Fungan utmed Fågelforsleden. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 818 20240907
Ibland är det verkligen inte helt lätt, för att inte säga svårt eller omöjligt, att arta svamp i fält som den gamla fältbiolog jag är. Detta exemplar har en ovansida som en kantkremla-ish och en undersida som en mandelkremla-ish eller en sillkremla-ish.
Så här gula var undersidans skivor från förra bildens svamp, vilket kanske tyder på en sillkremla trots att skaldjursdoften saknades, trots att jag värmde en bit av skivorna i handen vilket brukar släppa lös den typiska doften av skaldjur.
Alla har vi varit små, även rodnande flugsvampar som man ser på bilden.
Om det inte hade vuxit en "vuxen" rodnande flugsvamp precis i närheten så hade jag gett upp eller väntat en dag och återkommit för säker artbestämning.
Man kan kanske kalla detta för "modern" till förra bildens rodnande flugsvamps "barn" och då är det bara "pappan" som fattas.
Köttet hos rodnande flugsvamp är vitt, men rodnar vid brytning och dess lukt påminner om rå potatis eller jord. Arten anses svagt giftig som rå och bör undvikas som matsvamp. I Sverige är den allmän under sommaren och hösten i parker, barrskog och lövskog. Jag påstår att arten blivit allt vanligare i mina trakter.
Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”, har en mellan 5–15 centimeter vid hatt som på ovansidan har grå–vita hyllerester på rödaktig till brunaktig botten. Den mellan 5–15 centimeter höga foten är vit–gråaktig och har en hängande och på ovansidan strimmig ring.
Är detta måhända arten sidentråding, "Inocybe geophylla", som i så fall är giftig och innehåller ämnet muskarin eller är det en brosknagelskivling, "Gymnopus confluens". 
Nagelskivlingar är vanligen småväxta hattsvampar med tunn plattad hatt med täta vita skivor och vitt sporpulver. I Sverige förekommer drygt 20 icke ätliga arter av nagelskivlingar, till exempel bildens brosknagelskivling men också fläcknagelskivling, tuvnagelskivling, blek nagelskivling och mörk nagelskivling. Svampar som också kallats nagelskivlingar finns även i släkten som brutits ur ”Collybia”, såsom ”Flammulina” och ”Strobilurus”.Bilden visar arten brosknagelskivling, "Gymnopus confluens".
Brosknagelskivlingen, "Gymnopus confluens", finner man vanligtvis i lövskog, mer sällan i barrskog, där den växer i förnan på marken.
Trattskivlingar är ett gemensamt namn på ett flertal arter i flera släkten och de är hattsvampar med trattlik eller skållik hatt och skivor som löper ned på foten. Sporerna är vita eller blekt gula och många arter är småväxta, men gruppen innehåller också storväxta svampar med uppemot 30 centimeter vida hattar.En del av dessa arter trattskivlingar är ätliga, andra ger magbesvär och vissa av de mindre är mycket giftiga. Bland arterna märks bildens klubbtrattskivlingar men också gifttrattskivling, grön trattskivling, häggtrattskivling och sommartrattskivling.
Tidigare fördes alla trattskivlingar till släktet ”Clitocybe”, men numera återfinns flera av dem i andra släkten, till exempel ”Lepista”, bland annat rödbrun trattskivling, och ”Leucopaxillus” med bland annat arten jättetrattskivling. Släktet ”Clitocybe” omfattar drygt 30 arter i Sverige.
Bilden visar arten klubbtrattskivling, ”Ampulloclitocybe clavipes”.
Klubbtrattskivlingen, ”Ampulloclitocybe clavipes”, har en mild smak men är ingen matsvamp och hattfärgen varierar från blekt till medelbrunt, blekare mot kanten som inte är strimmig. 
Klubbtrattskivlingen är, likt grå bläcksvamp, giftig vid förtäring i samband med alkohol och då behövs det bara en liten mängd alkohol för att orsaka en ofarlig, men mycket obehaglig, förgiftning med både yrsel och illamående. Symptomen går oftast över av sig själv efter några timmar.
Bildens klubbtrattskivling är en svamp som tidigare har rekommenderats som god matsvamp av bland andra Nils Suber och han kallade arten för mörk trattskivling. Vad det är för substans hos klubbtrattskivlingen som framkallar antabuseffekten är inte känt, men coprin har inte hittats i svampen. Låt bli att äta klubbtrattskivlingen!Om man äter svamp ska man spara en så man vet vad man dog av. Det rådet kommer från den svenske svampexperten Nils Suber, som levde under åren 1890–1985. Han var nestor inom svensk mykologi, och hans råd är inte fullt så tokigt som det låter för fortfarande är vetenskapens kunskap om svamparnas gifter mycket ofullständig. En lång rad svampar som tidigare ansågs vara bra matsvampar har numera omvärderats. Om olyckan skulle vara framme, är det med andra ord mycket viktigt att få reda på vilka svampar som har gjort patienten sjuk.
Sprängört, ”Cicuta virosa”, är en av de giftigaste växterna som finns. Det finns även risk för att vattnet där den växer blir förgiftat av växtsaften om den läcker ut. Giftet verkar direkt på det centrala nervsystemet, CNS. Sprängörten blandas ofta ihop med odört på grund av sitt namn, växtsätt och utseende.
Sprängört är en till två meter hög och den har tjocka palsternackaliknande rötter med distinkta avdelningar som grenar sig ut från huvudroten. Ofta har sprängörten flera rötter som grenar sig medan odörten bara har en enda rot. Blommorna är små, vita eller krämfärgade och sitter i paraplyliknande kluster eller flockar. Frukterna hos sprängörten är små och inneslutna i ett hårt brunaktigt skal mycket likt odörtens frukter. Den skurna ytan av stammen eller roten utsöndrar en giftig gulaktig, tjock och oljig vätska och substansen har en odör som liknar palsternacka.
Arten finns i nästan hela landet men är sällsynt i de norra delarna. Den växer direkt i vatten och är begränsad till våta habitat. Sprängört förekommer ofta vid kanten av vattendrag, diken, sjöar, dammar, träsk, våta ängar och betesmarker. Ilandflutna växter påträffas ofta och det finns risk att betande djur trampar sönder dem och får i sig giftet då de äter sprängörten eller dricker av vattnet.
Förgiftningssymptomen visar sig oftast inom 10–15 minuter, men kan dröja upp till en timme efter intag. Allmänt förekommande symtom vid förtäring är oro, skummande salivering och fradga, kraftfulla tuggrörelser, tandgnissling, koordinationsstörningar så kallad ataxi, andningssvårigheter så kallad dyspné, snabb och svag puls, blåaktiga slemhinnor så kallad cyanos, darrningar så kallad tremor, spasmer i huvud och nacke tillsammans med hastiga ögonblinkningar och framfall av tredje ögonlocket, återkommande epilepsiliknande anfall. Beroende på dos sker återhämtning, eller så fortsätter kramperna, där varje krampanfall är kortare än det föregående och medför en allt värre utmattning tills andningsförlamning och död inträffar. Döden inträffar vanligen 1–8 timmar efter intag.
Paddan, ”Bufo bufo”, har giftkörtlar i huden, som avsöndrar ett slemhinneretande och muskelförlamande gift, bufagin. Detta gör att de flesta predatorer skyr paddan. Snok och igelkott tål emellertid giftet. Grävling, kråkfåglar och ormvråk sprättar upp magen på paddorna och undgår på så sätt att bli förgiftade. Den vanliga paddan kan också angripas av larverna till en spyfluga, ”Lucilia bufonivora”, som tränger in i paddans huvud via näsborrar eller ögonhålor, och äter upp paddans huvud inifrån. När paddan efter ett par dagar har dött, fortsätter larverna med resten av kroppen.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan