Nysvedjad ljunghed, brun sandjägare, backstarr och sälgsandbi. Annandag påsk den 21 april. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 924 20250421
Brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, har en längd på mellan 12–16 millimeter och är oftast ljust chokladbrun, hanen dock mörkare, och ibland även med dragning åt grönt. Överläppen är ljus och täckvingarnas ljusa tvärband varierar men är oftast bredare och mindre vinkelböjt än hos släktingen strandsandjägare. Fullbildade larver har svagt metallisk framkropp, och cirka 40–80 borst på halssköldens ovansida.
Brun sandjägare är ett dagaktivt rovdjur som lever på öppen, torr sandmark med gles vegetation. På flygsandfält och sandgräshedar, i grå dyner, i sandtäkter, även i nipor och torrare partier av älvstränder. Larvgångarna anläggs i ren, torr sand och larvutvecklingen är tvåårig. Fullbildade skalbaggar påträffas främst under försommaren, men också på sensommaren.
Arten är utbredd i Götaland och sydvästra Svealand och sentida nyfynd är gjorda i Närke, Södermanland och Värmland antyder att arten kan vara stadd i spridning mot nordost.
Den är känd från alla nordiska grannländer samt Baltikum och världsutbredningen sträcker sig från Västeuropa österut åtminstone till Ukraina.
För att vissa djur och växter ska överleva måste det brinna då och då i naturen. Att anlägga naturvårdsbränder på ett kontrollerat sätt hjälper dessa arter.
För länge sedan brann det någon eller några gånger ungefär vart hundrade år i en skog som fick sköta sig själv. Idag har vi en effektiv beredskap för att stoppa skogsbränder. Men det finns en del växter, insekter, svampar och fåglar som genom årtusenden anpassat sig till att skogen brinner ibland och för dem är bristen på rök och eld ett allvarligt problem.
För att hjälpa naturen på traven gör länsstyrelserna så kallade naturvårdsbränningar. Insatsen planeras noga så att elden inte sprider sig. Man väljer ett tillfälle med lagom vindar och rätt vindriktning, och står beredd med vattenslangar och folk.
Backstarr, ”Carex ericetorum”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” och är en i främst södra Sverige relativt vanlig starrart i naturliga fodermarker, med spridda förekomster i Norrland upp till Norrbotten. Arten blir rödlistad då den minskar enligt upprepade provinsflorainventeringar och minskningen sker sannolikt primärt som en följd av minskande arealer av naturliga fodermarker med påföljande igenväxning.
Arten växer främst på soliga, torra grusmarker och sandmarker med låg vegetation. Den är starkt kulturgynnad och påträffas på betade åssluttningar, sandiga moräner, hällmark, torrbackar och naturbetesmark. Den kan också påträffas på vägrenar och banvallar eller som här på ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
Det finns fortfarande ganska gott om orre på Skillingaryds skjutfält och spåren i sanden på ljungheden avslöjar att den varit här för en stund sedan men inte när jag var här tyvärr.
Orren, ”Lyrurus tetrix”, är en relativt stor hönsfågel där honorna är 40–45 centimeter medan hanarna är 48–49 centimeter långa. Honorna är spräckliga i grått och rostgult medan hannen är blåsvart förutom de röda ögonbrynen och två band samt en fläck på vingen som är vita. Hanens yttersta stjärtfjädrar kurvar utåt på ett distinkt och arttypiskt sätt.
Orren föredrar öppna områden och tidiga successionsstadier och undviker tät skog. Viktiga miljöer för de vuxna fåglarna är öppna eller halvöppna marker med rikt inslag av olika ris eller buskar. Arten förekommer alltid i anslutning till områden med sammanhängande skogsmark, men främst i områden med gott om öppna myrar, myrkomplex, högmossar eller hyggen.
Orren finns över i stort sett hela landet utom i jordbruksbygder och på kalfjället. Arten är ojämnt spridd över landet och en övervägande majoritet finns i Norrland. Populationen är betydligt svagare i södra Sverige, där arten också minskat betydligt sedan 1970-talet.Särskilt i södra Sverige är igenväxning av öppna högmossar till följd av dikning och luftburen kvävedeposition ett stort problem. Igenväxning och igenplantering av öppna marker till följd av nedläggning av jordbruk i skogsbygderna är ett problem över hela landet.
Bilden visar orrens fotspår och spår av de släpande vingarna
Sälgsandbi, ”Andrena vaga”, är en av de tidigaste sandbiarterna och vid gynnsam väderlek kan arten börja flyga redan i mitten av mars i sydligaste Sverige. Flygtiden varar som längst till månadsskiftet maj och juni.
Sälgsandbiet är en typisk torrmarksart som trivs i sandtag, grustag och på större sandområden och den uppträder ofta på militära övningsområden eller motorbanor. Honan gräver ut bogångar i marken som kan vara mer än en halv meter djupa. Boet anläggs ofta aggregerat i stora ansamlingar, ibland med fler än 100 bon tillsammans. Kolonierna anläggs på öppen mark där vegetationen är gles eller bortsliten, till exempel i vägkanter eller på upptrampade stigar.
Sälgsandbiet är oligolektiskt på ”Salix” eller viden, vilket innebär att arten bara samlar pollen på sälg och andra videarter. Arten boparasiteras av sälggökbi, ”Nomada lathburiana”. Ett försök att räkna på platsen gav cirka 20 individer på 5 kvadratmeter. Intensivt grävande och parning eller revirstrider pågick hela tiden.
För att hjälpa naturen på traven gör länsstyrelserna så kallade naturvårdsbränningar. Insatsen planeras noga så att elden inte sprider sig. Man väljer ett tillfälle med lagom vindar och rätt vindriktning, och står beredd med vattenslangar och folk.
En naturvårdsbränning har dock alltid en stor påverkan på djurlivet och växtlivet på platsen men nyttan för många ovanliga och hotade arter motiverar ändå dessa bränningar.
Omkring 100 arter är direkt beroende av brand för att överleva, till exempel den lilla rökdansflugan som kan känna lukten av rök på flera mils avstånd. Det finns också ett femtiotal svamparter som bara kan föröka sig på nybränd mark.
Andra arter gynnas indirekt av en naturvårdbränning, till exempel alla våra hackspettar som gärna bosätter sig i skog som brunnit där det blir extra gott om insekter i de brända träden. Totalt är det ungefär 2000 olika arter som klarar sig bättre om det brinner ibland.
Skog som bränts genom naturvårdsbränning får större inslag av lövträd och ljusa gläntor. Det kan vara positivt för både fågellivet och för människor som vistas i skogen.
På ljungheden gäller det dessutom att förhindra att heden åter blir tallskog, vilket går fort.
Naturvårdsbränningar gynnar inte bara det vilda utan åtgärden öppnar nya möjligheter att nå miljökvalitetsmålen ”Ett rikt växtliv och djurliv” samt ”Levande skogar” vilket naturligtvis är viktigt även i militära miljöer som exempelvis den unika ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
Området på bilden är heden alldeles norr om Stora Spänneberget och där är tallplantorna redan mer än meterhöga vilket förhoppningsvis branden har satt stopp för nu annars återstår ett mekaniskt röjningsarbete på tallen och kanske ytterligare bränning.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan