Bland musslingar och spindelskivlingar. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 844 20241108
Gammal granved är, som all annan död ved, spännande ur den biologiska mångfaldens synvinkel och dessa gamla granstockar är naturligtvis inget undantag.
Här kan man hitta svamparten vedmussling vilket bilden visar att jag lyckades med. Arten ingår i familjen musslingar som är ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade basidiesvampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot.
I Sverige finns ett dussintal släkten representerade.
Bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar, kan nämnas bildens art vedmussling, ”Gloeophyllum sepiarium”, som växer på gran och barrträd , samt björkmussling på bland annat björk och korkmussling på ek.
Dessa arter är sega till hårda och liknar tickor och orsakar röta. Men mjuka fruktkroppar har till exempel arterna grönmussling, kantarellmussling, mjukmussling och ostronmussling som växer på lövträd samt vintermussling som växer på barrträd.
Av de svenska arterna rekommenderas endast arten ostronmussling som matsvamp, och denna art odlas även kommersiellt.
Det börjar dra sig mot kvällning och det är dags för solens nedgång och himlen färgas i rödrosa varvid också temperaturen sjunker och det känns kyligt.
På vägen hem passerar jag de gamla betongvärnen från det kalla krigets dagar på 1950-talet och framåt och som alldeles nyligen har rensats fram från skogens skuggor av tallar och granar.
Här har jag under värnpliktstiden för länge sedan fått utbildning i hur man kastar handgranat.
Nu ser dessa betongvärn åter dagens ljus och jag konstaterar att de har hållit emot tidens tand ganska bra trots sin ålder på minst 70 år.
De gula kantarellerna är fortfarande still going strong trots den sena årstiden här på det sydsvenska höglandets tallmoar. De var helt okey och fick följa med mig hem.
Bildens kastanjemusseron, ”Tricholoma albobrunneum”, är en art som har en mellan 5–8 centimeter bred, mer eller mindre utbredd, brun hatt med mörkare, radiära trådar och ofta en puckel i mitten. Hatten är klibbig i väta och glänsande kastanjebrun i torka och skivorna är först vita, sedan rödbrunfläckiga.
Foten hos kastanjemusseronen är upp till 10 centimeter hög och knappt 2 centimeter tjock samt är vid basen rödbrun och högre upp vitaktig samt som äldre mer jämnt rödbrun. Köttet är vitt med lukt och smak av mjöl och arten, som växer i barrskog, förekommer mindre allmänt i hela Sverige.
Den är giftig och ger efter förtäring magbesvär och tarmbesvär.
Hässlehultsgölen eller som den också kallas Östersjön var tom vilket den för det mesta är vid denna tiden på året. Dock låter såväl spillkråkan som den större hackspetten höra sina läten runt gölen i konkurrens med ett antal kungsfåglar, talltitor och tofsmesar.
Umbraspindlingen är en mellanstor skivling med hatt som ung är klocklik, senare utbredd, med en låg puckel i mitten. Hattens ovansida är gråbrun eller svartbrun, mörkast i mitten och i kanten ofta med ljusa hyllesrester.
Bildens art umbraspindling, ”Cortinarius brunneus”, räknas inte som matsvamp. Det finns dödligt giftiga arter bland spindelskivlingarna, eller spindlingarna, och alla dessa arters eventuella giftighet är ännu inte utredd. Förväxlingsrisker finns och spindlingar rekommenderas alltså inte som matsvamp men många spindlingar är däremot bra färgsvampar.
Umbraspindlingen bildar mykorrhiza med gran och är allmän över hela landet samt har en mild smak och doft, men är, som redan sagts, ingen matsvamp.
Skivorna hos umbraspindlingen är rätt glesa, urnupna och bruna. Foten är rätt bastant och jämntjock, brun med ljusa längsstrimmor, med en eller flera ljusa tvärband och med basen ofta vitfiltad. Köttet är brunt, svartnande vid torkning och smak och doft är milda men denna art är absolut ingen matsvamp.
Pluggskivling, ”Paxillus involutus”, ingår i släktet pluggskivlingar, på latin ”Paxillus”, med mittställd eller sidoställd fot och gaffelgreniga skivor som är lätta att lösgöra. Arterna i släktet lever på mark eller ved och har oätliga, bruna fruktkroppar.
Till släktet pluggskivlingar förs bland annat svartfotad pluggskivling och bildens pluggskivling, ”Paxillus involutus”, som under hösten förekommer allmänt i Sverige. Den växer på marken i skog, är gulbrun och har inrullad hattkant och skivor som brunfläckas vid tumning. Arten är giftig och har till och med orsakat dödsfall.
Detta är de första pluggskivlingar som jag ser i mina hemtrakter denna svampsäsong, vilket är mycket märkligt, tycker jag.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan