Svampar i trädgården samt en för mig ny art och lite annat. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 846 20241110
Brandriska, ”Lactarius aurantiacus”, är en orange till brunröd riska med klibbig, blank hatt och vit mildsmakande mjölksaft. Den är inte en matsvamp, men anses i vissa länder vara ätlig, till exempel i Danmark och Finland där för övrigt alla mildsmakande riskor ibland uppges som ätliga.
Rävriska, ”Lactarius fulvissimus”, växer vanligtvis i lövskog och blandskog samt i parker, gärna på kalkrik mark tillsammans med asp, hassel, bok och som här även med björk. Hattkanten är ofta något ljusare än hattmitten och skivorna har ofta en nedlöpande tand i anslutning till foten.
Buktriska, ”Lactarius flexuosus”, finner man vanligtvis i lövskog och barrskog samt på skogsvägar och i parker. Det är inte ofta som jag finner arten så detta fynd var extra roligt.
Blodvaxskivling, ”Hygrocybe coccinea”, finner man vanligtvis på hedmark och ängsmark samt i betesmark och i skogsbryn. Det finns uppenbarligen inga kända giftsvampar förutom toppvaxing bland vaxskivlingarna i Sverige, men se upp för toppvaxingen eller toppvaxskivlingen som den hette förr!
Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, är en vitrötare som förekommer från försommaren till hösten och växer vanligtvis i lövskog, mer sällan i barrskog.
Den svavelgula slöjskivlingen är en art som växer på stubbar och som här på döda rötter av lövträd i marken, mer sällan dock på barrträd. Arten är ingen matsvamp.
Tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma lateritium”, växer vanligtvis i lövskog, helst i ekskog och bokskog, i närheten står en liten ek men annars dominerar björk och asp i närområdet.
Arten växer som sagt på stubbar och döda rötter av lövträd särskilt vid ek och bok.
Rodnande fjällskivling, ”Chlorophyllum rhacodes”, finner man vanligtvis i förnan på näringsrik mark i lövskog och barrskog samt i parker och i trädgårdar. Här växer den med gran, klibbal och björk utmed Fågelforsleden i Skillingaryd.
Rodnande fjällskivling påminner mycket om stolt fjällskivling men foten rodnar till orangebrunt vid skrapning och arten saknar vattring på foten och betraktas som vit vilket är tveksamt tycker jag. Hatten hos rodnande fjällskivling är som ung klotformad och gråbrun, med åldern välvd till utbredd och med uppsprickande bruna fjäll mot en vit botten. Skivorna är täta, fria, vita och vid skador och skrapning ofta rodnande. Foten är vanligtvis vit, vid skrapning ofta rodnande i brunorange eller orangbrun, med åldern blir dock foten brunaktig vilket den var här.
Ringen hos rodnande fjällskivling är kraftig och köttet är vitt, rodnande med en något unken lukt. Det som tidigare bara kallades ”rodnande fjällskivling” består i själva verket numera av tre olika arter.
Arten rodnande fjällskivling hör numera till ett komplex av arter som idag är uppdelade i tre mer eller mindre olika arter. De andra två arterna är myrstackfjällskivling, ”Chlorophyllum olivieri”, som uppges vara ätlig och som ofta växer i myrstackar samt i barrmattan under granar, samt arten ”Chlorophyllum brunneum”, som kan orsaka tillfälligt illamående och ännu inte har ett svenskt namn. För några år sedan hittade jag en "rodnande fjällskivling" i en myrstack under en tät gran som bör ha varit arten myrstackfjällskivling, "Chlorophyllum olivieri".
Grynvaxing eller grynvaxskivling, ”Hygrophorus pustulatus”, växer med gran precis som på min bild och är en svampart i familjen ”Hygrophoraceae”. Arten kännetecknas av sin gråbruna hatt, sina vita skivor, som är nedlöpande på foten, samt en vitaktig fot som är täckt med små bruna tofsar eller prickar som påminner om körtelprickar.
Grynvaxingen är knuten till barrträd och då särskilt till granar samt sätter sina fruktkroppar under sensommaren och hösten. Det är för övrig första gången jag hittar denna art, med andra ord ett kryss! Fyndplatsen är under en gran utmed Fågelforsleden i Skillingaryd.
Hatten hos grynvaxingen är något klockformad och hygrofan, klibbig, när den är färsk samt har ett något streckat utseende från utdragna fibrer under hatthuden. Hatten är dock glänsande vid torka.
Skivorna hos grynvaxingen är nedlöpande på foten samt vita till färgen. Stjälken är mellan 3–7 centimeter lång och mellan 1-1,5 centimeter i diameter. Arten har ingen speciell lukt och smak och sporerna är vita.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan