Damberg&naturen

Har ni missat mina naturkrönikor som handlar om Fågelforsskolans fina biologisamlingar så är det bara att skrolla ner till krönikorna 885-888. 

Kungsfiskare på besök mitt i Skillingaryds samhälle, foto Maria Jigåker, Skillingaryd.

Kungsfiskare, ”Alcedo atthis”, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, samt är beroende av åar och bäckar, ofta med lummig strandvegetation, med tillgång till lodräta strandbrinkar där den gräver ut sina bohål. Den förekommer sällsynt från Skåne till södra Värmland, södra Dalarna och södra Gästrikland. Antalet reproduktiva individer skattas till cirka 500 med ett spann på mellan 340–670 exemplar. Stora mellanårsvariationer förekommer beroende på vintervädret.

Kungsfiskaren är en liten, kompakt byggd, kortstjärtad och kortbent fågel med stort huvud och oproportionerligt lång näbb. Kroppslängden är cirka 18 centimeter varav näbben är cirka 4 centimeter. Hjässa och vingar är mörkt blå med gröna skiftningar, medan rygg och stjärt är ”gnistrande” klarblå vilket är iögonenfallande då den flyger. Undersidan och en fläck på kindsidan är orange och kungsfiskaren flyger snabbt svirrande och lågt över vattenytan. Locklätet är ett kort, vasst visslande.

Arten är beroende av åar och bäckar med lummig strandvegetation, samt tillgång på lodräta strandbrinkar för sitt bobygge. Födan är fisk som fångas genom störtdykning från fiskeplatser på utskjutande grenar. Den måste ha stillastående eller långsamt rinnande vatten för att kunna fiska och starkt forsande bergsbäckar accepteras inte. Kungsfiskaren kan bo mycket tätt i optimala vattendrag och i Östergötland har konstaterats tre par inom bara 300 meters avstånd, förutsatt att lämpliga bobrinkar finns att tillgå. Boet grävs normalt ut i en strandbrink som kan bestå av sand, mo, lera eller jord. Häckningar längre bort från vattendrag har också rapporterats, i till exempel grustag med upp till 800 meter från fiskevatten. I sällsynta fall äger häckningsplatsen rum i jordhög, spånhög eller torvkant. Boet består normalt av en 0,5–1 meter lång gång med cirka 5–5,5 centimeter i diameter där tunneln är aningen högre än bred. Längst in finns en bohåla som fodras med uppstötta fiskben och andra måltidsrester. Kungsfiskaren lägger 1–3 men upp till 4 kullar med 6–7 ägg i kullen. Sena kullar i september misslyckas tyvärr ofta. Andrakullen respektive tredjekullen och fjärde i förekommande fall börjar ruvas redan då föregående kulls ungar är halvvuxna. Kull nummer 1 och 3 respektive 2 och 4 läggs i samma bohål. Kungsfiskarens häckningsbiologi är spektakulär och polygami är ofta förekommande. Hanen har relativt ofta två honor, även tre honor är konstaterat vid ett tillfälle, och framför allt är partnerbyte mellan kullarna ganska vanligt. Även inavel förekommer, men leder alltid till små ungkullar. Det händer att kungsfiskaren då och då häckar i samma hål som den föddes i. När en ny hane försöker erövra ett revir och honan, händer det tämligen ofta att han kastar ut den första hanens ägg eller små ungar. De flesta svenska kungsfiskare flyttar mot sydväst till kontinenten, i söder till en linje mellan Schweiz-Holland men framför allt till Danmark och Holland. I motsats till förhållandena längre söderut i Europa, där de gamla fåglarna ofta tycks stanna i häckningsområdena året runt, måste de flesta svenska kungsfiskare vintertid söka sig till andra platser med öppet vatten, inte sällan i anslutning till städer och tätorter, reningsverk och kraftstationer eller som här mitt i samhället Skillingaryd. Under vintern kan kungsfiskarna vara ganska orädda, medan de under häckningstiden är skygga och diskreta. Den färggranna fjäderdräkten är förvånansvärt kamouflerad när fågeln sitter skuggad i strandvegetationen.

Kungsfiskare på besök mitt i Skillingaryds samhälle, foto Maria Jigåker, Skillingaryd.

I Sverige anträffades kungsfiskaren första gången år 1835 och den första häckningen påvisades år 1872. Under 1900-talet ökade arten och spred sig norrut. Under 1970-talet förekom häckningar regelbundet i nästan alla landskap i Götaland och Svealand och åtminstone sporadiskt i Norrlands kustland upp till Medelpad. Under denna tid uppskattades det häckande beståndet till exempel i Skåne till minst 50 par och i Älvsborgs län till mellan 10–20 par. De hårda vintrarna 1978–1979 och vid 1980-talets mitt reducerade därefter stammen till ett minimum. År 1987 rapporterades sålunda endast en säker häckning som var i Småland samt några troliga häckningar i Skåne. Efter sex milda vintrar hade stammen år 1993 återhämtat sig och totalt 180 häckningar och kullar påträffades. Av dessa hittades 111 i samband med en intensiv inventering i Östergötland och Småland. Den svenska populationen torde vid 1990-talets mitt ha varit i storleksordning 200–300 par. Efter den hårda och långa vintern 1995–1996 kraschade det svenska beståndet till en tjugondedel av det tidigare och nådde antagligen sitt minimum år 1997. I Östergötland och Småland hittades sammanlagt enbart sex kullar det året, trots likartade arbetsinsatser jämfört med år 1993. Därefter har stammen sakta börjat återhämta sig, men hade år 2005 fortfarande inte nått samma numerär som år 1993. Den stränga vintern 2009–2010 medförde åter en mycket stor dödlighet. Det svenska beståndet uppskattas i genomsnitt uppgå till cirka 200 par. Europabeståndet är uppskattat till mellan 79 000–160 000 par med bland annat 2500–6000 par i Polen och 4500–7000 par i Tyskland. Kungsfiskaren är utbredd över nästan hela den tempererade och tropiska delen av Eurasien. Dessutom förekommer den i Nordafrika och i den sydostasiatiska övärlden österut till Papua Nya Guinea och Salomonöarna. Stora luckor i utbredningen finns dock i områden där lämplig biotop saknas. Sammanlagt finns det cirka åtta raser, varav rasen ”Alcedo atthis ispida” häckar i norra och västra Europa inklusive hos oss i Sverige.

Arten är beroende av strandbrinkar vid lämpliga vattendrag. Kanalisering av åar som till exempel den som gjorts vid Emån liksom bortrensning av strandbuskage omöjliggör eller försvårar häckning. Beroendet av fiskföda gör arten sårbar för förgiftningar vid förorenade vattendrag. Eventuella negativa effekter genom försurning har veterligen inte studerats. Intensiv båttrafik vid häckningsplatsen kan vara ett allvarligt störningsmoment, framför allt genom erosion av strandbrinkarna. Lämpliga vattendrag är ofta också attraktiva som sportfiskevatten, vilket kan leda till svåra störningar vid vissa häckplatser. Boplundring genom grävling är tyvärr vanligt och andra boplundrare kan vara räv, mink, hermelin, vessla och snok. En och annan kungsfiskare tas även av rovfåglar, oftast av sparvhök. Kungsfiskaren befinner sig i Sverige av klimatiska skäl på yttersta gränsen av sitt möjliga utbredningsområde och stora förluster under kalla vintrar måste anses som helt normalt. Om förhållandena i övrigt är gynnsamma kommer beståndet dock ganska snart att repa sig både tack vare tillförsel av kringströvande fåglar och genom artens snabba fortplantning.

Kungsfiskare vid Bäverbron i Rocksjön, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Största hindret för kungsfiskarens vidare utbredning i södra Sverige är bristen på lämpliga brinkar. Vid presumtiva lokaler kan nya häckplatser skapas genom att restaurera gamla brinkar eller genom att göra i ordning helt nya, konstgjorda brinkar. Kanalisering och uppsnyggning av åar som är lämpliga häckningslokaler bör inte få förekomma. För att undvika onödig störning vid artens häckningslokaler och till förhindrande av stranderosion måste låga hastigheter krävas för båtar i åar med strandbrinkar. Stranderosion kan ibland undvikas genom att lägga ut vågbrytare ett par meter från själva strandbrinken. Rening av giftiga utsläpp i vattendragen samt åtgärder mot alltför kraftig eutrofiering och grumling av bäckar och åar genom till exempel kväveläckage från jordbruket är nödvändigt. I allmänhet tål kungsfiskaren att båtar och flanörer i stora mängder passerar boplatsen, den häckar bland annat vid Göta kanal i Östergötland, det viktiga är dock att folk inte stannar kvar vid boet någon längre tid och till exempel tältar. Fiske utefter vissa välfrekventerade åsträckor med häckande kungsfiskare bör därför, efter behov, tillfälligt kunna förbjudas.

Julros, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.

Julros, foto Magdalena Ramsing, Gnosjö.