skotten toppas sen i augusti, varefter en ny kortdagsperiod inleds i oktober.
För de flesta är julstjärnan en krukväxt man köper i blomsterbutiken och slänger när den blommat över. Växten kan sparas som krukväxt även efter julen för sina gröna blads skull, men det är svårt att få den att blomma om. För att förmå växten att blomma måste man under 6–7 veckors tid förvara växten i mörkrum, där man anordnat artificiellt dygn bestående av 14 timmars obruten natt och ”dagsljus” övrig tid.
En hane vinterstannande stadskoltrast, kanske håller evolutionen på att så sakteliga forma två olka arter av koltrast, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Koltrasten, "Turdus merula", som tidigare var en skygg skogsfågel, började sedan det tidiga 1800-talet att etablera sig i de europeiska städerna. Denna process är fortfarande pågående, speciellt i det östliga utbredningsområdet. Denna etablering grundas på ekologisk anpassning och inte på etablering av en genetiskt avvikande population.
Morfologiskt kan ingen skillnad mellan så kallade stadskoltrastar och skogskoltrastar märkas och populationerna av stadskoltrastar utökas fortlöpande med skogskoltrastar. Dock har man funnit flera biologiska skillnader så som att stadskoltrastarna har högre häckningstäthet och mindre revir, vilket resulterar i större kontakt med artfränder med fler konflikter som följd. Deras häckningssäsong börjar tidigare än för skogskoltrasten men avslutas ungefär samtidigt och de får i genomsnitt fler ungkullar. De är aktiva under en längre tid av dygnet, tenderar att leva längre och har lägre flyttningsbenägenhet.
Bredkaveldun, "Typha latifolia", i Marieholmsdammen, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Rosenkvittensläktet ”Chaenomeles” är ett släkte inom familjen rosväxter med fyra arter från Myanmar, Bhutan, Kina och Japan vilka är vanliga trädgårdsväxter.
Frusna rosenkvitten, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Fortfarande blommande rosor i Lund, vintern år 2024, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Blommorna hos fläder kan användas vid tillverkning av saft, fläderblomssaft, i södra Sverige kallad hyllesaft. Även bären går att koka saft på.
I Tyskland gör man en fläderblomchampagne som kan innehålla upp till 10 volymprocent alkohol. Saften kokas eftersom fläder annars kan vara giftigt. Det går att fritera blomklasarna till dessert, på tyska kallas den rätten ”Hollerschöberl” eller ”Hollerküchle”. De har använts inom medicinen, där de kallades ”Flores sambuci”. Bärsaften kan med fördel användas för färgning, liksom blomsaften.
Fläder, "Sambucus nigra", foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Genom att blanda den kokta saften hos fläder med vitt vin eller alkohol kan en form av drink framställas, liksom man kan använda den för att krydda brännvin. En svensk sort är Hallands fläder med varunummer 7 hos Systembolaget. Man kan även göra sylt på bären, så kallad fläderbärssylt.
Fläder, "Sambucus nigra", foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan