Fågelforsleden, Mörkebo och noshornsbaggen. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 920 20250413
Trots den relativa kylan och nattfrosten vid Abbotens bro utmed Fågelforsleden har de första, men ännu små, hästhovarna eller tussilagona tittat upp ur marken invid den gamla åfåran.
Tussilago har använts inom folkmedicin där bladen användes för att göra en dekokt mot hosta, så kallat hästhovegräsvatten.
Enligt Carl von Linné år 1755 röktes även bladen som tobak, vilket också var en metod mot hosta och astma som omskrivits redan av Plinius den äldre.
Växten tussilago innehåller alkaloider av pyrrolizidin, med den kemiska beteckningen C7H13N, vilket är en mycket kraftigt gift som påverkar levern. Hästhoven har även använts vid framställning av fnöske.
Plinius den äldre eller Gajus Plinius Secundus föddes år 23 eller 24 efter Kristus och avled år 79 efter Kristus. Han som kom från en riddarsläkt i Comum eller Como i norra Italien, ägnade sig främst åt studier och författarskap och enligt systersonen Plinius den yngre varje ledig stund men innehade också en rad offentliga befattningar, bland annat som kavalleriöverste eller praefectus i Germanien.
Vid Vesuvius utbrott 79 efter Kristus var Plinius flottbaschef i Misenum vid norra Neapelgolfen. Driven av sin vanliga vetgirighet seglade han över golfen för att på ort och ställe studera fenomenet men dukade under för giftgaserna och regnet av aska och pimpsten, ett förlopp som har skildrats av systersonen Plinius den yngre.
Av Plinius synnerligen omfattande författarskap är ett arbete bevarat nämligen ”Naturalis historia”, en encyklopedi i 37 böcker och ungefär 1 500 moderna trycksidor som utgör en imponerande men tämligen okritisk sammanfattning av dåtidens vetande inom en rad naturvetenskapliga områden samt därutöver några exkurser, bland annat en om konst. I de arbeten som gått förlorade ägnade sig Plinius den äldre åt bland annat historia, krigsvetenskap och retorik.
Denna vackra och spärrkroniga ek växer i Mörkebo, ännu är grenarna kala och blommor och blad låter vänta på sig någon eller några veckor till. Den liksom vi behöver både värme och vatten.
Långt nedom Mörkebo i väster ligger Lagadalen med Skillingaryd i fjärran och nivåskillnadens är stor. Här uppe i väster befinner man sig 250 meter över havet medan man vid Skillingaryds järnvägsstation bara är 187 meter över havet. Jag befinner mig med andra ord 63 meter högre upp i atmosfären jämfört med stationshuset.
Bildens blåsippa, ”Hepatica nobilis”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en 10–15 centimeter hög, flerårig ört med lodrät eller något snett uppstigande jordstam. De rosettställda, treflikiga, helbräddade, läderartade och långskaftade bladen, vilka är rödaktiga på undersidan och övervintrande, utgår från denna jordstam, liksom blomskaften med de enstaka sittande blå blommorna, som ibland kan vara rödaktiga eller vita. Blommorna, som kommer i april–maj, har under det 6–9-bladiga hyllet tre gröna svepeblad som liknar ett foder. Dessa svepeblad omger senare fruktställningen, som består av ett flertal nötter, vilka sprids med hjälp av myror.
Blåsippan är kalkgynnad och förekommer i såväl barrskogsterräng som lövskogsterräng. Arten har europeisk utbredning, men närstående arter finns i östra Asien och i Nordamerika. I Sverige är den allmän norrut till Hälsingland och Härjedalen, norr därom är den mindre allmän norrut till Västerbotten och saknas i Norrbotten och fjälltrakterna.
Ibland odlas blåsippa och en del sorter av den som prydnadsväxter. Blåsippan har inom folkmedicinen använts mot leversjukdomar, ett klassiskt exempel på signaturläran då bladens form påminner om leverns lober. Det gamla släktnamnet är en avledning av latin och betyder lever.
Blåsippa är fridlyst i hela Sverige men får plockas för icke kommersiellt bruk i vissa län.
Bildens hassel, ”Corylus avellana”, är en art i familjen björkväxter som är en vanligen storväxt, intill 8 meter hög, mångstammig buske. Någon gång kan den bli ett upp till 12 meter högt träd.
Hassel har tät krona och tunn, glänsande, brunaktig eller gråaktig bark. Bladskaft och unga kvistar är utspärrat mjukhåriga och körtelhåriga. Bladen är omvänt äggrunda med mer eller mindre utdragen spets och snett hjärtlik bas. Bladkanten är dubbelsågad.
Honblommorna hos hassel sitter parvis i spetsen av en knopp, och endast de röda märkena skjuter ut. Hanblommorna sitter i 4–6 centimeter långa, ljust brungrå hängen. Blomningen sker tidigt på våren, vanligen i mars–april, men under milda vintrar kan blomningen ske redan i december. Arten är vindpollinerad och frukten, hasselnöten, är cirka 1–2 centimeter lång, ljusbrun och något glänsande.
Hassel hör hemma i Europa och Främre Asien och växer i lövängar, lundar, örtrika barrskogar och hagar, vid sin nordgräns påträffas den ofta i rasbranter. I Sverige är hassel allmän till tämligen allmän norrut till Uppland och mindre allmän norr därom till Ångermanland. De mest storväxta hasslarna i Sverige anses de på Gotska Sandön vara.
Arten odlas ibland som friväxande buske, liksom en del av dess former flikbladig hassel, guldhassel, hänghassel och ormhassel.
Fynd av hasselnötter har hittats i Sverige på boplatser från bland annat stenåldern och unga stammar användes som skaft till flintyxor, flätverk och korgar. Tidigt anlades nottagårdar eller nötgårdar där man odlade hassel för frukternas skull. I de svenska landskapslagarna skyddades hassel som ett bärande träd och plockningen av nötter från träd på andras mark var reglerad i lag.
Hasselnöten är mycket näringsrik och innehåller stärkelse, kolhydrater och upp till 65 procent fett. Olja pressas ur nötterna och används som matolja och förr till lysolja samt till såpa, tvål och kosmetika. Presskakorna kan sedan användas som kreatursfoder och till bröd.
Hassel ingår i samma familj som björk och den så kallade korsreaktiviteten mellan björkpollenallergenet Bet v I och motsvarande allergen i hassel är mycket hög. Därför reagerar cirka 80 procent av björkpollenallergiker även på hasselpollen och ofta på hasselnötter.
Bilden visar en närbild på hasselns vackert röda lilla honblomma.
Den vackra sidentickan, ”Trametes versicolor”, är en vitrötare som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog samt i hagmark precis som här.
Arten sidenticka växer på stubbar och liggande stammar och grenar av lövträd, särskilt bok, björk, ask, hassel, ek, al, asp, apel och hägg med flera substrat.
Den vackra och märkliga stenens utseende får tillskrivas uttrycket erosion som betyder nötning.
En nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke sker bland annat genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris. Jag undrar var stenen är funnen.
Bofinken, på bilden en hane medan honorna kommer något senare. Arten anses vara Sveriges, näst efter lövsångaren, vår talrikaste fågel. Bofinken blir 15 centimeter lång och har två vita vingband på den grönbruna vingen. Hanen är huvudsakligen rödbrun och har blågrå hjässa och nacke medan honan är grönbrun.
Bofinken häckar i skog över hela Europa och västra Asien. Hos oss är den en flyttfågel som anländer tidigt på våren och lämnar landet i stora flockar, huvudsakligen vid månadsskiftet september–oktober.
Bildens stora larv är en noshornsbagge, ”Oryctes nasicornis”, som är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar. Arten är tämligen allmän i Sverige. Bladhorningar, ”Scarabaeidae” är en familj skalbaggar som har världsvid utbredning och omfattar cirka 25 000 arter, varav 96 arter finns i Sverige.
Den fullbildade noshornsbaggen är stor och mellan 25–43 millimeter lång och glänsande kastanjebrun. Hanen har ett stort, krumböjt horn på huvudet och flyger i skymningen. Den gråvita, krumböjda larven som man ser på bilden blir upp till 10 centimeter lång och lever ibland annat i komposter och drivbänkar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan