Blodiga stenen och ljungheden i solsken med bara några få minusgrader mitt på dagen. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 896 20250222

Har ni missat mina naturkrönikor som handlar om Fågelforsskolans fina biologisamlingar så är det bara att skrolla ner till krönikorna 885-888. 
Det var en strålande vacker dag men morgontemperaturen låg på minus sjutton grader vilket var vinterns lägsta siffra denna vinter som så sakta går mot sitt slut då mars månad är relativt nära. Det är den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält som breder ut sig framför mina ögon när jag spanar efter varfågeln som tillbringar sin vinter i området.
Bilden visar en vägdelning med Spännebergsvägen som går rakt norrut och Hedvägen som går åt nordväst och sydost. Platsen är alldeles norr om Stora Spännerberget, med andra ord, O7 eller Observationsplats 7 där jag för länge sedan under min värnplikt och krigsförbandsövningar ledde elden från batteriplatsena långt belägna söder om O7, ibland så långt söderut som öster om Klevshults samhälle.
Tallskogen tar alltmer över de norra delarna av den unika ljungheden från Stora Spänneberget till Movadsbäcken. Här måste röjas och brännas redan till sommaren eller helst redan nu!
Alternativet kan också vara att med röjsåg kapa av mängderna med de meterhöga och självsådda tallplantorna annars har vi återigen en ny tallmo på platsen om 50 år. 
Väster om Spännebergsvägen är det bränt men inte röjt och resultatet är bra men inte perfekt.
Den ljust gröna sandraggmossan ute på ljungheden bäddar in den lilla hårbjörnmossans vackert klarröda sporkapslar som i solskenet lyser likt små lampor.
Hedrenlav, ”Cladonia portentosa”, finner man vanligtvis på hällmark, sanddyner, hedmark, tallskog, mossar. Arten växer på sand, sandjord, torv och humustäckt silikatsten.
Lavarna, som bildens hedrenlav, förökas genom att det lossnar små bitar som innehåller både svamp och alg eller cyanobakterie. De små bitarna växer till en stor lavindivid om de hamnar på ett lämpligt ställe. Ett annat sätt är att svampen bildar sporer och om sporerna träffar på rätt algcell eller cyanobakterie börjar de växa tillsammans och bildar en ny lav.
Toffelskräling mitt i kalla vintern, nu djupfryst växer här tillsammans med bägarlavar och påskrislavar vid Spänneberget sydsida där solen dock värmer något lite trots allt.
De vackra små grusvägarna i öst-västriktning alldeles söder om Spännebergen under den blå himmeln och den gula solen inbjuder till att njuta av vår vackra lokala natur.
Slånlav, ”Evernia prunastri”, är en art i gruppen busklavar. Arten, som växer på buskar, lövträd och gammalt trä, blir uppemot 10 centimeter hög och har plattade, ovan grågröna till gulgröna, undertill ljusa, nästan vita grenar. Särskilt äldre individer är kraftigt mjöliga av soredier. Arten, som förr växte på slån, finns nu i hela Sverige till skogsgränsen och vanligast i söder. Den används inom parfymindustrin som bindemedel för olika oljor.
Till vänster om slånlaven på samma tunna björkgren växer lavarterna pukstocklav, ”Hypogymnia tubulosa”, och gällav, ”Pseudevernia furfuracea”.
Gällav, ”Pseudevernia furfuracea”, är som ung bladlik men som äldre busklik med upp till 10 centimeter långa, smala och oregelbundet gaffelgreniga flikar. Bålgrenarna har grå ovansida, som oftast är nästan täckt av stiftlika isidier. Grenarnas undersida är först ljus men blir på äldre exemplar svart, utom i spetsarna och fruktkroppar är ovanliga. Arten finns i större delen av Sverige men är vanligast i de södra delarna. Den växer på stammar och grenar av framför allt tall, gran och björk men kan också växa på gammalt trä eller som på bilden på tunna grenar av björk.
På den lilla björken på Spännebergens sluttningar växer både slingerticka och snömärkeslav men det gäller att ha ögonen på skaft för att inte missa dessa naturens små underverk.
Slingerticka, ”Cerrena unicolor”, är en så kallad vitrötare som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog, helst i björkskog. Här växer den tillsammans med skrynkellav, snömärkeslav och blåslav på björkens stam.
Slingertickan växer vanligtvis på stubbar och döda stående eller, mer sällan, liggande träd, särskilt på björk. Mer sällan växer arten på asp, sälg, vide, al, lönn, hassel och rönn med flera.
Sprucken Vaggerydssyenit med ett tändrör för ögonblicksbrisad eller ett zonrör för tidsinställning som gjordes nere vid batteriplatsen. Tändrör är en ammunitionsdetalj som används för att tända laddningen i spränggranater, rökgranater eller lysgranater. Tändrör tänder dels vid projektilens anslag mot målet, omedelbart eller efter fördröjning, ögonblicksbrisad, studsbrisad eller fördröjningsbrisad, dels en viss tid efter avfyringen för att erhålla luftbrisad, hindra mynningsbrisad samt för autodestruktion, det vill säga, brisad efter viss tid om målet inte träffas. Zonrör innehåller en liten radar och tar emot den av målet reflekterade radarstrålningen samt tänder då avståndet till målet är det rätta. Redan på 1500-talet sköt man svartkrutfyllda kulor försedda med tändrör. 
De vackra mossbevuxna och skorpslavsbevuxna stenarna, här på bergarten granit, är verkligen vackra och skulle passa som trädgårdadekoration och trädgårdskonst i vilken trädgård som helst.
Efter mycket letande i den numera uppvuxna tallskogen hittar jag så den äkta ”Blodiga stenen” som är en klassisk målkuliss sedan lång tid tillbaka. Även jag har tagit ut koordinater på stenen och beordrat exempelvis ”en tropp, ett lag” ner till batteriet GA, eller Gustav Adam, från observationsplatsen på Stora Spänneberget eller O7 för Observationsplats 7.
Den klassiska och äkta målkulissen ”Blodiga stenen”, det finns fler nämligen flera stenar med röd målarfärg på och även med blå målarfärg på, ligger väster och nordväst om Älgberget på Skillingaryds skjutfält.
”Blodiga stenen” är numera taggad med initialerna ”TC och GK 070516”, vilket är initialerna för reparatörerna som reparerade den gamla ursprungliga ”Blodiga stenen” genom att lägga dit en ny.
Denna gamla "Blodiga sten" som tyvärr sprängdes i bitar före år 2007 ligger nu som mindre stenar under och runt om denna nya "Blodiga stenen”, version 2.
I våtmarkerna mellan Spännebergen och ljungheden rinner Movadsbäckens vatten och bildar en artrik våtmark med rik flora och fauna. Nedsänkta i vattnet växer bland annat flera arter med bläddror och över vattnet flyger flera arter av trollsländor. Här trivs även älg och rådjur och här i området har till och med varfågeln häckat i början av 1970-talet. I luften och på marken håller en rik insektsfauna till med arter som exempelvis silversandbi. Vill man se och höra trädlärkan är detta också en bra plats att besöka. Hade inte Skillingaryds skjutfält varit en militär anläggning borde det varit både naturreservat och nationalpark, så unikt är detta område enligt mitt förmenande.
Här sen man den klassiska lokalen på ljungheden för silversandbiet, här fanns en gång tusentals bon nere i marken efter det lilla solitärbiet och det finns det fortfarande om ni undrar.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan