Fågelforsskolans biologisamlingar, del 2. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 886 20250204
Fågelforsskolan i Skillingaryd är den skola där jag gick under hela min grundskoletid under åren 1965-1974. Här på högstadiet har jag också varit lärare i matematik och samtliga No-ämnen och No-teknik under mer än 15 år av mitt yrkesliv. Nu kommer jag att presentera de fina biologisamlingarna som finns på skolan i en serie krönikor här på min sida dambergochnaturen.blogg.se.
Ulla och Bertil Magnussons insektssamling, som man kan se i sin helhet i del 3, är en unik lokal forskargärning genomförd framför allt under 1950-talet och 1960-talet, mestadels i trakterna av Skillingaryd. Denna insektssamling är en viktig del av de biologisamlingar som tillhör Fågelforsskolan efter en gåva från Ulla och Bertil. Denna fina samling fotograferade och publicerade jag den 18 februari år 2016 och den finns naturligtvis representerad i det som jag nu presenterar för er läsare under rubriken Fågelforsskolans biologisamlingar i fyra delar.
Insektssamlingen finns presenterad i sin helhet i del 3.
Bildens fina plastmodell visar arten stenmurkla som har en brun mössa med vindlad yta samt vit fot. Den växer på marken under vår och ofta också höst allmänt i barrskogar och särskilt på störd mark, till exempel hyggen. Observera att den är mycket giftig, men har ansetts ätlig och en delikatess efter tre månaders torkning i svag värme och dubbel avkokning. Hela mängden av giftet gyromitrin kan dock inte elimineras med de angivna metoderna och i Sverige är försäljning av färsk och torkad stenmurkla till konsument förbjuden sedan år 1996.
Bildens fina plastmodell visar arten vit flugsvamp som är dödligt giftig och orsakar i Sverige årligen ett flertal ofta mycket svåra förgiftningsfall, vanligen beroende på förväxling med champinjoner. Giftämnena är peptider som angriper och förstör levervävnaden och njurvävnaden.
Bildens fina plastmodell visar arten snöbollschampinjon som är en utmärkt och mycket eftertraktad matsvamp men den kan dock ibland innehålla stora halter av tungmetallen kadmium som är giftigt för oss människor.
Bildens fina plastmodell visar arten mandelkremla som är en utsökt matsvamp med krispig konsistens och nötliknande smak som fungerar både självständigt och som blandsvamp.
Bildens fina plastmodell visar arten Karl-Johan eller Stensopp som är mycket läcker och jämte gul kantarell den viktigaste matsvampen i Europa. Arten har fått sitt namn efter den svenske kungen Karl XIV Johan.
Bildens fina plastmodell avisar arten bockspindelskivling växer i barrskog på torr mark, bland mossa samt med gran och tall gärna i äldre skog och är giftig och följaktligen ingen matsvamp.
Bildens fina plastmodell visar arten blodriska som är en ätlig och läcker svamp med morotsröd saft och något kryddig smak.
Bildens fina plastmodell visar arten gul kantarell har som nyplockad en behaglig fruktdoft och stark smak. Den förekommer i både lövskog och barrskog där den bildar mykorrhiza samt är en av de mest bekanta svamparna, känd som en ypperlig matsvamp.
Bildens fina plastmodell visar arten vårtig röksvamp är ätlig, åtminstone som ung med vitt svampkött. Sporerna bildas inuti fruktkroppen och sprids genom porer eller sprickor i fruktkroppens topp, det ser ut som den ryker.
Bildens fina plastmodell visar arten stolt fjällskivling som är en av våra största och bästa matsvampar och är kalkgynnad samt växer främst på betesmark i södra och mellersta Sverige.
Bildens fina plastmodell visar arten blek taggsvamp som är en läcker matsvamp med taggar under hatten där sporerna bildas.
Bildens fina plastmodell visar arten fårticka vars lukt är angenäm, och smaken påminner något om mandel. Som ung är fårtickan en utmärkt matsvamp, som kan både stekas eller stuvas. Inom livsmedelsindustrin används den som ersättning för tryffel, bland annat i leverpastej. Arten bildar mykorrhiza med gran.
Bildens fina plastmodell visar arten röd flugsvamp som kanske är vår mest välkända svamp men den är giftig och går inte att äta! Arten orsakar bland annat magsmärtor och kräkningar. Den är allmän i hela Sverige från sommaren till hösten i lövskogar och barrskogar.
Delar av fåglarna och däggdjuren står här uppställda på de fina glasskåpen där mycket material finns för undervisningen i No-ämnena. Dessa skåp är original sedan skolan invigdes år 1968.
År 1968 infördes högstadium i Skillingaryd och den nya byggnaden placerades norr om simhallen och sporthallen utmed Skolgatan. Genom en tävling fick samtliga skolbyggnader utmed Skolgatan namnet Fågelforsskolan. Tre år senare, höstterminen år 1971, började jag i årskurs 7 och klass 7a i en nästan ny skola och tog examen i årskurs 9 vårterminen år 1974 för vidare studier i tre år vid Finnvedsskolan i Värnamo som idag heter FiGy.
Här på min bild ser man hur hästen, kon, fåret, svinet och katten ser ut under naglarna.
Naglar kallas de hårda utväxter av keratin som återfinns längst ute på fingrarnas och tårnas sträcksida hos primater.
Nageln består av döda celler från nagelroten som förhornats och naglarna motsvarar andra djurarters klor, klövar och hovar.
De som hovar och klövar betecknade modifikationerna av nagelbildningarna utmärks därigenom, att de är korta och trubbiga, att den mycket tjocka nagelplattan är böjd på tvären, ej eller obetydligt i längdriktning, och att nagelbädden är tjock och fast. Dessa egenskaper står i samband med hovarnas och klövarnas funktion att uppbära kroppen, medan hos de med klor utrustade djuren endast trampdynan har denna uppgift, och klorna tjänstgör vid grävning, klättring och så vidare. 
Vanligtvis har fåglarna fyra tår på varje fot men det finns de som bara har tre eller till och med bara två. Det vanligaste är anisodactyli, vilket innebär att första tån är bakåtvänd och ibland mycket liten medan de övriga tre tårna är framåtriktade. De övriga typerna är zygodactyli och heterodactyli vilket betyder två tår framåt och två tår bakåt, pamprodaktyli där alla fyra tårna är framåtriktade eller syndactyli där två av tårna är hopväxta.
Det förekommer också tridactyli då en tå helt har försvunnit, oftast baktån, och av de tre resterande tårna kan två tår peka framåt och en bakåt eller också pekar alla tre framåt. Strutsen har bidaktyli vilket innebär att två tår har försvunnit och alltså har den bara två tår.
Tårna har olika många leder där den första tån enbart har två, den andra tån har tre, den tredje har fyra leder, och den fjärde tån har fem leder.
Ringduva monterad på bemålad platta med naturliga inslag som grenar och vass finns också att beskåda. Detta montage är skänkt till skolan för ett antal år sedan av Roger Svenningsson, Skillingaryd, som arbetade på Fågelforsskolan som gymnstiklärare under många år.
Den gamla och ståtliga knölsvanen är väl klappad av generationer av elever och det är nästan konstigt att fjädrarna ännu finns kvar. Den stora näbbknölen tyder på att det är en hane.
Bildens talltita är ganska vanlig och häckar i barrskog och fjällbjörkskog i stora delar av norra Europa och Asien, bland annat i så gott som hela Sverige.
Bildens entita är ganska vanlig i lövskog och blandskog, gärna på fuktiga marker, och häckar också ofta i holkar i frodiga trädgårdar. Den är stannfågel och besöker under vintern regelbundet fågelborden.
Gärdsmygen förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden.
Bofinken anses vara Sveriges näst efter lövsångaren talrikaste fågel som häckar i skog i hela Europa och i västra Asien. Hos oss är den en flyttfågel även om några kan övervintra i södra Sverige.
Grönsiskan livnär sig av frön, framför allt av al och björk men också på en del insekter. Den häckar i högstammig granskog i större delen av Europa och i Sverige förekommer arten norrut till södra Lappland. Utom häckningstiden samlas grönsiskor i stora, täta flockar som drar söderut i landet eller ner till kontinenten.
Morkullan häckar i fuktig skogsmark i större delen av Europa. Ögonens höga placering gör att morkullan har mycket stort synfält och kan upptäcka annalkande fiender även om de kommer rakt uppifrån.
Grönfinken livnär sig framför allt av frön men äter även knoppar och en del insekter och den kommer ofta fram till fågelborden på vintern. Grönfinkens antal har tyvärr minskat stort de senaste åren på grund av sjukdomen gulknopp som orsakas av en parasit och betraktas nu som starkt hotad.
Trädkryparen tar sig alltid uppåt längs en trädstam när de letar föda och kan inte som nötväckan klättra med huvudet nedåt. Den tunna, böjda näbben är ett utmärkt redskap att plocka fram smådjur bland barkskrevorna med.
Taltrasten är vanligast i barrskogar och bygger ofta bo i en tät unggran. Den finns över hela Sverige och är här den allmännaste arten bland trastarna. Den är betydligt skyggare än koltrast och björktrast, och det är mest genom sin klara och vackra sång som den gör sig påmind.
Större hackspett är den vanligaste hackspettarten i Sverige och ingår i gruppen brokspettar, som kännetecknas av svart och vit fjäderdräkt med röda eller gula inslag.
Större hackspetten vars nacke är röd hos hanen men svart hos honan. Arten häckar i lövskog och barrskog men även i trädgårdar, i så gott som hela Sverige. Bilden visar en hane.
Domherren är en fågel som är svår att få se under sommaren, eftersom den häckar i täta granskogar och blandskogar. Men vid den första ordentliga köldknäppen på hösten kommer den fram till bebyggelse för att leta knoppar, frön och bär. Hanen är intensivt röd på undersidan medan honan är gråbrun.
Skrattmåsen häckar i kolonier ofta flera tusen par i vassjöar och träsk, ibland också på holmar vid kusten eller i stadsparksdammar. Den är generalist i födovalet och söker ofta mask på åkrar efter plöjande traktorer eller tar flygmyror. I Sverige ökade den kraftigt i antal under större delen av 1900-talet, men gick kraftigt tillbaka under 1980-talet.
Gråtruten har en gul näbb med en röd fläck nära näbbspetsen. Den är den vanligaste måsfågeln i stora delar av Sverige och finns både vid kuster och vid större insjöar. Den kan förväxlas med fiskmås, men skiljer sig från denna genom att den är större, och fiskmås har gulgrön näbb utan röd näbbfläck.
Staren häckar i odlingsbygd och gles skog och finns i hela Sverige, utom i fjällen. Stare är hålhäckare och bosätter sig gärna i holkar. Den är flyttfågel och tillbringar vintern bland annat i Nordsjöländerna.
Björktrasten häckar i tempererade delar av Europa och Asien och i Sverige förekommer den i hela landet i öppen skog, parker och trädgårdar och är vanlig i fjällskogar. Den är mer tålig än andra trastar och övervintrar ofta i södra Sverige. Sången är gnisslande och pladdrig och inte melodisk som hos andra trastar.
Koltrast, på min bild en hane, häckar dels i skogsbygd, dels i samhällen som två till vanorna skilda populationer. I Sverige häckande ”skogskoltrastar” flyttar från landet under hösten, medan ”stadskoltrastar” är stannfåglar och strykfåglar. Koltrast är i stort sett allätare och livnär sig av insekter, daggmaskar, snäckor, smådjur samt av frön och frukter.
Hornuggla, 1950-tal, skänkt till Fågelforsskolan av Kerstin Hallgren, Skillingaryd den 12 november år 2015 genom min försorg. Kerstins man Sten Hallgren arbetade förr på Fågelforsskolan som lärare och talpedagog. Hornugglan häckar ofta i övergivna kråkbon i barrträdsdungar i odlingsbygd och livnär sig av smådäggdjur samt en del fåglar och stora insekter. På vintern samlas ibland flera individer i lämpliga dagträd, ofta i ostörda parker inne i samhällen. Hornugglan förekommer i Sverige norrut till mellersta Norrland.
Ormvråken häckar i hela Sverige utom i fjällkedjan och norra Norrlands lågland. I Sverige häckande ormvråkar övervintrar i södra Sverige och i Mellaneuropa. Arten livnär sig av bland annat små däggdjur, insekter och daggmaskar och namnet till trots tar den sällan ormar.
Ringduvan häckar i skog i större delen av Sverige norrut till Norrland i skogsland, under senare halvan av 1900-talet även inne i städer i södra Sverige. Större delen av den svenska populationen flyttar och tillbringar vintern i Västeuropa. I bakgrunden ses en ungfågel av skäggdopping.
Skäggdoppingen häckar i insjöar och vassrika havsvikar och livnär sig av fisk. Den finns i större delen av Gamla världen och Australien, i Sverige norrut till norra Svealand och lokalt längs norrlandskusten. Bilden visar en ungfågel av skäggdopping.
Tjädern förekommer i barrskogar i norra Eurasien från västra Europa till strax öster om Bajkalsjön. Arten finns i hela Sverige, utom på Öland och Gotland och i större delen av Skåne. På våren spelar hanarna i gles grupp i fuktig, högstammig barrskog och spelet består av knäppningar, klunkningar och sisningar. Bilden visar en tjädertupp.
Storspoven häckar på myrar, ängar, fukthedar och fuktig jordbruksmark i norra Europa och Asien; i Sverige saknas den bara i fjällen. Den tillbringar vintern i Sydvästeuropa och på Brittiska öarna. I bakgrunden ser man en enkelbeckasin.
Storspov är mellan 50–60 centimeter lång och spräcklig i gråbrunt med vitaktig kil från övergumpen upp på ryggen. Näbben är mycket lång och nedåtböjd. I bakgrunden ser man en enkelbeckasin.
Enkelbeckasinen är välkänd för sin spelflykt, som utförs framför allt nattetid under våren. Under spelflykten störtdyker hanen, varvid ett ljudligt brummande, även kallat horsande, kan höras. Ljudet frambringas genom att de yttre stjärtpennorna hålls utspärrade och vibrerar i luften under dykningen.
Ett människoskelett i ett naturtroget plastmaterial. Hos människan består skelettet normalt av 206 ben och det finns flera olika typer av ben, exempelvis rörben, korta ben, platta ben och luftförande ben. De allra flesta av oss har dock fler ben och den individuella variationen är stor. Det kan förekomma extra kotor och extra revben. Handen kan vara försedd med ett extra handlovsben och foten med ett extraben bak på språngbenet.
Ett människokranium i ett naturtroget plastmaterial. Människans skalle eller kranium omfattar hjärnskålen och ansiktsskelettet. Vid födelsen är sömmarna i människans skalle ännu inte förbenade, utan består av bindväv, vilket ger benen en viss rörlighet så att de kan förskjutas mot varandra. Detta möjliggör en anpassning av fosterhuvudets form till förlossningskanalen samt hjärnans tillväxt.
Ett äkta kranium från en människa och inga lagningar finns att finna på de mycket slitna tänderna. Under första levnadsåret finns upptill i skallens mittlinje två öppningar, den främre fontanellen och den bakre fontanellen. De kan normalt kännas genom huden och är täckta av bindväv men vid slutet av andra levnadsåret är de som regel förbenade.
Bilden visar ett äkta kranium från en människa. Skallen omger och skyddar hjärnan samt synorganen, hörselorganen och luktorganen. Kraniet består av flera ben som är förenade genom bensömmar, suturer, samt underkäken som ledar mot resten av skallen.
Ett äkta kranium från en människa och så här ser vi ut under skinnet i släktet "Homo" och hos arten "Homo sapiens". Människan, ”Homo sapiens”, är en art i däggdjursfamiljen hominider och år 2017 offentliggjordes att de allra tidigaste lämningarna av den anatomiskt moderna människan hade hittats i en grotta i Jebel Irhoud, 100 kilometer väster om Marrakech i Marocko. Fynden gjordes år 2004 av ett forskarlag under ledning av den algerisk-franske antropologen Jean-Jacques Hublin och bestod av fossil av fem individer, varav ett barn och en tonåring, samt stenverktyg. Delar av dessa fossil hade identifierats redan år 1961 och hade då klassificerats som en nordafrikansk variant av neandertalmänniskan. Fossilen utgörs av bland annat skallben och en nederkäke och har daterats till en ålder av omkring 315 000 år före nu.
Ett riktigt skelett av en fågel, förmodligen en tamhöna, notera speciellt det kraftiga muskelfästet för flygmuskulaturen under buken.
Ett riktig kraniun från en vildkanin. Arten lever i områden med sandig jord, buskar och träd. Den fördes in i Sverige av människor omkring år 1900 och finns numera i södra Sverige.
Honan föder varje år mellan fem till sju kullar med fem eller sex ungar i varje kull, detta kan innebära upp till 42 ungar per hona och år.
Ett riktigt kranium från en tamgris eller tamsvin. Tamsvin är den domesticerade former av vildsvin. Hanen kallas galt, fargalt eller orne, honan sugga eller so och före första grisningen gylta. Avkomman benämns spädgris, smågris eller griskulting, kulting.
Ytterligare ett riktigt kranium från en tamgris eller tamsvin. Tamsvin är enkelmagade partåiga hovdjur, som i årtusenden hållits som husdjur. De europeiska lantraserna, som utvecklats från vildsvinet, har ganska långsträckt kroppsbyggnad, långt huvud och gles behåring med borst.
En riktig råtta i sprit med kroppsdelar med den lilla skylten Situs i bakgrunden. Situs är latin och betyder läge, position. Utan efterföljande adjektiv betyder ordet i medicinsk terminologi normalt läge för ett organ eller organsystem. Termen in situ betyder på plats och används inom tumörläran om en elakartad tumör som är begränsad till ursprungsvävnaden.
Detta är en beskrivning av de numrerade kroppsdelarna för råttan i sprit på förra bilden. Denna information sitter klistrat på locket.
Ett äkta rådjurskranium. Rådjuret är vårt minsta och vanligaste hjortdjur och det finns i hela Sverige, utom på kalfjället. Rådjuret är en så kallad kvalitetsbetare som lever på energirik och lättsmält föda som örter och blad.
Ytterligare ett äkta rådjurskranium. Rådjurshanen kallas bock, honan kallas get, och ungarna benämns antingen kid eller killing. Honor som blivit könsmogna, men ännu inte fött sitt första kid, kallas för smaldjur. Bock och get är ungefär lika stora, bocken är bara ett par kilo tyngre än geten och kan därför vara mycket svåra att skilja åt i naturen om hanen inte har horn.
Ett äkta kranium från en numera tandlös räv eller rödräv med bara kindtänderna kvar. Arten förekommer i skogsmark, men även i öppet hedlandskap och bergslandskap, i jordbruksbygd och allt oftare i tätorter. Arten finns i hela Europa och i Sverige, utom på Island. Rödräv jagar skickligt alla slags små och medelstora djur och använder sig av hörseln för att lokalisera byten.
Ett äkta kranium från en europeisk älg. Älg eller europeisk älg är en art i familjen hjortdjur och är mellan 240–310 centimeter lång, med en mankhöjd av upp till 235 centimeter, och tillsammans med amerikansk älg därmed det största hjortdjuret.
Äkta underkäke från en europeisk älg. Älgens päls är brun till gråsvart och de långa underbenen är gråvita. Huvudets form är karakteristisk med bred och hårbeklädd, litet hängande och något hästmulelik mule och kort hakskägg. Svansen är mycket kort och fötterna har långa klövar och lättklövar som hindrar dem från att sjunka ned för djupt på sank mark. Hornen, som bara finns hos hanar, är stora och hos fullvuxna djur skovelformiga eller grenade.
Ytterligare en äkta underkäke från en europeisk älg. Amerikansk älg är något större än vår europeiska älg, särskilt vad gäller hornen där den största uppmätta kronbredden hos den amerikanska älgen mäter drygt 200 centimeter mot 140 centimeter hos vår europeiska älg. Båda arterna kan som fullt utvuxna väga över 700 kilogram.
Ett äkta skelett från en tamkatt. Tamkatten härstammar från vildkatten, närmare bestämt från de underarter som finns i Nordafrika och Mellanöstern. Säkert var det kattens jaktegenskaper som gjorde att människan började utnyttja den. Detta skedde första gången i Mellanöstern för 9 000 år sedan, när människorna behövde hjälp att hålla efter skadedjur som till exempel råttor och möss i spannmålsförråden.
Ett äkta kranium från en tamkatt. Trots kattens mångtusenåriga förbindelse med människan skulle det dröja ända till mitten av 1800-talet innan man i västerlandet började med selektiv kattavel. Fram till dess var en katt helt enkelt en katt, även om det fanns stora variationer i utseendet mellan kattindividerna. Särdragen engagerade kattentusiaster, som efter hand skapade raser, vilka åsattes standard, samt förde stambok. Numera finns det cirka 70 erkända kattraser i världen.
Ett äkta kranium från en and eller gås. Fågelkranierna är reducerade i skelettmassa jämfört med däggdjurens mer eller mindre kompakta kranier. Fåglars skelett är väl anpassat för flygning och är därför extremt lätt, men tillräckligt starkt för att stå emot den fysiska påfrestningen som det faktiskt innebär att lyfta, flyga och landa.
Fosterutvecklingen hos fyra olika djurgruppen, från väster till höger, fågel, fisk, däggdjur och groda, som är ingjutna i något genomskinligt plastmaterial.
Det är mycket viktigt att framhålla att embryots utveckling inte strikt återspeglar ett djurs evolution. Alla organ och strukturer hos de evolutionära förfäderna återfinns således inte i ett embryo. Men man kan ändå belysa vissa strukturers evolution genom att studera deras utveckling i embryot. Detta forskningsområde kallas numera ”evo-devo”.
Fosterutvecklingen hos en fisk. Benfiskar omfattar cirka 29 000 arter och delas in i strålfeniga fiskar och lobfeniga fiskar. En viktig evolutionär anpassning hos vattenlevande benfiskar är simblåsan, som finns hos många arter. Med den kan fisken reglera sin flytförmåga och därmed spara energi och få lättare att manövrera. Simblåsan är samma struktur som de lungor många andra vertebrater har, men forskarna är osäkra på vilket som kom först av lungorna eller simblåsan. En teori är att lungor utvecklades först, som kompement till gälar, hos fiskar som levde i pölar, träsk eller andra grunda vatten.
Fosterutvecklingen hos ett däggdjur, här en mus. Däggdjuren indelas i moderkaksdjur, pungdjur och kloakdjur. Efter parning och befruktning sker moderkaksdjurens fosterutveckling i livmodern där fostret får näring genom moderkakan och navelsträngen. Hos pungdjuren sker större delen av fostrets utveckling i en pung på moderns buksida. Den tredje gruppen inom däggdjuren, kloakdjuren, lägger ägg som de sedan ruvar. Efter kläckningen diar kloakdjuren sina ungar tills de klarar sig själva. Utvecklingen av ett foster varierar tidsmässigt beroende på arten. För en elefant tar det ungefär tjugo månader medan det hos mindre däggdjur räcker med cirka tre veckor.
Fosterutvecklingen hos en groda. De flesta groddjur genomgår metamorfos. Undantag kan finnas hos salamandrar och olmar, där vuxna djur kännetecknas av typiska larvkaraktärer, såsom gälar och avsaknad av ögonlock. Metamorfosen framgår tydligast hos stjärtlösa groddjur, där de vattenlevande och ofta i huvudsak växtätande larverna förvandlas till landlevande animalieätare. Processen, som styrs av hormonerna leder till att stjärt och gälar tillbakabildas, tarmen modifieras för animalisk föda, horntänder och hornnäbb faller av, extremiteter, lungor och fortplantningsorgan utvecklas och mun och käkar ombildas.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan