Ingen utter och ingen tallbit men trevligt ändå utmed Vaggeryds vattenvägar. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 868 20241229
Tuvamaden i Vaggeryd och den närliggande Lagan hade ett celebert besök av ett par uttrar. Detta föranledde mig att ta en cykeltur hit för att kanske få se dessa vackra och ovanliga djur men sådan tur hade jag tyvärr inte.
Men jag kunde njuta av Vaggeryds vackra vattenvägar vilka vi i Skillingaryd totalt saknar. Gropabäcken är vår enda centralt placerade så kallade vattenväg men här krävs åtgärder för att både synliggöra och tillgängliggöra denna fantastiska lilla vattenväg i Skillingaryd.
Jag blir minst sagt avundsjuk när jag ser den vackra Tuvamaden mer eller mindre i centrala Vaggeryd. Tänk om det fanns något liknanade i Skillingaryd.
Lagan vid Södra Park är den stora, biologiskt rika och oändligt vackra vattenvägen genom Vaggeryds samhälle. I Skillingaryd har vi en förfulande och bullrig motorväg som närmaste granne till Lagan.
Bryggan vid Vaggeryds vårdcentral gör att man kan bli stående och begrunda den vackra och sakta flytande Lagan där det bara två timmar tidigare simmade förbi ett par uttrar vilka jag tyvärr inte fick se.
Utter, ”Lutra lutra”, har en rödlistebedömning som innebär ”Nära hotad” eller ”NT”. Utter finns utbredd i Norrland, stora delar av Svealand samt lokalt i Götaland. Optimala miljöer för arten är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där den kan vila ostört, föda upp ungar med mera. Den alpina utterpopulationen har kontakt med den norska populationen som uppgår till i storleksordningen 20 000 djur, där de flesta finns vid kusten. Uttern ökar i Sverige men det finns fortfarande stora tveksamheter vad gäller utterns reproduktionsframgång. Höga halter av ”nya miljögifter” såsom PFOS och PBDE har uppmätts i uttrar och vad dessa halter innebär för arten har vi ännu ingen kontroll på. I Norge har beståndet minskat med minst 30 % åren 1996–2011 och bedöms därför inte kunna påverka det svenska beståndet i positiv riktning. Artens status i Sverige år 2020 ligger inom gränsen för ”Livskraftig” eller ”LC”, men då IUCN:s regler föreskriver en periods fördröjning för att säkerställa att tillståndet förblir stabilt när en art når kategorin livskraftig, kvarstår därför år 2015 års bedömning som ”Nära hotad” eller ”NT”.
IUCN är en förkortning för International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, på svenska Internationella naturvårdsunionen, och är ett internationellt organ för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald med över 1000 medlemsorganisationer. IUCN samordnar arbetet med att ta fram Rödlistan över hotade växtarter och djurarter.
Utterns föda består mestadels av fisk som till exempel lake, simpor och karpfiskar, men även groddjur, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur kan ingå i dieten. Sammansättningen av dieten återspeglar väl den tillgänglighet och förekomst av föda som finns i det område där uttern jagar. Födovalet varierar därför mellan olika områden och även med årstiden. En vuxen utter konsumerar cirka 1–1,5 kilogram fisk per dag. Optimala miljöer för utter är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där uttern kan vila ostört, föda upp ungar med mera. I Sydsverige finns utter idag företrädesvis i eutrofa vatten, det vill säga, näringsrika vatten, med god tillgång på fisk eller andra bytesdjur. Det ska även finnas anslutande vattendrag som ger möjlighet till lättfångad föda under vintern om sjöarna blir islagda. Arten håller hemområden som regelbundet patrulleras och markeras med hjälp av signalmarkeringar. Markeringen sker i form av spillning och, eller, analkörtelssekret, och ger upplysningar till andra uttrar om kön, närvaro och parningsstatus hos den markerande uttern. Honors hemområden kan med största sannolikhet betraktas som födoområden, medan hanars fungerar som parningsområden. Storleken på hemområdet varierar mellan könen men är även beroende av födans tillgänglighet. Honors hemområde omfattar ett område på cirka 28 kilometer strandlängd. Vuxna hanar har hemområden med en storlek av omkring 45 kilometer strandlängd. Hanars områden varierar i storlek beroende på områdets topografi, individuella egenskaper och närvaron av andra uttrar, speciellt andra hanuttrar. Mellan könen kan hemområden överlappa varandra. En hanes hemområde kan således omfatta en eller flera honors. För ett livskraftigt bestånd av utter krävs stora områden med mer eller mindre sammanhängande vattensystem. I små vattensystem som ligger isolerade blir populationerna mycket sårbara eftersom utbytet av individer försvåras eller uteblir.
Ungarna är vanligen 2–4 till antalet och föds i gryt under senvåren och försommaren. Den vanligaste parningstiden är under senvintern och dräktighetstiden är cirka två månader. Uttern kan dock föda sina ungar när som helst på året. Familjegruppen, det vill säga, hona med ungar, följs åt i knappt ett år och splittras först i samband med brunsten nästkommande vår. Det första året är viktigt för ungarnas fortsatta överlevnad. Det är under denna tid som de lär sig att jaga effektivt, söka upp de bästa biotoperna under olika årstider samt att undvika faror. Livslängden hos uttrar i fångenskap är 10–15 år, men en studie av vilda uttrar på Shetlandsöarna visar på en medellivslängd på knappt 4 år. Som hos de flesta däggdjur är dödligheten som störst under de första levnadsåren. Det finns inga kända predatorer på uttrar i Sverige, men i sällsynta fall kan större rovdjur döda uttrar. Det finns rapporter om att både lo och örnar har dödat uttrar.
Artinformation om klibbal finns invid bryggan vid Lagan nära Vårdcentralen. Arten är Närkes landskapsträd. Klibbal, ”Alnus glutinosa”, är en art i familjen björkväxter och är ett upp till 20 meter högt träd som har rak stam med mörk, sprucken bark men ibland växer den även som en låg buske.
Bladen är breda, mörkgröna, glatta och i spetsen rundade eller inbuktade, som unga klibbiga. Bladen faller av gröna om hösten och blommorna är enkönade med honblommor och hanblommor på samma individ, det kallas sambyggare, samt sitter i hängen. De korta, rödbruna honhängena mognar till kottelika bildningar, så kallade alkottar, med hårda fjäll, vilka på senvintern släpper ut frukterna, som är nötter. Hanhängena är rödbruna och mellan 4–8 centimeter långa. Blomningen sker för övrigt på bar kvist tidigt om våren.
Arten, som växer i kärrmarker och på stränder, hör hemma i Europa och Asien. Den invandrade till Skandinavien för cirka 8 500 kol-14-år sedan. I Sverige är den allmän norrut till Gästrikland och tämligen allmän längs kusten norr därom till Norrbotten. Klibbalskogarna kallas oftast alkärr och träslaget kallas al och träet från rötter och stamansvällningar kallas alrot.
Det är känt sedan 1600-talet att Vaggeryds bönder har malt sin säd på denna plats vid Lagan som vi kallar Vaggeryds kvarn. Verksamheten sköttes av gårdarnas eget folk. Sedan lång tid tillbaka i tiden har två kvarnar legat vid var sitt fall i Lagan, Vaggeryds kvarn och Götarps kvarn. De gjorde sin tjänst genom att mala vad bönderna behövde av mjöl och gröpe, men de fungerade också som mötesplatser där man kunde träffas och avhandla vad som hände i bygden. På 1630-talet blev borgmästaren i Jönköping, Peter Gudmundsson senare adlad Strömberg, ägare till Götarp, och hans änka Karin Törnsköld arrenderade år 1672 ut fallet till en man vid namn Peter Druva. Denne fick samma år rättighet att uppföra en hammare för framställning av tackjärn vid fallet. Detta sågs inte med blida ögon av Peter Håkansson, ägare till Eckersholms bruk, och efter process måste Peter Druva avstå arrendet till denne. För att få större fallhöjd byggdes nu Götarpsdammen högre, och vattenståndet höjdes tidvis så att en del av Vaggeryds Gårds ägor, särskilt det som vi kallar Jonstorpsudden, översvämmades. Där hade man röjt för att få en slåtteräng och detta sades nu ha gått till spillo. Vaggeryds bönder klagade år 1685 vid tinget och begärde skadestånd. På 1680-talet hade bonden Gustav Pehrsson, född i Fallås och gift med en systerdotter till Vaggerydsbönderna, köpt upp mer än hälften av byns jord. Han var en stridbar man och var den som förde böndernas talan vid tinget. Tydligen var det han som skötte Vaggeryds kvarn och såg vid den här tiden. Efter Karin Törnskölds död ärvde hennes dotter Brita Sofia Strömberg fallet i Götarp, där nu Eckersholms ägare Peter Håkansson satt upp en hammare. När hans arrendetid gick ut ville inte fru Strömberg förnya kontraktet utan ämnade själv överta bruket. Detta ledde till flera processer, och slutet blev att Peter Håkansson flyttade sin hammare till Bohult norr om Skillingaryd där han ägde kvarnen. På det sättet uppstod Götaströms bruk. År 1688 började Brita Sofia Strömberg bygga upp Götafors Bruk med hammare och masugn. Hon ägde vid den tiden förutom Gärahov också Nydala, Bratteborg, Mölna, Nöthult med flera gårdar, dessutom uppbar hon frälseränta från flera gårdar i trakten. Den för ett järnbruk så nödvändiga kolningsskogen fattades henne alltså inte.
Bilden visar Vaggeryds kvarns nya vattenvägar, ännu ej klara.
År 1679 blev Vaggeryds bönder instämda till tinget av fru Strömbergs betrodde man, Haqvin Wettersten. Han hävdade där att ”icke allenast Vaggeryds mjölkvarn utan ock sågkvarn därsammanstädes måtte utsläggas, eftersom den förödde skogen däromkring”. Detta var hårda bud. Gustav Pehrsson skötte själv försvaret vid tinget, han åberopade vittnesmål och attester från sommartinget, där målet varit före. Men Haqvin Wettersten vägrade att godkänna vittnesmålen, också den attest som skrivits av Gustav Pehrssons bror Johan Pehrsson i Södra Skog, en mångbetrodd man som samma år representerade bondeståndet i riksdagen. Håkan i Grälebo tilläts inte vittna därför att han var kusin med Gustavs hustru, Erik Nilsson i Målen för att han bodde inhyses och Pehr Pehrsson i Uddebo för att han var svåger med Gustav Pehrsson. Återstod så Anders i Högås och Erland Nilsson i Rumperyd, som båda vittnade om att det i Vaggeryd varit kvarn av ålder och i urminnes tid, och att den varit till stor nytta för bygden. Emot dessa vittnesmål upplästes en attest, skriven av masmästare Claes Debou i Götafors. Han förklarade där att masugnen lidit stor skada av mjölkvarnen och sågkvarnen i Vaggeryd. Gustav Pehrsson genmälde att Debou var jävig eftersom han var anställd av fru Strömberg, Gustav Pehrsson säger sig ”därtill försport, att det icke allenast för gårdens nödvändighets skull utan ock för andra Kungl, Majt:s och Kronans hemman, eftersom det här i orten är ganska ringa näver att bekomma till täckande av taken varför bräder därtill måste förskaffas, till befrielse från gårdarnas nedersättande och därpå följande ödesmål”. Till bevis för detta framlades en skrivelse från regementsskrivare Knut Wessman med flera, där de bönföll tingsrätten att Vaggeryd såg skulle få bibehållas till fromma för de många hemmanen. Denna skrift vägde tydligen tungt till Gustav Pehrssons förmån, ty efter övervägande kom rätten till resultatet att Vaggeryd hade lika stor rätt till mjölkvarn som Götarp, och att man skulle få fortsätta att driva sågen. I annat fall fruktade rätten ”att den gemene allmogen däromkring liggande i åtskillige socknar högeligen eljest lär kverulera, som det ock vid detta ting skett är medelst insinuerande skrifter, det vill säga inlagor, om de ingen avgång med deras mäld bekomma kunna, vilket ock i torrår, som nämnden intygar, en otrolig svårighet och nöd dem förorsakas skulle”. Nämnden förbjöd dock allt intrång på skog som tillhörde fru Strömberg. Någon ”utslagning” av Vaggeryds kvarn och såg kom alltså inte i fråga. Fru Strömberg gav dock inte upp och år 1698 blev Gustav Pehrsson åter instämd till tinget, denna gång av fru Strömbergs son, Pehr Giinterberg. Denna gång anklagades Gustav Pehrsson för olovlig malning. Anledningen till detta var att kvarnarna i Götafors och Götaström vid dålig vattenföring i Lagan måste avstå sitt vatten till respektive hammare. Bönderna blev då avvisade från Götafors och Bohults kvarnar och sökte sej naturligtvis till Vaggeryds kvarn med sin mäld, fast man där inte hade rättighet att mala mer än åt de närmast liggande gårdarna. Även denna gång klagades det högljutt till tingsrätten av dem som inte fått sin säd mald, och rätten gav Gustav Pehrsson tillstånd att fortsätta med sin verksamhet. Vaggeryds kvarn och såg kom i fortsättningen att drivas gemensamt av bönderna i byn, liksom allt fiske i ån var gemensamt.Bilden visar Vaggeryds kvarn och dess ännu icke klara nya vattenvägar.
Det var dags för utfodring av gräsänderna vid dammen vid Vaggeryds kvarn vid mitt besök och trängseln var som man kan se stor, allt enligt principen "först till kvarn"!
Etymologin berättar att uttrycket först till kvarn är en förkortning efter talesättet ”Den som kommer först till qvarnen, får först malet”.
Jag blir lite orolig för den eftersläntrande gräsandshonen på bilden men hoppas att även hon får äta sig mätt.
Vid Friluftsgården i Vaggeryds finns det elljusspår och här bedriver Vaggeryds skidklubb och orienteringsklubb, VSOK, sin verksamhet. På vintern spåras även skidspår, om det finns tillräckligt med snö naturligtvis.
Inga tallbitar fanns kvar på platsen vid mitt besök vid Vaggeryds friluftsgård men de finns kvar i området och har så varit i många veckor tidigare denna tallbitshöst och tallbitsvinter då dessa vackra fåglar äter rönnbärens kärnor nästan överallt i södra Sverige..
Vaggeryds friluftsgård och den vackra och vida utsikten åt öster. Här befinner man sig minst 200 meter över havet.
Den ståtliga och spärrkroniga tallen vid Vaggeryds friluftsgård är i sig som ett naturens konstverk. Hoppas att den bevaras och få stå kvar ett antal hundra år till och därefter få ligga kvar som död och solbelyst tallved för bland andra den sällsynta reliktbocken.
En ståtlig druvfläder med mängder av vackert röda bär växer på kullarna i närheten av den gamla tallen ovanför Vaggeryds friluftsgård men låt bli bären ty de är giftiga åtminstone för oss männsiskor.
Det börjar skymma och himlen uppvisar vacker magi över skogen vid Vaggeryds friluftsgård, det är dags att vända hemåt mot och till Skillingaryd igen.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan