Fågelforsskolans biologisamlingar, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 887 20250205
Fågelforsskolan i Skillingaryd är den skola där jag gick under hela min grundskoletid under åren 1965-1974. Här på högstadiet har jag också varit lärare i matematik och samtliga No-ämnen och No-teknik under mer än 15 år av mitt yrkesliv. Nu kommer jag att presentera de fina biologisamlingarna som finns på skolan i en serie krönikor här på min sida dambergochnaturen.blogg.se.
Ulla och Bertil Magnussons insektssamling, som man kan se här i sin helhet i del 3, är en unik lokal forskargärning genomförd framför allt under 1950-talet och 1960-talet, mestadels i trakterna av Skillingaryd. Denna insektssamling är en viktig del av de biologisamlingar som tillhör Fågelforsskolan efter en gåva från Ulla och Bertil. Denna fina samling fotograferade och publicerade jag den 18 februari år 2016 och den finns naturligtvis representerad i det som jag nu presenterar för er läsare under rubriken Fågelforsskolans biologisamlingar i fyra delar.
Insektssamlingen finns presenterad nedan i sin helhet i del 3.
Det är åter med stor glädje jag ännu en gång kan visa er den fina insektssamling som Skillingarydsborna Ulla och Bertil Magnusson samlade in under 1950-talet och 1960-talet framför allt i trakterna av Skillingaryd.
Insektssamlingen skänktes till Fågelforsskolan under 1990-talet av Ulla Magnusson efter maken Bertils bortgång. Samlingen består av 24 glasade trälådor gjorda av Bertil Magnusson på Strömslunds snickerier och innehåller hundratals olika arter med insekter, framför allt fjärilar och skalbaggar.
Till vänster på bilden ses bland annat en ekoxe, ”Lucanus cervus”, som är Europas största skalbagge.
Bilden visar bland annat ligustersvärmare, videsvärmare och allmän snabelsvärmare samt humlelik dagfjärilssvärmare.
Bilden visar bland annat arten vanlig träfjäril, ”Cossus cossus” och blåbandat ordensfly, ”Catocala fraxini”, till vänster och några påfågelöga längst ner.
Överst på bilden ser vi en art av vandringsgräshoppor eller sträckgräshoppor som är ett antal gräshoppsarter i familjen markgräshoppor som har tendensen att uppträda i stora svärmar och som kan orsaka betydande förstörelse av odlade grödor eller annan växtlighet inom ett område.
Ner till höger ser man en minörspindel som hittades i en bananlåda den 25 juli 1957.
Minörspindlar, ett namn som kommer av franskans ”mineur” för ”gruvarbetare”, då dessa arter har förmågan att i marken gräva gångar, vilka de klär med spinnsilke.
Inga arter förekommer i Sverige men i Sydeuropa finns representanter för bland annat släktena ”Cteniza” och ”Nemesia”.
En Australisk släkting heter trattminörspindel, ”Atrax robustus”, och är en art i spindelfamiljen ”Hexathelidae”. Den förekommer i sydöstra Australien inom ett begränsat område runt Sydney.
Arten är aggressiv och har ett för människan livshotande nervgift och den är fruktad eftersom den förekommer i bland annat villaträdgårdar, men ett motgift finns numera att tillgå.
Till vänster i denna låda finns något så ovanligt som en sydlig tryfjäril, som på latin heter ”Limenitis reducta”, och som normalt sett bara finns i södra och mellersta Europa. På engelska heter arten något så majestätiskt som Southern White Admiral.
Här ser man en vacker samling med småfjärilar, flyn, nattflyn, ”Noctuidae”, som är en familj fjärilar som har världsvid utbredning och omfattar cirka 25 000 arter, varav cirka 430 i Sverige.De är kraftigt byggda med tjock kropp och de flesta har ett vingspann på mellan 30–50 millimeter men vissa blir dock mycket stora, till exempelvis ordensflyn och världens största fjäril, den sydamerikanska ”Thysania agrippina”, som har ett vingspann på hela 30 centimeter vilket motsvarar en vanlig skollinjal.
De flesta flyger om natten och dras då lätt till ljus men vissa flyger även på dagen, till exempel arten gammafly.
På mellankroppen har de ett par hörselorgan som kan uppfatta bland annat ultraljud från jagande fladdermöss, på vilket de reagerar genom att falla till marken eller ändra flygriktning.
Larverna lever främst på lövträd, örter eller gräs, ett fåtal på barrträd och flera arter skadar grödor.
Här ser man olika arter blåvingar, guldvingar och bland annat arten björkporslinsvinge.
Bilden visar en låda med framför allt mätare, ”Geometridae”, som är en familj fjärilar som har världsvid utbredning och omfattar cirka 26 000 arter, varav 325 arter finns i Sverige.De är små till medelstora fjärilar med spenslig kropp och breda, tunna vingar, som oftast är tecknade med tvärlinjer och tämligen brokigt färgade.
De största svenska arterna, björkmätare och dagfjärilsmätare, har ett vingspann på upp till 55 millimeter.
De flesta mätare flyger på natten eller i skymningen och sitter på dagen på trädstammar, stenar, väggar eller under blad, vanligen med platt utbredda vingar, vilkas färgteckning ofta överensstämmer med underlaget.
Denna kamouflageteckning kan skydda dem från att upptäckas av insektsätande fåglar, vilket studerats hos flera arter, till exempel björkmätare.
Bilden visar en ofärdig låda med lite av varje såsom gräshoppa, skalbaggar och trollslända.
Ännu en ofärdig låda, denna innehåller fjärilar såsom nässelfjäril, kålfjäril, citronfjäril, vitfläckig guldvinge, pärlemorfjäril och rapsfjäril.
Ytterligare ett antal arter med flyn och nedtill i lådan ser man arten allmänt bandfly, ”Noctua pronuba”.
I denna låda hittar man bland annat en rödbandad dödgrävare ovan till vänster och tre skogskackerlackor till höger.
Allmänt bandfly, ”Noctua pronuba”, längst upp till vänster tillsammans med bland annat båtspinnarfly och gammafly.
Överst i denna låda ser man bland annat stor hornstekel, blå hornstekel och klubbhornsstekel, ”Cimbex femoratus”.
Denna låda innehåller ett antal små skalbaggar såsom trädgårdsborre eller gyllenforsbagge vars larver ibland äter upp rötterna i våra gräsmattor samt pingborre, myrbagge och en coloradoskalbagge med mera.Coloradoskalbaggen, ”Leptinotarsa desemlineata”, hör till familjen bladbaggar, ”Chrysomelidae”, och artens stora förmåga att föröka sig samt dess enorma glupskhet gör den till ett av de besvärligaste och mest fruktade skadedjur på potatisblad, vilket minskar skörden avsevärt.
Eftersom coloradoskalbaggen är en mycket allvarlig växtskadegörare är det viktigt att förhindra att arten etablerar sig i Sverige.
Om du misstänker att du hittat en coloradoskalbagge, dess ägg eller larver bör du, kontakta Länsstyrelsen eller Jordbruksverket och döda de insamlade skalbaggarna genom att till exempel lägga dem i kokande vatten.
I denna låda hittar vi bland annat skalbaggsarterna gul kornlöpare, ”Amara fulva” och stor marklöpare, ”Calathus fuscipes”.
I denna låda hittar man ett antal trollsländor och den stora mörkt blå sländan i mitten är en jungfruslända i familjen ”Calopterygidae”, kanske arten blå jungfruslända, ”Calopteryx virgo”.
Överst i denna låda ser vi två hanar och en hona av arten noshornsbagge, jag har för övrigt tre exemplar av den jättelika larven till förpuppning i brunnen hästgödsel på skolan, se min krönika ”Mötet, del 37, noshornsbagge, ”Oryctes nasicornis”.I lådan finner vi också ett antal jordlöpare ”Carabidae” som är en mycket artrik familj inom ordningen skalbaggar, i världen känner man till fler än 30 000 olika arter.
Här är en låda med bland annat vackra mätare med arter som hallonfältmätare och ockragul lövmätare men också en art i familjen bastardsvärmare som heter allmän metallvingesvärmare, ”Adscita statices”, vilken är rödlistad som, NT, Nära hotad.
Här är en låda med olika arter vivlar som är en familj i ordningen skalbaggar och innehåller över
60 000 arter och är en av de största familjerna av skalbaggar samt olika arter nyckelpigor som är en familj i ordningen skalbaggar där det finns mer än 4 500 olika arter i världen.
Pärlemorfjärilar, gräsfjärilar och nätfjärilar är något som vi hittar i denna låda och där fångstplatsen är Skillingaryd.
Här ser man bland annat påfågelspinnare, fläckig hallonspinnare, allmän gaffelsvans, gräsulv, lindspinnare, rödfransad björnspinnare, allmän tigerspinnare, oxhuvudspinnare och skäckspinnare, ”Endromis versicolora”.
Denna låda visar ett antal arter skalbaggar ur grupperna kortvingar och knäppare. Knäppare är en familj i ordningen skalbaggar med omkring 7 000 olika arter och som i jämförelse med den stora kroppen har små extremiteter samt små och korta vingar. Kortvingar är en familj i ordningen skalbaggar med omkring 47 000 beskrivna arter fördelade på runt 3200 släkten och med stor sannolikhet finns det ett stort antal ännu ej beskrivna arter.
I denna låda hittar man bland annat en aspglansbagge, ”Melasoma populi”, idag är det latinska namnet ändrat till ”Chrysomela populi”, och kollekten är från år 1954.
Denna den 24:e och sista av de vackra insektslådorna innehåller bland annat en art dykarbagge från år 1961, en virvelbagge från den 2 juli år 1955 samt en rörbagge, ”Donacia cinerea”, från den 29 juli år 1955, arten tillhör rörbaggar, sävbaggar i familjen bladbaggar.
Ett stort tack till Ulla och Bertil Magnusson för deras stora arbete.
Bilden visar en modell av en växtcell i genomskärning. Till skillnad mot djurcellen har växtcellen klorofyll i cellplasman. Klorofyll är ett ämne som gör det möjligt för cellen att bilda energirika kolhydrater med hjälp av solljuset. Eftersom klorofyll är grönt är också de delar av växten som innehåller klorofyll gröna till färgen. Klorofyllet ligger samlat i kloroplaster. En annan viktig skillnad är att växterna har en cellvägg av cellulosa, vilket gör cellen betydligt styvare hos växterna än hos djuren. Detta gör att cellen och hela växten får stadga och cellen har därför också en kantigare och hårdare form än djurcellen. Cellväggen kan sägas utgöra växternas skelett. Växtcellen innehåller även så kallade vakuoler eller membranomgivna hålrum som kan vara fyllda med vatten, luft eller cellvätska. Vakuoler hjälper till att lagra skräpprodukter och att reglera växtens vätskebalans. Hos växtceller är detta hålrum betydligt större än hos djurceller.
Bilden visar en modell av en djurcell i genomskärning. Djurcellen har ofta en rund form och den omges av ett mjukt, följsamt och tunt membran, den kan liksom växtcellen ha vakuoler som är små hålrum men dessa är mindre hos djurcellen. De uppstår exempelvis när cellen omsluter en partikel för att tillgodogöra sig dess näringsämnen. Cellernas uppbyggnad liknar varandra på flera sätt. De omges av ett cellmembran som är en tunn hinna som släpper igenom vatten och näringsämnen genom små porer. Innanför membranet finns en trögflytande massa som kallas för cellplasma. Cellplasman består av vatten, salter, proteiner, olika näringsämnen och avfallsprodukter från ämnesomsättningen som lagras i så kallade vakuoler. En cell består även av mitokondrier, ribosomer och en cellkärna som styr cellens alla funktioner.
Bilden visar ett en månad gammalt foster som ligger i livmodern. Fosterutveckling och fostrets utveckling under tiden från befruktningen av ägget tills att fostret föds, en period som hos människan omfattar 38 veckor. Utvecklingen delas upp i tre perioder. De första två veckorna kallas preembryoperioden, de följande sex veckorna embryoperioden och resten av graviditeten fosterperioden. Embryot är en människa i miniatyr, och resten av fosterutvecklingen, det vill säga, fosterperioden, används för tillväxt och träning av kroppen. När barnet föds måste det kunna röra sig, och de inre organen måste fungera. Utvecklingen styrs av cellernas gener som kopplas på och av genom sin inbyggda automatik eller genom yttre påverkan.
Bilden visar ett tre månader gammalt foster som ligger i livmodern. Fosterperioden sträcker sig ungefär från 9:e veckan fram till födseln. Fostret är 5 centimeter i början av perioden, men växer i längd till 50 cm och når vid fullgångenhet en ungefärlig vikt av 3,5 kiloggram.
Bilden visar ett sju månader gammalt foster som ligger i livmodern. Under fosterperioden förbereds fostret för att kunna leva utanför moderns kropp. Perioden kännetecknas av en kraftig kroppstillväxt, proportionellt kraftigast av fostrets hjärna och huvud, och de olika organen börjar fungera.
Bilden visar ett sju månader gammalt foster och kvinnans livmoder. När till exempel magkanalen och tarmkanalen blivit färdigkonstruerad under organutvecklingen börjar den träna sina funktioner. Fostrets armrörelser och benrörelser brukar börja märkas vid slutet av 4:e månaden.
Bilden visar en plastmodell av en människas knäled. Knäleden är kroppens största led. Lårbenet har två ledhuvuden, som är riktade mot två flacka ledpannor på skenbenet. Ledpannorna fördjupas av två C-formiga broskskivor eller menisker som fäster utefter ledkapseln på knäets inre och yttre sidor. Knäskålen löper i en fåra mellan lårbenets ledhuvuden. Knäleden stabiliseras av kraftiga ledband, både på ledens sidor och inne i leden via främre och bakre korsbandet. Sidoligamenten hindrar sidovackling i knäet. Korsbanden, som fått namn av att de korsar varandra, hindrar underbenet att glida framåt och bakåt i förhållande till låret.
Bilden visar en människas höftled ingjuten i plast. Höftleden är kroppens största kulled, som utgörs av höftens ledskål, en halvsfäriskt formad grop på vardera höftbenets utsida i vilken lårbenshuvudet ledar. Dess diameter är hos en vuxen människa omkring 5 centimeter. Ledskålen är på sina främre, övre och bakre väggar klädd med ett glatt ledbrosk.
Bilden visar plastmodeller av det manliga och det kvinnliga könet i genomskärning. Kön är en egenskap hos en individ som beror på vilken typ av gameter eller könsceller den producerar. Honan kan definieras som det kön som producerar de största och energimässigt mest kostsamma gameterna nämligen äggcellerna medan hanen producerar mindre och rörliga gameter nämligen spermier.
Bilden visar en plastmodell av en människas njure i genomskärning. Njuren är hos ryggradsdjuren inklusive människan ett organ som utför huvuddelen av kroppens utsöndring, exkretion, av kemiska ämnen vilka lämnar kroppen med urinen. Några ämnen utsöndras av levern via gallan och avföringen medan koldioxiden utsöndras via lungorna genom andningen.
Bilden visar en plastmodell av en människas hjärta. Hos människan och andra ryggradsdjur är hjärtat en ihålig muskel vars regelbundna sammandragningar driver blodet genom kroppens blodkärl. Människans hjärta ligger i brösthålans främre del något till vänster om mittlinjen och mellan de båda lungorna. Dess normala storlek motsvarar den egna knutna handens och vikten är mellan 300–350 gram.
Bilden visar den lilla plastmodell av en människas torso med löstagbara organ. Här inkluderas även huvudet. Torso betyder inom biologin bål eller överkropp och är människans överkropp, bålen. Inom skulpturkonst används även ordet om för figurskulpturer som skildrar just detta, det vill säga, en människas överkropp.
Bilden visar den stora plastmodellen av en människas torso med löstagbara organ som i detta fall är tarmpaket, lever, bukspottkörtel, hjärta och lungor.
Bilden visar en modell av en riktig människas hjärna, ryggmärg och nerver ingjutet i plast. Ett nervsystem kan bestå av ett centralt nervsystem samt av nerver som utgår därifrån eller leder dit, ett perifert nervsystem. Hjärnan tillhör det centrala nervsystemet och i detta kan också ingå ryggmärg hos ryggradsdjur eller bukmärg och bukgangliekedja hos ringmaskar och leddjur.
Bilden visar en plastmodell av en människas hjärna som är delbar. Hjärnan är den överordnade delen av nervsystemet hos djur inklusive människa. Hjärnans funktion är att ta emot, analysera och samordna information från sinnesorganen samt att grundat på denna information ge upphov till utåtledande impulser och därmed beteende, rörelser, samt påverka autonoma och endokrina funktioner. Därutöver lagrar hjärnan information, minnen. I regel är hjärnan organiserad så att nervceller med liknande uppgifter, till exempel att behandla synintryck eller att styra extremiteternas muskler, sitter samlade i grupper, så kallade centra.
Bilden visar en plastmodell av en människas öga som också går att plocka isär i olika delar. Ögat är hos djur inklusive människan ett organ som förmedlar synintryck. I egentlig mening avses synorgan som kan ge rumslig information, bildsyn, och inte bara registrerar ljus. Funktionellt består ett öga av en optisk del och en näthinna. Den optiska delen skapar en bild, och näthinnan registrerar bilden genom att ljuskänsliga sinnesceller omvandlar den till nervsignaler som kan bearbetas av nervsystemet och förstås av hjärnan.
Bilden visar en plastmodell av en människas öra i löstagbara delar. Örat är hos landryggradsdjur inklusive människa parigt jämviktsorgan och hörselorgan bestående av ljudledande strukturer samt hinnlabyrinten. Hos däggdjur delas örat in anatomiskt i ytteröra, mellanöra och inneröra. Andra ryggradsdjur har bara mellanöra och inneröra. Ljudvågor färdas från omgivningen via ytterörat och mellanörat till innerörat som innehåller sinnesorganen för hörsel och balanssinne.
Bilden visar en plastmodell av en människas ryggrad från skallen till vänster till svanskotan till höger med grönmarkerade nerver. Ryggens stomme bildas av ryggraden och revbenens bakre delar. Ryggraden består av sju halskotor, tolv bröstkotor, fem ländkotor, korsbenet och svansbenet. Korsbenet består i sin tur av fem sammanväxta kotor och svansbenet av fyra förkrympta svanskotor. Mellan kotorna ligger mellankotskivor, så kallade diskar. Centralt i kotpelaren finns ryggmärgskanalen, som omgärdar ryggmärgen. Normalt är ryggen, om man betraktar den från sidan, svagt kurvad med en svank i ländrygg och halsrygg och utåtböjning i bröstrygg och korsrygg.
Bilden visar en plastmodell av en människas underkäke med tänder, nerver och blodkärl.
Underkäken är hos människan ansiktsskelettets enda rörliga del. Den ledar på vardera sidan mot tinningbenet i den pariga käkleden. Längs underkäkens ovansida finns en upphöjning med hålrum för underkäkständernas rötter. I allmänt språkbruk kan underkäke förutom underkäksbenet avse även mjukdelarna, det vill säga, hela ansiktets och munhålans underkäksparti.
Bilden visar en plastmodell av en människas genetiska kodbärande molekyl, DNA eller Deoxiribonukleinsyra. DNA-molekylen kan liknas vid en ritning efter vilken cellerna i en organism byggs upp. Det som beskrivs i ritningen är vilka proteiner en viss cell ska innehålla. Mekanismen med vilken DNA-molekylen kan kopieras utgör grundförutsättningen för biologisk tillväxt, celldelning, och för överföring av genetisk information från en generation till en annan, fortplantning. Den biologiska evolutionen har sin grund i mer eller mindre slumpvisa förändringar inom DNA-molekylen.
DNA-molekylen har samma grundläggande uppbyggnad i alla olika organismer, vare sig dessa är bakterier, växter, djur eller människor.
Bilden visar en plastmodeller av ett antal molekyler bland annat kristallint kol eller diamant som man ser till höger som en kub.
Diamant är ett ljusgult eller färglöst, genomskinligt och mycket sällsynt mineral. Även ljusa nyanser av grönt, blått, brunt, orange, rosa eller rött förekommer. Densiteten är 3,51 gram per kubikcentimeter och hårdheten är 10 i Mohs hårdhetsskala vilket är den högsta bland alla kända material, närmast följd av hårdheten hos den syntetiska bornitriden med handelsnamnet borazon. Trots sin stora hårdhet är diamanten dock spröd och därför känslig för slag.
Bilden visar skolans samling av sten det vill säga bergarter och mineraler som ingår i undervisningen i geologi. Här finns bland annat granit, gnejs, Vaggerydssyenit och diverse olika mineraler med flera.
Bilden visar ett antal likriktarkuber för att på ett säkert sätt kunna hantera strömmen och spänningen på 230 Volt i vägguttagen och få dessa till en ofarlig strömnivå och spänningsnivå för att på ett säkert sätt bland annat genomföra experiment i ämnet fysik.
Likriktning med en likriktarkub används inom elektronik för att omvandla växelström till likström. Till detta använder man en likriktare bestående av sammankopplade dioder. Via en likriktarkub kan man även modellera ström och spänning till ofarliga nivåer för användning bland annat i skolans fysikundervisning.
Bilden visar en äldre modell av en vattenprovtagare för större djup än bara provtagning vid ytan.
Trilobiter och fossiler i burk, innehållande trilobitsläktet Calymene från Silur en tidsepok för 440-420 miljoner år före nu. Trilobiter är en utdöd klass trilobitartade leddjur som levde i havet från äldre kambrium till yngre perm för cirka 560–250 miljoner år sedan.
Trilobitsläktet Calymene från tidsperioden Silur för 440-420 miljoner år före nu, BP. Klassen trilobiter omfattar minst 15 000 beskrivna arter, men det verkliga antalet är säkerligen avsevärt större. Flertalet former blev 3–10 centimeter långa, men kroppslängden kunde variera från några millimeter till nästan 70 centimeter. Ryggsidans hudskelett var hårt och väl förkalkat, varför det lätt bevarades som fossil. Välbevarade rester av buksidan med dess extremiteter är däremot ytterst sällsynta. Trilobiterna var mycket formrika under kambrium och ordovicium, och de utgör ofta ett dominerande inslag i fossila faunor från dessa perioder. I yngre ordovicium för cirka 440 miljoner år sedan började en tillbakagång, som sedan tilltog. Många trilobiter är viktiga ledfossil och värdefulla för jämförande åldersbestämningar, särskilt i lagerföljder från kambrium och ordovicium.
Trolig korallkoloni av ordningen Tabulata från Silur en tidsepok för 440-420 miljoner år före nu. Tabulater eller tabulata koraller är en ordning av kolonibildande koralldjur som dog ut i slutet av perm. De första fossilen av tabulata koraller har man hittat från tidigt ordovicium och fossil från runt 300 arter har hittats.
Sjöborre från Skåne, inte från Gotland som etiketten säger, från tidsperioden Krita för cirka 100 miljoner år sedan. Vissa släkten och arter av sjöborrar är idag endast kända genom fossil, men flera av de arter som hittats som fossil tillhör grupper som fortfarande existerar.
Stjälkbitar av sjölilja, från Gotland under tidsepoken Silur för 440-420 miljoner år sedan. Silur var en geologisk period under den paleozoiska eran och varade mellan 444 miljoner år och 419 miljoner år sedan.
Detta är inget fossil utan en modern korall från någon tropisk strand i nutid, dock mycket speciellt och vackert.
Detta är heller inget fossil utan en modern korall från någon tropisk strand i nutid, dock vackert.
Facit till Fågelforsskolans fossilsamling.
Backsvalan häckar tyvärr alltmer sällsynt hos oss, vanligtvis i strandbrinkar och sandtag. Den häckar alltid i kolonier och gräver upp till meterlånga gångar in till bokammaren.
Ladusvalan häckar numera också sparsamt i våra odlingsbygder, i byggnader och under broar i hela Sverige utom i fjällen. De yttre stjärtpennorna är smala och kraftigt förlängda vilket är typiskt för arten.
Talgoxen är en hålhäckare som gärna häckar i våra holkar. Under sommaren äter den framför allt insekter, annars mest frön, med bland annat bokollon som stapelföda. Arten häckar i all slags skog, i parker och i trädgårdar i stora delar av Sverige.
Talgoxen är, liksom andra mesar, en ljudlig fågel, och har upp till 40 olika sorters läten och sånger. Locklätena är i allmänhet samma mellan könen, men hanen är mycket ljudligare och honan lockar sällan. Ett bofinkaktigt ”ping, ping” hörs ofta. Mjuka enstaka toner som ”pit”, ”spick” eller ”tjitt” används som kontaktläten. Ett högljutt ”tink” används av vuxna hanar som larm eller i revirstrider. Ett av de mest välkända lätena är ett ”tí-ta, tí-ta”, som ofta liknas vid ett gnissligt skottkärrehjul, men även lätet ”ti-ti-ta” som med lite fantasi låter som ”Visingsö” eller ”Prickig korv”.
Bofinken, på bilden en hane, anses vara Sveriges näst efter lövsångaren talrikaste fågel. Den blir 15 centimeter lång och har två vita vingband på den grönbruna vingen. Hanen är huvudsakligen rödbrun och har blågrå hjässa och nacke medan honan är grönbrun.
Bofinken, på bilden en hane, häckar i skog i hela Europa och i västra Asien och hos oss är den flyttfågel. Den anländer tidigt på våren och lämnar landet i stora flockar, huvudsakligen vid månadsskiftet september–oktober.
Svartvit flugsnappare är en av de fåglar som gärna häckar i uppsatta holkar. Den kan vara aggressiv och köra bort mesar från en holk även om dessa påbörjat sin häckning. Efter ruggning på sensommaren blir hanen mer lik honan genom att det mesta av hans svarta partier ersätts av gråbrunt.
Svartvit flugsnappare är mellan 12–13 centimeter lång och har svart ovansida, honan gråbrun, med vita partier på vingarna samt vit till gråvit undersida. En hane har ofta flera honor, av vilka en får mest hjälp med ruvning och ungarnas matning. Arten finns i större delen av Sverige och Europa.
Törnskatan, på bilden en hane, är en flyttfågel och finns i Europa från slutet av april till september. Den häckar i stora delar av Europa, norrut till Skottland, Mellansverige och södra Finland. I Sydeuropa saknas den på större delen av Iberiska halvön. Utanför Europa häckar den i västra Sibirien, från Uralbergen till Altaj-bergen och i Främre Asien från södra och östra Anatolien till nordvästra och norra Iran samt på Krimhalvön.
Törnskatan, på bilden en hane, förekommer lokalt i Sveriges södra och mellersta landskap, samt längs Norrlandskusten. Liksom i övriga Europa har törnskatan minskat i antal under slutet av 1900-talet, men beståndet har hållit sig ganska stabilt under det senaste årtiondet.
Törnskatan, på bilden en hane, bor i öppna landskap som erbjuder dels buskar och häckar som boplatser, dels låg markvegetation med rik tillgång på insekter. Den lever på buskbeväxta ängsmarker samt skogsbryn och hyggen. Den föredrar törniga buskar till exempel hagtornar och slån, särskilt vid änden av en häck.
Törnskatans födoval, på bilden en hane, består huvudsakligen av stora insekter, i mindre utsträckning av små ryggradsdjur, ibland små möss, små ödlor, grodor eller ungfåglar. Dess beteende då den sitter på den högsta möjliga utsiktspunkten och därifrån håller utkik efter byte är påfallande.
Gråsparv, på bilden en hane, har rostbrun svartstreckad ovansida och ljusgrå undersida. Hanen har kastanjebrun nacke, grå hjässa och svart haka och bröst. Arten är vanlig i anslutning till bebyggelse och verkar numera vara knuten till människor. Den livnär sig av såväl vegetabilisk som animalisk föda, framför allt frön respektive insekter.
Pilfink, könen är lika, är cirka 14 centimeter lång och är liksom gråsparv, med vilken den ofta förväxlas, brunstreckad ovan och gråvit undertill med svart haklapp. Hjässan är dock helt brun, och på kinden finns en svart fläck. Arten häckar i trädgårdar, parker och odlingsbygd med träd i större delen av landet.
Nötväckan är cirka 14 centimeter lång och ovansidan är gråblå och undersidan vit och rödbrun. På huvudets sidor löper ett svart streck från näbb till nacke. Arten häckar i lövskog, trädgårdar och parker i Sverige. Arten är hålhäckare och murar med lera igen ingångshålet till lämplig storlek. Nötväcka livnär sig sommartid mest på smådjur i bark, vintertid mest av frön.
Gulsparven blir mellan 16–17 centimeter lång och är brun med mörka streck på ovansida, rödbrun på övergump och gul på huvud och undersida. Honan, som man ser på min bild, har endast svagt gul ton och är mer streckad, även undertill. Gulsparv häckar i öppna marker med unggranar och buskar, i åkerbygd och på hyggen i hela Sverige utom fjällen. Hanen sjunger från en väl synlig plats, en sång som beskrivs som att han räknar till sju, med den sista tonen utdragen och fallande i tonhöjd. Arten livnär sig av frön, skott, bär och på sommaren insekter. Den förekommer i så gott som hela Sverige och Europa.
Sånglärkan häckar i öppet landskap i så gott som hela Palearktis. Den är vanlig vid odlad mark i södra Sverige, sparsam i norr. Palearktis omfattar Europa, Asien norr om Himalaya, norra Afrika, och de norra och centrala delarna av Arabiska halvön. I norra Europa är sånglärkan en flyttfågel och återkommer tidigt på våren, i södra Sverige från slutet av februari. Sången framförs under fladdrande, stillastående sångflykt från hög höjd under dygnets ljusa timmar.
Lövsångaren blir mellan 11–12 centimeter lång och är grågrön på ovansidan och vitaktig undertill. Den häckar i lövskog och blandskog med undervegetation samt i dungar, buskmarker och trädgårdar i hela Sverige. Så vitt är känt övervintrar alla populationer med lövsångare i Afrika och arten är jämte bofink Sveriges talrikaste fågelart.
Domherren, på bilden en hane, häckar i djupa barrskogar och är då svår att komma in på livet. På vintern är den en välkommen och ofta sedd gäst på fågelborden och den livnär sig av bär, knoppar och frön. Arten förekommer i större delen av norra och mellersta Europa inklusive i Sverige.
Strandskatan är svart och vit med iögonfallande lång röd näbb och röda ben. I kroppen är den lika stor som en kaja. I Sverige häckar den på sandstränder, grusstränder eller strandängar vid havsvikar eller sjöar, främst i söder. Den övervintrar i västra Europa och återkommer i mars. Boet är en grop som kläs med stenar, musselskal och snäckskal och födan utgörs av maskar, insekter, små kräftdjur och musslor.
Nötskrikan är mellan 33–36 centimeter lång och brunbeige med svartstreckad hjässa, svart mustaschstreck, svart stjärt och vit övergump. Vingarna är svartvita med lillvingen och ytterfanen på större täckarna tunt bandade i vackert ljusblått och svart.
Arten häckar i skogar i hela Sverige utom längst upp i norr och den är allätare men har på många ställen ekollon som stapelföda. Under hösten gömmer den stora mängder ekollon, vilka återfinns med stor precision under vintern. Under dåliga ekollonår utvandrar den invasionsartat under hösten.
Sothönan är mellan 35–40 centimeter lång och helt sotsvart med ljus näbb och vit pannplåt. Benen är gröna. Den har inte simhud mellan tårna utan hudflikar på tårna, så kallade årfötter.
Arten häckar i vegetationsrika sjöar och havsvikar och är vanlig i södra och mellersta Sverige och tillfälligt i Norrlands kustland. Vintertid samlas ofta stora mängder där det finns öppet vatten. När sothönan lyfter springer den trippande på vattenytan med slående vingar innan den kommer upp i luften.
Tornseglare, förr hette den tornsvala utan att vara en svala utan även då en seglare.
Tornseglare häckar bland annat i Sverige och Europa men har tyvärr minskat i antal de senaste åren. Boet byggs under takpannor, i klippskrevor och i trädhål. Hos oss finns den i hela landet utom i fjällen, men vistas bara här under cirka tre månader varje sommar. Den anländer i maj eller början av juni och i augusti–september flyttar den tillbaka till övervintringslokalerna nära ekvatorn i västra Afrika.
En tornseglare kan bli förhållandevis gammal, den äldsta man känner till blev över 21 år. Nästan hela sitt liv tillbringar den flygande. Den äter, parar sig och, åtminstone ibland, sover i luften. Mycket tyder på att den aldrig landar under varken flyttning eller övervintring.
Tornseglaren fångar all sin föda i luften genom att håva in insekter och spindlar i sitt stora gap. Häckande fåglar flyger långa jaktrundor och samlar bytesdjur i krävan. Vid hemkomsten överlämnar de en salivfylld boll av föda till sina ungar. Bollen kan innehålla tusentals smådjur, varav många fortfarande levande.
Tornseglaren är beroende av flygande insekter som föda. Vid dåligt väder som gör att insekterna inte kan flyga kan den tillfälligt flytta till ett område med bättre väder. Ungarna kan om de blir lämnade i boet gå i dvala och på så sätt klara sig i cirka två veckor utan mat.
Tofsvipan är mellan 28–31 centimeter lång och har mörk, något grönglänsande översida och vit undersida med svart bröst. Huvudet är gråvitt, inramat av svart, och har en typisk smal, svart nacktofs. Vingarna är breda och rundade, vilket syns bäst under vårens flyguppvisningar över reviret, då även de typiska, gnällande lätena hörs. Arten häckar på fält, sankängar och myrar i hela Sverige utom i Norrlands inland men har tyvärr minskat i antal under de senaste åren. Den är flyttfågel och återkommer till södra Sverige redan i februari–mars.
Bokliknande äldre herbarium med kärlkryptogamer, del 4-6, stensöta till höger. Alla arter trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande äldre herbarium med mossor, del 1-8, Text, bland annat husmossa till höger. Alla arter trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande äldre herbarium med kärlkryptogamer, del 4-6, bland annat lummer och fräken till höger med låsbräken eller numera månlåsbräken. Alla arter är trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande äldre herbarium med olika arter av alger. Alla arter är trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande herbarium med olika arter lavar. Lavar del 1-3. Text. Alla arter är trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande herbarium med olika arter lavar bland annat vägglav till höger. Lavar del 9-16. Alla arter är trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande herbarium med olika arter alger bland annat olika arter med tång. Alla arter är trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bokliknande herbarium med olika arter kärlkryptogamer, del 1-3. Text, bland annat tång och ormbunkar. Alla arter är trots åldern mycket välbevarade och väl skyddade tack vare att de är och har varit inplastade.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan