Hagshult, Torrmyra och Järnboda, historiska platser med vackra miljöer. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 765 20240505
Äntligen fick jag några fina bilder på den lilla sädesärlan när han trippade fram med höga benlyft i det höga gräset och tjocka, mjuka mossan på kyrkogården i Hagshult.
Namnet sädesärla nämns första gången redan år 1538 där ”Sädes” kommer av ”säde, sådd”. Det har säkert applicerats på sädesärlan eftersom den anländer vid tiden för vårbruket och för dess vana att följa lantbrukaren vid plöjning och harvning för att söka föda i den omrörda jorden. Arten har även kallats ängsärla, ringärla, kokärla, gråärla, vippstjärt, fåraspringaren och isspjärna.
Anna Persdotter avled redan år 1666 och hennes gravhäll som man ser på min bild är den äldsta bevarade på Hagshults kyrkogård, hennes födelseår är okänt och det mesta av Anna är tyvärr också okänt. Här på platsen har begravningar skett sedan mitten av 1200-talet för så länge har det funnits en kyrka på platsen.
När Anna begravdes hette Sveriges kung Karl XI och den stora branden i London ägde rum.
Karl XI var kung av Sverige under åren 1660–1697.Han föddes år 1655 och dog år 1697 och han efterträdde sin far Karl X Gustav. Karl XI var bara 4 år när hans far dog och under hans uppväxt styrdes Sverige av en förmyndarregering, där högadeln bestämde. Magnus Gabriel De la Gardie var rikskansler och hade ansvaret för kungens uppfostran. Förmyndarregeringen grundade bland annat Sveriges riksbank och år 1668 grundades universitetet i Lund.
När Karl XI själv övertog regeringen år 1672 var han 17 år och Sverige hade dragits in i krig i Europa. Den viktigaste fienden var Danmark, som ville ta tillbaka Skåne. Skåne hade blivit svenskt i freden i Roskilde år 1658 och i slaget vid Lund år 1676 slogs danskarna med nöd och näppe tillbaka.
Kriget hade visat att den svenska krigsmakten var dåligt utrustad och Karl XI tyckte att förmyndarregeringen misskött statens ekonomi. Med hjälp av lågadeln och de lägre stånden i riksdagen gjorde kungen sig enväldig år 1680 och tog ifrån högadeln dess inflytande. Han undersökte hur förmyndarregeringen skött pengarna vilket betydde att han gjorde en rättslig undersökning av förmyndarnas förvaltning, det kallades för räfst. Många dömdes till så höga böter att de blev helt utfattiga medan andra tvingades lämna tillbaka herrgårdar, slott och jord som de fått av staten tidigare.
Karl XI var en skicklig krigsherre och han organiserade om det militära försvaret av landet och såg till att alla fick bättre vapen. Han anlade Karlskrona och här byggde han en hamn för fartygen som ingick i försvaret i södra Sverige varvid staden är uppkallad efter honom. Han införde också indelningsverket som innebar att några bönder fick gå ihop för att hålla en soldat med ett torp och lite jord att bruka. På så sätt kunde man ha en stående armé även i fredstid. Tidigare hade soldaterna kallats in när det behövdes. Även officerarna fick egna, finare boställen och indelningsverket avskaffades först år 1902.
Efter kriget i Skåne hade Sverige fred i över 20 år och det var resten av hans regeringstid och den längsta fredsperioden under Sveriges stormaktstid.
Den 2 september år 1666 startade historiens största eldsvåda, den stora branden i London. Eldsvådan startade i ett bageri där bagaren hade glömt att släcka under brödugnarna, fyra dagar senare den 6 september slutade eldsvådan. Vid det laget hade 13 000 hus förstörts, 87 församlingskyrkor hade bränts ner och 260 tunnland förvandlats till aska. Men den stora branden gjorde samtidigt slut på de ohygieniska förhållanden som bidragit till pestepidemin i London. År 1666 hade mer än 68 000 Londonbor dött i pesten och endast åtta personer omkom på grund av den stora branden.
Under tidig morgon den 30 september 2020 ödelades Hagshults klockstapel av en brand. Hagshults kyrka är medeltida och klockstapeln uppfördes 1684 enligt kyrkoarkiven. Klockstapeln har felaktigt uppgivits vara uppförd under 1700-talets slut, men detta årtal ska i stället hänföras till en renovering.
Branden var en kulturhistorisk tragedi av stora mått men gav samtidigt en möjlighet att försöka samla mera kunskap om den aktuella klockstapeln i samband med uppröjningsarbetena på platsen. Dokumentationen var ett samlat initiativ från länsmuseet och länsstyrelsen samt stiftet som gav församlingen de ekonomiska förutsättningarna till genomförandet.
Klockstapeln uppfördes enligt kyrkans räkenskaper år 1684 och enligt samma handling fick byggmästare Johan i Hult motta 24 daler silvermynt för klockstapelns byggning och till spåning av klockhuset. Det var en öppen klockstapel med ett spånklätt tak eller huv som uppfördes. Hundra år senare, år 1785, kläddes hela klockstapeln in med brädor. Reparationen leddes av byggmästare Nils Grahn från Rydaholm och skall enligt sockenstämmoprotokollet bestå i inbyggnad av de tre hjärtstockarna och trappan samt beklädnad av ”roren” med ny panel.
I klockstapeln hängde två klockor, en stor- och en lillklocka. Storklockan vägde 1200 kilogram och var senast var omgjuten år 1799. Den hade följande inskription, ”Tackom Honom i hans portar”. Lillklockan vägde 375 kilogram och hade inskriptionen, ”Herren Gud den mäctige, talar och kallar verlden ifrån solen upgång allt intil nedergången”.
Vid branden föll klockorna och bröts sönder. Klockornas kronor med upphängningsbyglar av järn föll i princip rakt ner på den nord-sydliga syllens östra sida och låg fullt synliga bland brandresterna. De resterande delarna av klockorna syntes dock inte. Initialt återfanns inte klockornas mantlar då man sökte i anslutning till de nedfallna kronorna. Analyserna visade att klockstapeln i sin helhet var uppförd på 1680-talet och inte generellt kompletterad med nya stödben på 1780-talet som man tidigare har antagit.
Förhoppningsvis kommer en ny och likadan klockstapel att stå på plats till hösten eller vintern i år 2024 alternativt år 2025.
Hagshults socken utgörs av kuperad terräng mellan Lagan i väster och dess biflöde Härån i öster. Mossmark och sandmo förekommer rikligt. Det finns även en relativt omfattande jordbruksmark, utökad genom utdikning av mossar. Större delen av den odlade arealen finns på och i anslutning till de nord-sydliga höjdryggar som löper genom socknen och upp till Tofteryd. På den mest påtagliga av dessa åsar är flertalet av socknens byar belägna och där löper vägen mellan Tofteryd och Hagshult. På åsens södra ände ligger kyrkbyn och där möter vägarna från Klevshult i väster och Nydala i öster. Fornlämningsbilden i socknen domineras av äldre järnålder. ”Haxsyohult” omnämnes första gången i skrift 1290. Tidigare var Hagshult annex till Fryele i söder. Jord- och skogsbruk har varit huvudnäringarna. En framträdande bisyssla under 1600-talet, 1700-talet och 1800-talen var kolningen, med anledning av järnhanteringen i bygden.
Hagshults kyrkby är egentligen ingen by, ursprungligen omfattade den bara ett hemman. Rättare är att tala om ett sockencentrum. Kyrka och kyrkogård ligger i byns södra ände med Tofterydsvägen i öster och Klevshultsvägen i söder. På andra sidan vägen i öster ligger en timrad sockenstuga i två våningar från år 1872. Denna är klädd med rödfärgad locklistpanel och har entré med pilastrar samt ett sadeltak täckt med enkupigt rött tegel. Vid dess norra sida finns en sentida förrådsbyggnad med likartad fasad och taktäckning.
Direkt norr om kyrkogården finns en utvidgning från 1994 med en kvadratisk asfalterad parkering, vilken flankeras av rönnar och ”traditionella” gatlyktor. I slänten norr härom ligger prästgården, en timrad salsbyggnad i två våningar från 1800-talets mitt. Fasaden utgörs av rödfärgad locklistpanel. Sadeltaket har valmad spets och täcks av tvåkupigt lertegel. Åt norr finns en sentida tillbyggnad med garage. På andra sidan vägen ligger lönebostället. Manbyggnaden i 1 ½ plan är uppförd 1918 och klädd med rödfärgad locklistpanel. Dess brutna tak täcks av tvåkupigt lertegel och genombryts av en frontespis. Söder om lönebostället löper den gamla vägsträckningen mot Nydala. På andra sidan denna ligger en f.d. skola i en slänt. Det är en tvåvånings länga från 1939 med tidstypisk traditionell karaktär, föga förändrad. Fasadbeklädnaden utgörs av gulmålad locklistpanel och genombryts av stora fönster, i trapphuset ett litet karaktäristiskt rundfönster. Fodren är vitmålade. Byggnadens sadeltak täcks av enkupigt lertegel. Väster om byn är en svacka med hagmark och åkermark, i söder och öster kuperad terräng med blandskog.
Norr om kyrkan finns få gravar men istället har platsen nyttjats för uppställning av gravvårdar som tagits ur bruk vilket men kan se på bilden.
Hagshults kyrka är uppförd av gråsten under tidig medeltid, sannolikt 1200-talet och under åren 1752–1753 tillkom ett nytt rakslutet kor i öster och år 1780 en ny sakristia i norr. Därmed gavs kyrkan ett nyklassicistiskt drag. Särpräglat är sakristians fasade hörn. Ett sedermera reveterat vapenhus uppfördes i väster på 1880-talet i samband med en stor renovering. Kyrkans fasader är spritputsade och vitkalkade. De genombryts av stickbågiga fönsteröppningar. Gavelröstena är timrade och klädda med kluven, tjärad furuspån. Denna klädsel har även de branta sadeltaken. En handikappramp tillkom är 2005 vid vapenhuset. Interiören präglas av de muralmålningar som framtogs vid arkitekt Göran Paulis genomgripande restaurering år 1940.
Kyrkogårdens äldsta del omges i söder och öster av en ung trädkrans av oxel, vilken fortsätter längs västra utvidgningens västsida och den norras östsida. Inne på kyrkogården kantas den öst-västliga huvudgången av en rad med äldre björkar. I det södra kvarteret växer några stora prydnadsträd och buskar. Längs västra utvidgningens västra sida och längs den norras östra växer spireahäckar. I norra delen finns rygghäckar och nord-sydliga rader med rönnar. I norra delens sydöstra hörn finns en minneslund med fem större granar. Kyrkogårdens trädkrans av oxel är relativt ung. Kyrkogårdsmuren av stora kilade stenblock och smäckert gjutjärnsstaket är sannolikt från år 1888. Sydöstra hörnet följer vägens tidigare svängda sträckning.
Ytterligare en bild från norra delen av kyrkan där uppställning av gravvårdar som tagits ur bruk är bevarade.
Bilden visar minneslunden norr om kyrkan där några äldre granar skapar en stämningsfull inramning och en grindstolpe i granit från trakten använts som allmän minnessten.
År 1872 byggdes sockenstugan och här fanns även skolan fram till år 1939 då en ny byggdes bara något hundratal meter i norr. Idag är sockenstugan ett samlingshem och används även flitigt av bygdens föreningar, här finns även en biblioteksfilial.
I sockenstugan har jag varit många gånger och bevittnat föredrag och bildspel om bland annat djur, natur och historia. Stora naturfotografer med namn som Hildig Mikkelsson och Björn Öivind Svahn var här vid flera tillfällen och visade naturbilder med lärorika föredrag.
Även jag har varit här vid ett flertal tillfället och hållit föredrag med ljusbilder om natur och miljö vilket har varit en stor ära för mig.
Förhoppningsvis kan man själv läsa den informativa skylten direkt från min bild, skylten står i omedelbar anslutning till sockenstugan i Hagshult.
Bilden visar den gamla skolan i Hagshult där jag hade min första lärartjänst i början av 1980-talet. Idag är skolan nedlagd sedan länge och huset är ombyggt till bostäder.
Det är kallt i Hagshult emellanåt och köldrekord har gång på gång blivit slagna här på platsen året om.
Av äldre litteratur framgår att sparvhöken under 1800-talet förmodligen hade samma utbredning och i stort samma täthet som idag. Under 1950-talet och 1960-talet drabbades sparvhöken av det hämningslösa bruket av biocider, främst kvicksilver, i jordbruket. Därefter repade sig arten och är idag en av våra mest allmänna rovfåglar.
Namnet ljungpipare användes första gången år 1835 och är troligen en systematisering av de gamla skånska dialektnamnen ljungspole och ljungvipa. Förleden ”Ljung” på grund av att arten förr ofta höll till på ljunghedar. Arten har även kallats för brockfågel, åkerhöna, myrpytta och lerbena.
Ljungpiparen, ”Pluvialis apricaria”, tillhör den exklusiva skara av arter som beskrevs från Sverige redan i början av 1500-talet. Förekomsterna i fjällen har förmodligen hållit sig ganska stabila genom tiderna. Däremot förefaller ljungpiparen ha expanderat sin förekomst i Norrlands skogsland under den senare delen av 1900-talet.
Ljungpiparen trivs i öppna hedartade miljöer med kortvuxen växtlighet. Viktiga häckningsmiljöer är kala högmossar, alvarmark, ljunghedar och större fuktiga myrar och fjällhedar. I motsats till många andra vadare kräver ljungpiparen inte närhet till vatten.
Tillbakagången i södra Sverige kan förmodligen till stor del förklaras av en ökad förbuskning och igenväxning av häckningsmiljöerna.
Under april-maj kommer ljungpiparna tillbaka från sina övervintringsområden. De fyra päronformiga äggen, gulbruna till olivbruna med bruna fläckar på, läggs i södra Sverige under slutet av april, i fjällen först i juni. De ligger i en rätt djup grop fodrad med strån, fjolårslöv eller lavar. Båda könen ruvar mellan 27–28 dygn och de hjälps sedan åt med vården om ungarna, som är flygga efter ungefär fyra veckor.
Rådjur är en art i familjen hjortdjur och de övriga svenska hjortdjuren är dovhjort, kronhjort, ren och älg. Rådjur är ganska små, lite mer än 1 meter långa och väger högst 35 kilo. Hanen har små horn med i regel tre taggar. Honan har inga horn och bilderna visar en hona, en råget.
Arten finns i större delen av Europa och i Mindre Asien samt i nästan hela Sverige. På många håll är de väldigt vanliga. Rådjur är växtätare och lever i alla typer av skogsmark, även nära människor där de, speciellt på natten, ofta ger sig ut på åkrar och andra öppna marker. Rådjur söker ibland till och med mat i människors trädgårdar.
Hanen, bocken, har ett speciellt läte som låter som när en hund skäller. Parningstiden är under juli–augusti, och ungen eller ungarna föds påföljande vår eller försommar. Rådjur är landskapsdjur i Västmanland och bilden visar en råget.
Skrattmås, ”Chroicocephalus ridibundus”, häckar vid sjöar, havsvikar och vattendrag samt på öar och skär vid kusten. Den är spridd över hela landet, dock sällsynt i Lappland.
Fiskmås, ”Larus canus”, häckar vid kuster och sjöar samt lokalt i samhällen och i jordbruksbygd. Arten är spridd över hela landet.
Arten skrattmås har bedömts som ”Livskraftig” eller ”LC” vid tidigare rödlistningstillfällen men minskningstakten de senaste 24 åren medför nu att kriterierna för ”Nära hotad” eller ”NT” blir uppfyllda.
Arten fiskmås har bedömts som ”Livskraftig” eller ”LC” vid tidigare rödlistningstillfällen men minskningstakten de senaste 18 åren medför nu att kriterierna för ”Nära hotad” eller ”NT” blir uppfyllda.
Ormvråk, ”Buteo buteo”, är en art i familjen hökfåglar som blir mellan 51–57 centimeter lång, med ett vingspann på mellan 113–128 centimeter samt är mörkbrun med ljusa partier på bröstet och vingarnas undersidor.
Ormvråken häckar vanligtvis i skogar och dungar i större delen av Europa och norra Asien och är på många håll den vanligaste rovfågeln. Den häckar i hela Sverige utom i fjällkedjan och norra Norrlands lågland.
De i Sverige häckande ormvråkarna övervintrar i södra Sverige och i Mellaneuropa. Arten livnär sig av bland annat små däggdjur, insekter samt daggmaskar och namnet till trots tar den sällan ormar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan