Damberg&naturen

Den kristna påsken firas till åminnelse av Jesu lidande, död och uppståndelse vid den judiska påsken i Jerusalem. Veckan innan påsk, stilla veckan, inleds med palmsöndagen, Jesu intåg i Jerusalem, och innehåller skärtorsdagen, nattvardens instiftelse, långfredagen, Jesu lidande och död, och påskdagen, Kristi uppståndelse, följd av annandag påsk, de första mötena med den uppståndne Jesus.

Ursprungligen firades påsken med vaka eller vigilia under påsknatten som var natten före påskdagen. Från cirka år 200 efter Kristus blev detta också årets stora doptillfälle. För dopkandidaternas förberedelse var från omkring år 400 efter Kristus en 40 dagars fastetid etablerad. Under medeltiden försköts påskvakan i både öst och väst först till påskaftonen, därefter till påskaftonens förmiddag. I reformatoriska kyrkor bortföll den i regel helt. Vigilian på påsknatten återinfördes i romersk-katolska kyrkan år 1955 och omfattar tändande av påskelden och påskljuset, bibelläsningar samt eventuellt dop och mässa. Även reformatoriska kyrkor har senare tagit upp liknande eller samma bruk. I ortodoxa kyrkor firas vigilian alltjämt på påskaftonens förmiddag, men under påsknatten äger en högtidlig procession rum och Kristi uppståndelse förkunnas, varefter liturgin, gudstjänstordningen, firas. Utmärkande för denna gudstjänst är det återkommande jubelropet, ”Kristus är uppstånden”, med svaret ”Han är sannerligen uppstånden”.

En viktig utgångspunkt vid beräkning av tiden för den kristna påsken har varit att undvika kollision med den judiska, men eftersom man har velat förlägga den kristna påsken till samma period blir reglerna ganska komplicerade. De har också varit något olika vid olika tider och på olika platser. I äldsta tid torde inga fasta regler överhuvudtaget ha förekommit.

En tidig princip tycks dock ha varit att påskdagen skulle firas på den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 efter Kristus fastställdes sedan den regel som ännu gäller, enligt vilken påskdagen firas den första söndagen efter den första metonska fullmånen efter den 20 mars oavsett när astronomisk fullmåne eller vårdagjämning inträffar. Den metonska fullmånen, eller påskfullmånen, är fullmånen beräknad efter Metons cykel, varför dess datum inte nödvändigtvis sammanfaller med den astronomiska fullmånens. Inom den grekisk-ortodoxa världen, liksom i Sverige under åren 1739–1844, har man dock hållit fast vid ”astronomisk” påskberäkning. Metons cykel, som uppkallats efter den athenske astronomen Meton som levde på 400-talet före Kristus, har haft stor betydelse i olika tideräkningar, framför allt vid den kristna påskberäkningen. Metons cykel är en 19-årsperiod inom vilken datum och månfas nära överensstämmer. På 19 tropiska år går det 6 939,60 medelsoldygn, medan 235 synodiska månader svarar mot 6 939,69 medelsoldygn. Skillnaden motsvarar bara ett par timmar.

Påskens traditionella sedvänjor omfattar en festcykel som inleds med det uppsluppna firandet av fastlagen. Fastetidens födobestämmelser försvann med reformationen, men ännu i mannaminne ansågs det i en del bygder olämpligt att äta fet mat under fastan. Fastlagsbullen eller fettisdagsbullen, numera vanligen kallad semla, är ett minne av fastans speciella matseder. Att gillen, inklusive bröllop, inte borde hållas under fastan var länge en allmän uppfattning, och måste någon gifta sig borde det ske utan brudebång. Ännu på 1600-talet undvek man att använda kyrkorglarna under fastan.

Stilla veckan är sedan senare hälften av 1800-talet benämning på veckan före påskdagen, det vill säga, från palmsöndagen till påskaftonen. Veckan är även kallad dymmelveckan eller oegentligt för påskveckan. Genom sin stegrande inriktning på Kristi lidande har stilla veckan en särställning i kyrkoåret som passionstidens höjdpunkt. Varje dag har en egen karaktär där skärtorsdagen, långfredagen och påskaftonen bildar en liturgisk enhet, ”triduum sacrum” som betyder ”de heliga tre dagarna”.

Namnet dymmel kommer av traditionen att i Skandinavien ersätta metallkläpparna i kyrkklockorna dessa dagar med trästavar, dymblar eller dymlar, för att ge en så dämpad klang som möjligt, en markering av att det är stilla veckan och att långfredagen är i antågande. I Nyland i Finland har dymmelonsdag även kallats klockonsdag.

Stilla veckan kallades förr som redan nämnts för dymmelveckan och under själva dymmeln, från dymmelonsdag till långfredag, var det länge vanligt att klä sig i svart, särskilt på långfredagen. Det vid julen gängse bruket att hänga upp bonader förekom inte vid påsk. I högreståndsmiljöer var det i stället vanligt att man täckte tavlor, speglar och takkronor med dukar. Påsklöpare av papper, med vårliga motiv, ägg, kycklingar med mera, ofta ritade av Jenny Nyström, var vanligare under 1920-talet och 1930-talet än nu. Bruket att pynta hemmet med påskliljor hänger ihop med handelsträdgårdarnas framväxt. Inte heller uppfattningen om gul färg som en påsksymbol är särskilt gammal hos oss, den har inte med påskens eller fastans liturgiska färger att göra utan beror snarast på anknytningen till påskliljor, ägg och kycklingar.

Under dymmeln spelade tron på häxornas resor till häxsabbaten på Blåkulla en stor roll, och när den försvunnit som aktuell tro levde den vidare i lekar och upptåg, till exempel i den ursprungligen västsvenska och sydsvenska seden att småflickor på skärtorsdag eller påskafton klär ut sig till påskkäringar och går kring med kvast och kaffepanna för att tigga godsaker eller pengar. Särskilt i vänerlandskapen har man roat sig med att rita påskbrev, som i smyg kastas in till adressaten, och att klippa ut påskdynor eller blåkullamärken, som man i smyg fäster på ryggen på dem man vill skoja med. Skyddsåtgärder mot häxor praktiserades på dymmelonsdag eller skärtorsdag genom att måla kors eller pentagram på ladugårdsdörren, att gömma undan kvastar och ugnsrakor så att häxorna inte skulle kunna använda dem som fordon och att påskafton skjuta påsksmällar för att skrämma bort de hemvändande trollkäringarna. Seden att tända påskeldar är ännu levande i Sverige.

Skärtorsdagen, dagen före långfredagen, var då Jesus tvättade lärjungarnas fötter och instiftade nattvarden. Skärtorsdagen infördes i kyrkoåret under 300-talets andra hälft efter Kristus och firas i både västkyrkan och östkyrkan, bland annat som en försoningsdag för botgörare. I Sverige var skärtorsdagen helgdag fram till år 1772 och i 1986 års evangeliebok har den åter egna texter och böner. Den har haft stark ställning som nattvardsdag, med en mässa präglad av ljus högtidlighet i kontrast mot långfredagsgudstjänstens nattvardslösa sorgekaraktär. Altaret avkläds ofta sin liturgiska utstyrsel som avslutning på gudstjänsten och som förberedelse för långfredagen. I romersk-katolska kyrkan vigs denna dag de heliga oljorna för smörjelse i en särskild mässa. Till skärtorsdagen knyts olika kyrkobruk, bland annat fottvagning. I svensk frikyrklighet kallas skärtorsdagens nattvardsgudstjänst ofta Getsemanestund.

Långfredagen är den skandinaviska benämningen på fredagen i stilla veckan i kyrkoåret, firad till minnet av Kristi död på korset. Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet efter Kristus och blev snart allmän i kyrkan.

I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner. Traditionellt förekommer ingen mässa respektive liturgi, men ofta ett hyllande av korset samt i västkyrkan med improperierna, som är en lång växelsång med rötter i 800-talet efter Kristus, och en symbolisk begravningsakt särskilt i östkyrkan. I romersk liturgi utdelas sedan år 1955 åter nattvarden. I det medeltida västerlandet, också i Sverige, skedde en symbolisk begravning med en hostia, offergåva, eller ett kors, även realistiska bilder av Kristus i graven förekom där kända exemplar finns ibland annat Uppland, i Åbotrakten och i Riddarholmskyrkan i Stockholm. I Spanien, bland annat i Sevilla, förekommer väldiga botprocessioner med figurer ur passionshistorien. På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag och under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud, en dymmel, under dymmelveckan.

Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag, först i nutiden har den blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder.

Långfredagen var, och är i den romersk-katolska kyrkan alltjämt, årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorgedag och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna, förbudet upphävdes först år 1969. Maten var oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg, mjölkmat borde undvikas och in i vår tid har det funnits de som därför avstått från grädde i kaffet på långfredagen. Bland de allmänna svenska långfredagssederna märks risningen då husfadern skulle med ett knippe nyskuret björkris aga sitt husfolk, en sed som utvecklades till en mer allmän ömsesidig och skämtsam risning familjemedlemmarna emellan.

I svensk folklore har skärtorsdagen varit framför allt tidpunkten för häxornas blåkullafärder. För att inte kvastar och ugnsrakor skulle användas av häxorna att rida på brukade man gömma undan sådana redskap samt skydda sina kreatur genom att måla kors eller pentagram på lagårdsdörrarna. I samma syfte kunde påskeldar tändas även på skärtorsdagsnatten, och man sköt gevärsskott i luften (jämför sentida påsksmällare) samt höll skorstensspjället stängt för att inte locka till sig flygande häxor.

Påskaftonen var inledningen till påskveckans festliga del. Påskägg är ett gammalt inslag i menyn, medan påskalamm är en 1900-talssed, inspirerad av Bibeln. En maträtt som på sistone fått viss spridning i Sverige är memma, en rågmjölspudding, smaksatt med bland annat sirap och pomerans, serverad med vispgrädde och införd av inflyttade finländare. Dess förekomst hos värmlandsfinnarna vittnar om dess höga ålder i Finland. Lutfisk som påskmat kan vara ett minne av dess funktion som fastemat men också av dess tidigare användning som festmat. Natten mellan påskafton och påskdagen tillbragtes i vissa bygder under påskvaka i festliga former och avslutades med att man i soluppgången skulle se solen dansa i glädje över Kristi uppståndelse. Påskdagen brukade förr ungdomarna i Bohuslän klä ut en påskbrud, som visades upp vid en tiggerigång, medan man på andra håll hade andra sätt att skaffa mat och dryck till ett annandagsgille. Till nyare påskseder hör skickandet av påskkort som funnits sedan förra sekelskiftet, fiktionen påskharen och påskkyssen eller påskpussen, den sistnämnda med möjlig förebild i ortodoxa bruk.

Blåmåndag, även blå måndag eller svart måndag, en ursprungligen tysk, sedan 1600-talet känd benämning på måndagen i fastlagen, det vill säga, dagen före fettisdagen, då kyrkorummet kläddes i blått eller svart, sekundärt har namnet även kommit att beteckna måndagen i stilla veckan. Dagen användes till festande på mat och dryck, andra dialektala benämningar är fläskmåndag och köttmåndag, och var en arbetsfri dag, därav har blåmåndag även kommit att beteckna en dag då man tar sig ledigt från arbetet.

Fettisdag, eller vita tisdag, är dagen före askonsdagen och denna dag kulminerade fastlagen, i Skånelandskapen och Danmark dock redan på måndagen. Namnet påminner om den goda mat man då åt, varav våra dagars semlor är ett minne.

Askonsdagen, onsdagen efter fastlagssöndagen, inleder den kristna fyrtiodagarsfastan före påsk. I många kyrkor tecknas denna dag gudstjänstbesökarna med aska i pannan. Askonsdagen avskaffades i Sverige vid reformationen men återinsattes i kyrkoåret genom 1983 års evangeliebok och övertog då botdagens tema. Före 1000-talet var askceremonin en inledning till den offentliga kyrkoboten, efter vilken botgörarna återupptogs i kyrkan på skärtorsdagen. I den folkliga traditionen har benämningen askonsdagen lånats från fastlagsveckan och sekundärt fått ge namn åt onsdagen i stilla veckan, dymmelonsdagen.

Bilden visar Skillingaryds kyrka.