Naturen på Skillingaryds skjutfält, Hässlehultsgölen och Östra lägret, del 1. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 847 20241115
Trots årstiden blommar det fortfarande på enstaka ställen i naturen och bilden visar en vacker klibbkorsört, "Senecio viscosus".
Släktet ”Senecio” är det vetenskapliga namnet på korgblommiga växter med bland annat bildens klibbkorsört men här ingår fler arter korsörter och också stånds och nockor.
Släktet ”Senecio” omfattar cirka 1 500 arter träd, buskar, lianer och örter samt en del suckulenter. Bladen är hela eller flikiga och korgarnas kantblommor är oftast gula. Släktet finns över hela världen, med undantag för Antarktis, och är ett av de största fröväxtsläktena. Särskilt berömda är de centralafrikanska bergens trädlika ”Senecio”-arter, som dock numera ofta förs till släktet ”Dendrosenecio”. Även en del andra arter har brutits ut ur släktet ”Senecio” och fått bilda egna släkten.
Till släktet ”Senecio” förs bland annat bildens art klibbkorsört och bergkorsört, korsört samt trädgårdskorsört, vidare bergstånds, jättestånds, stånds och vattenstånds samt fältnocka och kärrnocka, dessutom cineraria, glansslinga, silverek, sommarmurgröna och arten ärter på tråd.
Bildens höstfibbla, ”Leontodon autumnalis”, som är en art i familjen korgblommiga växter och är en flerårig, variabel, mellan 10–30 centimeter hög, upprätt växande ört med kraftig jordstam. Från jordstammens spets utgår förutom en eller flera greniga stjälkar en rosett av parflikiga till hela blad.
Stjälkarna hos höstfibblan är bladlösa men har små fjäll och stjälkens olika grenar är påtagligt förtjockade uppåt och övergår utan skarp gräns i var sin korg med gula blommor. Samtliga blommor i korgen är tunglika samt de yttre något röda på undersidan och blomningen inträffar i juli–oktober. Frukten, nöten, har vanligen fjäderpensel och arten, som hör hemma i Europa, Asien och norra Afrika och har införts till Nordamerika, växer på gräsmarker, vägkanter och stränder. Den är allmän i hela Sverige, i fjällen når den upp i subalpina bältet.
Här står jag mitt i den stora skjutbanan nedanför Hässlehultshöjden och ser rakt västerut. Bakom min rygg ligger markeringsdiket och platsen för de många måltavlorna, där jag många gånger tränat skytte under min tid som värnpliktig och repetitionssoldat eller repgubbe.
Här på platsen var i höst stora antal med hedfingersvamp, både i sanden utmed de små vägarna men också bland ljungplantorna.
Vid skjutbanan växte också svamparten kornig röksvamp, "Lycoperdon lividum", en art jag aldrig sett tidigare. Det var med andra ord ett kryss eller X!
Arten är en liten, päronformad röksvamp och som ung är den gråvit med en kornig–grynig yta. Som mogen oftast olivbrun–gråbrun med brunaktiga korn och trubbiga vårtor. Arten förekommer allmänt på kalkhaltig, torr mark i södra och mellersta Sverige.
Kornig röksvamp är en 1–3 centimeter stor röksvamp med päronformade fruktkroppar. Unga exemplar är gråvita–ockrafärgade och täckta av trubbiga taggar eller vårtor och korn, ibland med inslag av större, spetsiga taggar. Med åldern blir fruktkropparna grågula–olivbruna med vårtor och korn i samma färg. Mogna fruktkroppar har en mynningspor i toppen och som mogen är gleban gulbrun–olivbrun och pulverformig medan subgleban är kamrad och gråviolett–gråbrun.
Hedfingersvamp, ”Clavária argillácea”, växer, som bilden visar, i små täta tuvor på ljunghedar, sandstränder och magra betesmarker mindre allmänt till sällsynt under den senare delen av hösten.
Hedfingersvampen kan man finna vissa höstar i stort antal på ljungheden på Skillingaryds skjutfält och denna hösten år 2024 är just en sådan höst men så rikligt som nu har jag aldrig sett den förut.
Huvudarten hedfingersvamp, ”Clavaria argillacea”, har en variant som växer fuktigt och blött tillsammans med vitmossor och som på latin heter ”Clavaria argillacea" varianten "sphagnicola”, den har tyvärr inget svenskt namn ännu.
Hedfingersvampen, ”Clavaria argillacea” och varianten eller kanske arten ”Clavaria spagnicola” har uppenbarligen en fullständigt annorlunda ekologi enligt vissa mykologer och under mikroskopet ska det då vara alldeles tillräckligt med skiljande karaktärer för att man inte tvekar att ta dem som två skilda arter. Vi får se vad detta leder till, en ny art eller bara en variant av hedfingersvamp.
Fingersvampar är en gemensam benämning på flera släkten som växer på marken eller på multnande stammar och andra multnande växtdelar. Deras fruktkroppar är upprätta, oftast livligt färgade, köttiga eller sega, korallformiga eller buskformiga och kortlivade.
Basidierna hos fingersvamparna, är där basidiesporerna bildas, är långsmala och sitter jämnt fördelade utanpå fruktkropparna.
Hedfingersvampar vid skjutbanan som växer i vägkanten, men ser ni dem annars zoomar jag in dem på nästa bild.
Hedfingersvamp hör till släktet ”Clavaria”, som i Sverige har 14 olika arter, vilkas fruktkroppar är sköra och vita, gula, rödaktiga eller violetta. Här finns bland annat även arterna maskfingersvamp, purpurfingersvamp och rosenfingersvamp.
Inzoomade hedfingersvampar från förra bilden vid skjutbanan på Skillingaryds skjutfält, här är de!
Gula fingersvampar betraktades förr som goda matsvampar men idag vet man att det rör sig om flera arter som är svåra att skilja från varandra, och minst en av dem är svagt giftig. Fruktkropparna är gula, bestående av tättsittande grenar utgående från en ofta vitaktig, kompakt stam. Grenarna är vitaktiga till gula, ofta med klargula, trubbiga toppar. Svampköttet är ofta vitt i foten och gulaktigt i grenarna och smaken är mild eller något besk. Det finns många svårbestämda arter bland de gula fingersvamparna och man rekommenderar inte längre gula fingersvamparna till mat just på grund av risken för förväxling med snarlika oätliga arter. Det finns flera snarlika arter som ännu är dåligt kända och minst en art, lömsk fingersvamp är svagt giftig.
Lömsk fingersvamp, ”Ramaria formosa”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” samt bildar mykorrhiza med bok och ek i ädellövskog, helst bokdominerad eller ekdominerad skog med lång trädkontinuitet. Det är en vacker och iögonfallande art med liten total population i landet och bedöms bland annat missgynnas av inväxning av gran i ädellövsbestånd. Ibland uppges lömsk fingersvamp vara lätt giftig och kunna orsaka magsmärtor men några vetenskapliga belägg för detta saknas, men alla korallfingersvampar bör ändå undvikas som matsvamp!
Den röda flugsvampen är kanske den vackraste av våra hattsvampar, och även den lättaste att känna igen. Den ingår i släktet ”Amanita” som innehåller såväl ätliga, som mycket giftiga arter. Den röda flugsvampen är måttligt giftig och konsumtion kan medföra en mängd symptom, allt från illamående och svettningar, till eufori och hallucinationer. Dödsfall är extremt sällsynta, men har tyvärr inträffat.
Precis som de flesta storsvampar lever röd flugsvamp i symbios med gröna växter och i flugsvampens fall är det främst barrträd, men även björk. Mycelet växer in i rötterna på trädet och de två utbyter näringsämnen vilket gynnar båda parter.
Molekylära studier visar att den röda flugsvampen uppstod i bortre Sibirien för mellan 8–12 miljoner år sedan, varifrån den sedan spred sig till resten av Asien, Europa och Nordamerika. Idag har människan, avsiktligt och oavsiktligt, spridit den på många andra håll i världen. Den återfinns i till exempel Australien, där den bildar symbios med eukalyptus.
Det finns många varianter av den röda flugsvampen, särskilt i Nordamerika och de olika typerna skiljer sig något åt i utseende. I Sverige har vi den bruna flugsvampen som har guldbrun hatt och de flesta räknar den idag som en separat art, men kanske är det bara en färgvariant, åsikterna går dock isär.
Namnet flugsvamp kom sig enligt Carl von Linné av att man använde den, blandad i mjölk, som insektsgift och han gav svampen artnamnet ”muscarius” efter ”musca”, som betyder just fluga på latin.
Röd flugsvamp har varit mycket viktig bland många folkslag, särskilt i Sibirien. Etnomykologen R. Gordon Wasson skriver om hur dess hallucigena egenskaper användes i schamanistiska ceremonier. De psykoaktiva ämnena går ut i urinen, och ibland kunde resten av stammen dricka urinen från en schaman som ätit flugsvamp för att till viss del uppleva ett liknande drogrus. En fördel med det var att schamanen i sin kropp till delar hade avgiftat drogen genom att ta upp de ämnen som orsakar till exempel svettningar och konvulsioner.
Att vikingarna skulle ha ätit flugsvamp för att uppnå bärsärkaraseri är dock med största sannolikhet en myt. Det var den svenske professorn Samuel Ödman som föreslog det år 1784, men inga vikingatida källor nämner konsumtion av flugsvamp. En vanligt förekommande bieffekt av ruset är kramper, vilket rimligtvis inte är något man vill ha under en strid.
En teori, framförd av etnobotanisten Jonathan Ott, är att jultomten är kvarlevan av en sibirisk tradition. Shamanen ska natten innan rituella festligheter ha klättrat ned genom rökhålet i hyddorna med en säck flugsvampar som han delade ut. Inga egentliga belägg finns dock för detta rätt märkliga beteende, och Otts resonemang vilar på ganska vaga grunder, som till exempel likheten mellan tomtens rödvita dräkt och flugsvampens färger.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan