Damberg&naturen

Det har funnits besök av alkor i Vättern förut. Ganska precis 98 år innan jag föddes i december år 1860 fann man en Starik eller Papegojalka, ”Phaleris psittacula”, i Jönköpings hamn.

Papegojalka, ”Aethia psittacula”, på bilden är en art i fågelfamiljen alkor och är mellan 23–25 centimeter lång och svart på ovansidan, vit undertill. Näbben är kort, kraftig och papegojlik samt korallröd. Arten häckar i norra Stilla havet och Berings sund.

I Svenska Jägarförbundets Nya Tidning. Årgång 5 skrev man följande om detta fynd år 1867. Man måste läsa denna gamla artikel med den tidens uttrycksformer och med den tidens språk i minnet vilket idag är ett oacceptabelt sätt att uttrycka sig på. Fågeln finns idag bevarad på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Rubriken till artikeln från år 1867, sju år efter att papegojalkan var funnen var enligt följande, ”Phaleris psittacula funnen i Sverige”.

Utan att vilja i faunistiskt afseende fästa någon särdeles stor vigt dervid att en fogel tillhörande en art, som har sitt egentliga hemland uti från oss långt aflägsna trakter, enstaka och tillfälligtvis förirrat sig till vårt land, tror jag likväl att ett sådant fynd förtjenar omnämnas, dels för att derpå rikta fogelkännares och jägares uppmärksamhet, dels för att mana till noggrannare efterspaningar och iakttagelser, som möjligen kunna blifva af större intresse. En sådan anmaning torde härvidlag så mycket mera vara på sin plats, som nu ifrågavarande fogel genom sin yttre likhet, vid ett flygtigt betraktande eller sedd på afstånd, med ett par andra nordiska foglar, Lunnefogeln Mormon arcticus och Alkekungen Mergulus alle, lätt nog kan förbises eller undgå att blifva igenkänd såsom en sällsynthet. Inom simfoglarnes stora afdelning gifves det, som bekant, en grupp hvilken, med afseende på fötternas läge långt bakåt, erhållit namnet Pygopodes de Gumpfotade. Denna grupp innefattar flera familjer, deribland äfven Alkorna Alcidae, hvilka igenkännas derpå att de hafva framtårna förenade genom simhud, men sakna baktå. Äldre zoologer räknade hit endast ett släkte, Alca men detta har sedermera blifvit delat uti flera, bland hvilka ett blifvit af Temminck uppfördt i systemet under namnet Phaleris, som karakteriseras derigenom att dithörande foglar hafva kort, liten och mot spetsen sammantryckt näbb, näsborrorna icke täckta af fjädrar, tarserna retikulerade. Detta slägte omfattar flera arter. Den här ifrågavarande Phaleris psittacula, skiljer sig från de öfriga genom en liten hvit fläck öfver ögat, samt ett hvitt streck af borstlika fjädrar, gående från undre randen af ögat ett stycke snedt nedåt halsen. Den beskrefs och afbildades, liksom flera dess samslägtingar, af den berömde naturforskaren Pallas uti under namn af Alca psittacula och som jag icke har något hufvudsakligt att tillägga till denna beskrifning torde det tillåtas mig att derur meddela följande, Vi hafva att tacka den outtröttlige Steller för denna genom sin ovanliga näbbform utmärkta fogel, som derigenom, liksom genom sina borstlika ögonbryn, står så att säga midt emellan. Alca cirrata och följande arter, och som icke blifvit omtalad af någon zoolog förr än af oss. Steller fann den i hafvet vid Kamtschatka och vid de öar som sträcka sig dels åt Japan dels åt Amerika, samt i största mängd vid Nordamerikas kuster. Steller hade betecknat denna fogel uti sina anteckningar med benämningen Merguli marini nigri som äfven Krascheninikof i en not citerar, ehuru han sjelf begagnar namnet Starik, hvilket betyder; liten gubbe, och på Kamtschatka vanligen tilldelas denna fogel. Dessutom har den af infödingarne erhållit åtskilliga namn, af Korjakerna kalls han Inypilahalak. Om dagen simmar denna fogel flockvis omkring på hafvet, men aflägsnar sig icke, utom tillfälligtvis eller stormdrifven, långt från öar eller skär, emedan han hvarje natt brukar gå i land för att uppsöka sig något gömställe så nära hafvet som möjligt, några bestämda nästen har han icke. Denna dess vana, jemte dess stora stupiditet, hvari den öfverträffar de mest enfaldiga sjöfoglar, ger anledning till ett löjligt jagtsätt, som inbringar infödingarne en hel mängd. Desse sätta sig emot aftonen nere vid stranden insvepta i sina stora skinnpelsar så kallade kuklankas med armarna indragna ur pelsarmarna och afvakta orörliga i denna ställning foglarnes ankomst. Förvillade af mörkret taga desse pelsens hängande ärmar och utspända flikar för passande gömställen, krypa inunder och dödas efterhand af den sålunda dolda jägaren, till dess han af de dödade foglarnes mängd tvingas lemna platsen. Dessa foglar skulle icke heller vara värda ett mödosammare fångningssätt, ty de hafva ett särdeles hårdt och svart kött och kunna icke i anseende till dunets mängd och fjädrarnes fasthet rätt väl plockas utan att flås. Men deras, liksom närslägtade foglars ägg äro ganska läckra och stora i förhållande till fogelns storlek, som knappt går upp emot årtans. Äggen hålla nämligen 2”5 a 6´”i längd och 1”5 a 6´” i diameter, de få sålunda en aflång form och lika mhycket innehåll som ett hönsägg. Äggens färg är än smutsigt hvit med bruna fläckar, än gulaktig eller sandfärgad med bruna stänkar. Hvarje fogel lägger i juni månad blott ett ägg på nakna klippan eller stranden utan något slags rede eller underbädd, ett nytt bevis på deras stupiditet. Ett annat men nyttigt, drag af denna fogels enfald, kommer sjöfarare till godo när de nattetid råka honom i närheten af öar och skär, ty de varnas då för faran att lida skeppsbrott af de foglar, som tillfälligtvis icke kunnat nå land utan i sin enfald slå ner på fartyget, der de lätt kunna tagas med blotta händerna.

Efter denna redogörelse för fogelns lefnadssätt, lemnar Pallas en beskrifning öfver densamma af hufvudsakligen följande innehåll, den är stor som en Alkekung eller något större, till formen liknar den honom äfven, men är fylligare och fetare. Hufvudet är på ett egendomligt sätt utdraget åt käkarne till. Näbben högst ovanlig, skarlakansröd, hoptryckt, nästan oval med skarp rygg. Öfverkäken har formen af en nästan oval med skarp rygg. Öfverkäken har formen af en gurkkärna, är något trubbig med konvexa kanter, mot spetsen svagt urnupen, underkäken är uppåtböjd, liknande till formen en örnklo. Båda käkarne äro mot munvinkeln försedda med en fåra, som är djupare i den öfre än den undre. Näsflyglarna, som sträcka sig från pannans tvärt afbrutna fjäderklädnad till midten af näbbens sidor, äro mörkröda, breda, flata, på båda sidor afbrutna af en fåra. Sjelfva näsborrorna äro aflångt liniära, genomsigtiga, ligga strax ofvan näbbranden och parallelt med denna. Ögonen små, öfre ogonlocket med en hvit fläck på midten, från det undre utgår en hvit strimma af nästan borstlika fjädrar, som löper i sned riktning nedåt halsen. För öfrigt äro hela hufvudet, bakre delen af halsen, ryggen, vingarne och stjerten svarta. På undre sidan af halsen öfvergår färgen småningom i grått, längre nedåt inblandadt med hvitt, bröstet buken och sidorna hvita. Dunet är hvitt, på ryggen gråaktigt. De hoplagda vingarne räcka till stjerten. Vingpennorna 26, smällpennor 10 deraf den yttersta längst. Stjerten kort, svart, nästan tvär, med 14 pennor. Fötterna ha hvardera tre smutsgula tår med bruna simhinnor. Näbbens längd till pannvinkeln = 7½´”; öfverkäkens höjd = 4½´”, underkäkens = 2½´”; vingen sammanlagd = 5” 10´”; tarsen = 1” 1´”; mellersta tån med klo = 1” 7½´”, innersta = 1” 3´”, yttersta = 1” 6´”

Hvad nu slutligen beträffar det exemlar af denna fogelart, som gifvit anledning till denna anmälan, så blef detsamma i midten af december 1860 taget lefvande i Jönköping, nära stranden af Vettern, och kom sedermera i Herr Jägmästaren Sandblads på Tenhults samling, der det ännu förvaras. Under ett besök i Lund hade herr Sandblad godheten inlemna denna raritet å Universitets muséum till påseende. Fogelns färg och utseende torde lätt utan vidare beskrifning skönjas af bifogade afbildning, målad efter det uppstoppade exemplaret af Docenten Quennerstedt, hvarvid bör anmärkas att färgerna å näbb och fötter blifvit angifna sådana de hos detta numera visa sig.

Fogelns längd från hjessan till stjertspetsen = 236 mm 9½ verktum, näbbens längd från munvinkeln till öfverkäkens spets = 24 mm 15/16tum, dess höjd = 12 mm, dess tjocklek på midten från sida till sida = 6mm tarsens längd = 25 mm, 1 verktum, yttertåns längd med klo = 38 mm, mellantån =40 mm, innertåns = 30 mm.

Angående de närmare omständigheterna vid detta fogelfynd, som står ensamt i sitt slag, har Jägmästaren A. H. Sandblad benäget lemnat följande upplysningar.

Den ifrågavarande fogeln fångades år 1860 i Jönköping på Strands väfveris gård. Han hade krupit in under det plank som vid Vetterns strand instänger gården. Der varseblefs han af ett par fabriksarbetare, hvilka först efter långt jäktande fingo honom i sitt våld. Han sprang med stor snabbhet och använde äfven vingarne, men tycktes ej förstå att svinga sig upp i rymden, för att komma ifrån sitt qvalfulla löpande och fångenskapen. Han fångades lefvande, men dog dock under krampaktiga ryckningar kort stund derefter.

Påföljande dag kom han till min ego.

I Förteckning över Sveriges fåglar, 4. uppl. 1958, anges på p. 63, att den lilla alkfågeln Cycclorhynchus psittacula en gång anträffats i vårt land, närmare bestämt i Vättern vid Jönköping i december 1860. Verkliga platsen skall ha varit bland några bodar på stationsområdet vid Vätterstranden. Som svenskt namn anges starik. Amerikanerna kallar denna fågel för paroquet auklet. Den hos oss anträffade alkan skulle därför med hänvisning till det ryska eller amerikanska namnet kunna döpas till vitbuksalka eller papegojalka.

Bästa hälsningar och på återseende!