I motaggsvampens skogar på Skillingaryds skjutfält. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 858 20241208

Bilden är tagen i motaggsvampens skogar på Skillingaryds skjutfält, inte långt från den unika ljungheden i norr och den vackra Hässlehultshöjden med Hässlehultsgölen och Movadsbäcken i öster. 
Det är och har varit mycket sparsamt, för att inte säga dåligt, med motaggsvamp i år och bilden visar det enda exemplaret som jag har hittat i området hittills. Det är en stor skillnad jämfört med föregående säsong då arten var riklig. Motaggsvamp och tall, det hör ihop.
Motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, och är en art som bildar mykorrhiza med tall i tallskog huvudsakligen i äldre, glesare skogsbestånd och hällmarksimpediment. Arten förekommer även i ungskog, men har sin huvudsakliga förekomst i äldre skog och dagens ungskogar av tall bedöms inte komma att hysa samma populationsstorlekar när dessa blir äldre.
Fram till år 1999 var motaggsvampen sammanblandad med sin släkting fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, som bildar mykorrhiza med gran. Statusen för motaggsvampen är något oklar på grund av att uppföljningen för vanligare skogssvampar inte sker. Den totala populationen för motaggsvamp i landet bedöms ha minskat sedan år 1970 och fortsatt kommer att minska på grund av slutavverkningar av äldre tallskogar.
Motaggsvampen kom sent i år och var eller är mycket fåtalig, detta är det enda exemplaret hittills denna säsong.
Motaggsvampen är en kompakt, stor och köttig marktaggsvamp med cirka 10–20 centimeter bred hatt som är konvex med länge nedvikt kant och färgen är mörkt gråaktigt rödbrun. Redan på unga exemplar finns grova brunsvarta hattfjäll som är mer eller mindre uppåtstående. Motaggsvamp har tidigare sammanblandats med arten fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, som har mer trattformiga hattar, ljusare färg och växer med gran.
Arten motaggsvamp bildar mykorrhiza med tall och växer i olika typer av ljusöppna, ofta torra och varma tallskogsmiljöer, till exempel sandiga tallhedar eller moar som här, grusåsar och tallbevuxna hällmarker. Svampen förekommer främst i tallnaturskogar eller tallskogar av kontinuitetsskogskaraktär där tidigare avverkningar kvarlämnat ett trädskikt med levande tall och den påträffas oftast i anslutning till gamla träd. Många av motaggsvamparnas mycel kan vara mycket gamla och nyetablering med sporer sker troligen bara sällsynt på självsådd tall.
Arten motaggsvamp förekommer spridd i hela landet och kan lokalt vara relativt allmän där det finns ett större inslag av tallnaturskog, till exempel i hällmarksområden och i anslutning till glacifluviala sandavlagringar. Glacifluvial är en term för landformer som formats av glaciärers och inlandsisars smältvattensälvar. Motaggsvampen förekommer i stort sett bara i trakter med naturlig förekomst av tall. Svampens totala population i landet bedöms ha minskat sedan 1960-talet och fortsatt kommer att minska på grund av skogsbruksåtgärder och eutrofiering av skogsmark. Samma negativa trend har påvisats på flera håll i Europa och arten är idag rödlistad i flera länder.
Motaggsvampen hotas främst av skogsavverkning och tycks försvinna efter slutavverkning, markberedning och plantering. Då arten är knuten till näringsfattig mark missgynnas den av ökad näringsstatus till följd av kvävenedfall eller skogsmarksgödsling. Ett betydande hot är även spontan igenväxning med täta fältskikt och bottenskikt i tallskogar som lämnas för fri utveckling utan brandpåverkan eller betespåverkan. I hällmarkstallskogar med tunna jordar går igenväxningen dock mycket långsamt och på samma sätt är igenväxning en långsammare process i nordligaste Sverige i områden med ett kärvt klimat.
Motaggsvampen kom sent i år i mina trakter och var eller är fåtalig, detta är enda exemplaret.
I skyddade områden bör naturvårdande skötsel av motaggsvampen ske och tillämpas med bränning eller renbete för att vidmakthålla lavrika och lågvuxna vegetationstäcken, gärna med skapande av fläckvisa sandblottor. Viktigt är att bibehålla en ljusöppen beståndsstruktur och ibland kan det vara aktuellt med borttagande av gran. I brukad skog där arten förekommer bör hyggesfria metoder tillämpas med självföryngring och inte plantering. Markberedning bör ske med bränning, inte harvning och all form av skogsmarksgödsling måste helt undvikas liksom avverkning av gamla träd på hällmarksimpediment.
Att motaggsvamp var skild från fjällig taggsvamp uppdagades så sent som år 1999 i samband med färgning av ullgarn, där fruktkroppar som växte med tall gav blågrön färg till skillnad från svampar som växte med gran.
Bilden visar motaggsvampen och de sporbärande "taggarna", på det enda exemplaret av motaggsvamp så här långt denna höst och tidiga vinter.
Mjölskivling, ”Clitopilus prunulus”, är relativt vanlig i år och har en 3–10 centimeter bred, köttig hatt och en 2–6 centimeter hög, vit fot. Köttet är vitt med lukt som påminner om mjöl eller jäst, smaken är mild, och svampen är en god matsvamp. Arten påträffas allmänt i större delen av Sverige från sommaren till hösten i parker, hagmarker och skogsängar. Observera förväxling med giftiga förväxlingsarter såsom små, vita trattskivlingar och bolmörtsskivling.
Kanske är detta arten ringskräling, ”Tubaria confragosa”, som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog som här. Arten växer på murken ved av lövträd, bland annat björk.
Ytterligare ett kanske för arten jodoformspindling, ”Cortinarius obtusus”, som borde lukta jodoform men lukten av detta ämne kunde jag och min näsa inte känna, tyvärr.
Jodoform eller trijodmetan är en trihalometan med formeln CHI3, kol-väte-jod, ett kol, ett väte och tre jod.
Jodoform är flyktiga, blekgula kristaller med genomträngande antiseptisk lukt och framställdes första gången år 1822 av Georges Serullas och dess formel fastställdes av Jean-Baptiste Dumas år 1834. Den franske apotekaren Apollinaire Bouchardat upptäckte och utnyttjade jodoformens antiseptiska egenskaper.
I början av 1900-talet användes jodoform som antiseptikum, men har numera ersatts av effektivare medel, främst när jodförgiftning var vanlig bland patienterna.
Adolf Hitlers mor Klara avled år 1907 av jodförgiftning som användes som en behandling mot hennes bröstcancer. Jodoform användes dock i veterinärpraktiker även efter att det ersatts inom medicinen.
Rökslöjskivling, ”Hypholoma capnoides”, finner man vanligtvis i barrskog och mer sällan i lövskog. Arten växer på stubbar och döda rötter av gran och tall mer sällan på björk.
Bildens rökslöjskivling är ätlig och god efter avkokning, medan de övriga två i samma släkte, svavelgul slöjskivling och tegelröd slöjskivling ej är matsvampar och är till och med giftiga.
Narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, vars hatt är 2–10 centimeter vid och gulaktig till orange och torr. Den är till formen plan eller ofta något trattlik och skivorna på hattens undersida är kraftigare färgade i orange. Den 2–5 centimeter höga foten har samma färg som hatten. Svampens kött är löst till konsistensen och smaken samt lukten är obetydliga.
Svampen har ansetts ätlig, men då den är smaklös och tämligen nära släkt med de farliga svamparna pluggskivlingar vill man numera avråda människor från att äta den.
Arten förekommer i barrskog hela hösten och är allmän i större delen av Sverige.
Rödskivig kanelspindling finner man vanligtvis på sandig, mager och sur mark i blåbärsgranskog, lavtallskog och lingontallskog mer sällan i lövskog.
Arten växer med gran och tall, sällan med ek, bok och fjällbjörk.
Rödskivig kanelspindling, ”Cortinarius semisanguineus”, är en kanelspindling med blodröda skivor och ofta något rosaröd nedtill på foten.
Den ensamma och döda gamla tallen är kanske ett minne från tiden före år 1896 då Skillingaryds skjutfält kom till och kanske till och med ett minne från tiden när Götaströms järnbruk behövde träkol till sitt järnsmide. 
Götaströms Bruk börjar sin historia redan år 1672 och var i drift fram till år 1896, därefter tog den militära verksamheten över.
Apropå gamla tallar.
Sannolikt Sveriges grövsta tall med en omkrets i brösthöjd som mätte hela 523 centimeter år 2018. Denna jättetall påminner i växtsättet om en ek och står på tomtmark strax utanför Säter i Dalarna.
Den äldsta tallen på jorden Methusalemtallen, av arten ”Pinus longaeva”, växer i Kalifornien och anges vara 5000 år gammal.
Den äldsta tallen i Europa är av arten Ormskinnstall, ”Pinus heldreichii”, och växer i en bergtrakt i norra Grekland och är 1075 år gammal.
Den äldsta tallen i Sverige finns på Hornslandet norr om Hudiksvall som var minst 757 år gammal när den mättes år 2002.
På Tjudek-heden i Muddus nationalpark finns flera gamla tallar varav den äldsta beräknas ha grott omkring år 1250 och alltså bör vara ungefär lika gammal som den på Hornslandet.
Sveriges högsta tall växer vid Mölnbacka i Värmland och när den mättes år 2018 var den 40,6 meter hög. Tallen växer på hyperitmark i nedre delen av en sluttning och är omgiven av höga granar. Sveriges högsta gran på 49,4 meter växer i närheten men den dog tråkigt nog år 2020 efter granbarkborreangrepp. Hyperit är en mineralrik lavabergart och förekommer framförallt i västra Värmland. På platser med rörligt markvatten frigörs mineralerna ur hyperiten vilket gynnar trädtillväxten.
Den allra högsta tallen av vår art ”Pinus sylvestris” finns i Ootsipalu i Estland och är 46,6 meter hög.
Den grövsta tallen på jorden av arten ”Pinus canariensis” växer på Teneriffa och har en omkrets på 975 centimeter.
Här är dock denna tall på bilden som växer på Skillingaryds skjutfält både ung och liten.
Den ockragula grynskivlingen på bilden växer här i en häxliknande ring och i mängd i blandskogen mellan Östersjön eller Hässlehultshöjden och Hässlehultshöjden.
Jag har aldrig sett så många ockragula grynskivlingar i mängd på ett och samma ställe någon gång tidigare. Det ser ut som en klon, en individ, flera fruktkroppar.
Ockragul grynskivling, "Cystoderma amianthinum", växer här i mängder och jag undrar varför eller är det helt enkelt en klon av "samma individ" med samma genetiska material.
Bildens art heter riddarmusseron, ”Tricholoma flavovirens”, och ingår i gruppen basidiesvampar med en svavelgul grundfärg. Hatten, som är 5–12 centimeter vid är i väta klibbig samt har på ovansidan små, brunaktiga fjäll.
Den 5–10 centimeter höga foten hos riddarmusseronen är cirka 1 cm tjock och svampen har en stark lukt och smak av fuktigt mjöl samt har tidigare betraktats som en utmärkt matsvamp.
Stor osäkerhet råder dock om svampen riddarmusseron numera kan rekommenderas som matsvamp efter rapporter från år 2001 om förgiftningsfall i Frankrike.
Arten riddarmusseron förekommer under hösten tämligen allmänt i barrskog och lövskog i Sverige men så riklig som arten har varit denna höst har jag aldrig varit med om förut i mina hemtrakter.
Långfotad röksvamp, ”Lycoperdon excipuliforme”, är en medelstor till stor, kraftig och oftast långskaftad eller mortelformad röksvamp. Som ung är den vit till gråvit och täckt av små taggar och gryn och vid mognaden blir fruktkroppen brun. Vid mognaden spricker den upp oregelbundet i toppen och endoperidiet faller sönder och ramlar av varvid den mogna spormassan exponeras. Peridium är det skyddande lager som innesluter spormassan eller gleban hos svampar.
Arten är en av de vanligaste röksvamparna i både skog och på gräsmarker i hela landet.
Arten filtlav, ”Peltigera canina”, som här växer vid basen på den stora aspen har vidsträckt utbredning och är allmän i hela Sverige. Den är storvuxen, och dess bål kan bli flera decimeter i diameter med upptill 5 centimeter breda lober. Bålens ovansida är grå till brun och filthårig, medan undersidan är ljus med tydliga ådror. Arten växer vanligtvis på marken, särskilt i skuggiga lägen och har använts inom folkmedicinen mot rabies.
Zonticka, ”Trametes ochracea”, är en vitrötare som man vanligtvis finner på hyggen i lövskog och blandskog, mer sällan i barrskog. Den växer gärna på stubbar och liggande stammar och grenar av allehanda lövträd, särskilt björk och asp, sällan på barrträd och här växer arten på en gammal askstubbe.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan