Vasabroveken, Viltvattnet, Mellersta Boglös och Götafors, del 1. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 892 20250214
Har ni missat mina naturkrönikor som handlar om Fågelforsskolans fina biologisamlingar så är det bara att skrolla ner till krönikorna 885-888.
Vasabäcken och Movadsbäcken svämmar åter över vid det gamla torpet Vasabroveken, vilket får till följd att hela den lilla grusvägen på min bild är mer eller mindre på väg nedströms mot Östersjön eller Hässlehultsgölen.
Rena rama vattenfallen bildas i dikena på södra delen av vägen och kanske är det dags att byta trumman en bit bort till en dito med större diameter.
Vasabroveken är en flaskhals för vattnet från de båda bäckarna Vasabäcken och till viss del även Movadsbäcken. Vattnet kommer från de stora mossarna Rotemossen och Rödemossen samt från Boglösasjön via Viltvattnet.
En mäktig men sedan länge död fyrstammig klibbal, "Alnus glutinosa", finns vid Mellersta Boglös inte långt från Viltvattnet. En klibbal med fyra stammar är för mig en mycket sällsynt företeelse.
Nu befinner vi oss i området kring den gamla gården Mellersta Boglös, mitt emellan Boglösasjön, Viltvattnet och Stora Holma. Här är skogen, som alltmer börjar likna en fin gammal naturskog, verkligen värd ett besök men bara när skjutfältet är öppet och ingen skjutning pågår.
Här finns många gamla fallna träd som börjar närma sig en ålder av minst 85 år.
Bilden visar en av många granlågor där grenar och stammar är täckta av många olika arter av mossor. Dessa grenar på bilden är mest påvuxna av trivalarten cypressfläta, "Hypnum cupressiforme", som förr hette bergklomossa.
Den fallna granen har en kraftig påväxt med mossan cypressfläta som förr hette bergklomossa. Denna mossa är en av de vanligarst i mina hemtrakter.
Cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”, växer krypande till uppstigande eller ibland upprätt och bildar glänsande gröna, gulaktiga eller bruna mattor. Skotten är ej eller svagt plattade, mellan 5–10 centimeter långa och oregelbundet grenade eller ibland regelbundet fjädergrenade. Stammen är ljus, grön eller gul, och saknar hyalodermis, det vill säga, mossans stambarkceller. Stambladen är svagt eller kraftigt ensidigt krökta mot underlaget och bladen är kupade eller starkt kupade, äggrunda eller brett äggrunda och smalnar gradvis eller plötsligt av till en smal spets. Bladkanten är delvis tillbakaböjd nära basen, i övrigt plan.
Arten cypressfläta är skildkönad med normalstora hanplantor. Sporkapslar är relativt vanliga i Götaland och Svealand, men ovanliga i norr. Dessa är mer eller mindre krökta, sällan nästan raka, och locket är koniskt. Kapselväggens längsgående cellväggar är något tjockare än de tvärgående. Tandkransarna är välutvecklade och sporerna är mellan 13–22 mikrometer.
Cypressfläta är mycket variabel i utseende och storlek, vilket gör att den kan förväxlas med flera andra flätmossor i släktet ”Hypnum”. Arten hittas både på kalkfattiga och kalkrika underlag och den kan växa på marken, på sten, trädstammar och murket trä. Norrut växer den oftast på klippor och block.
Cypressfläta är allmän i Götaland och större delen av Svealand, men är ovanlig eller saknas på många platser i norr och i fjällkedjan.
Cypressfläta hör till de arter som används för att kartlägga nedfall av tungmetaller och andra gifter i Europa. Andra arter som används i denna kartläggning är husmossa och väggmossa.
I skogen runt Mellersta Boglös finner man mycket gammal död ved som åtminstone går tillbaka till tiden då en mängd gårdar köptes in av kronan eller till och med expropierades av kronan under 1930-talet och 1940-talet vilket betyder att skogen varit mer eller mindre orörd i minst 85-90 år kanske mer.
Bilden visar en gammal granlåga med en mycket rik påväxt av både mossor och lavar.
Platsen där dessa gamla lågor av död ved finns påminner om både naturskog såväl som urskog. Bilden visar en gammal granlåga i Mellersta Boglös på Skillingaryds skjutfält, en gård som inte längre finns.
Urskog är skog som aldrig har utsatts för mänsklig beröring som jordbruk och skogsbruk, annat än enstaka träd och naturskog kallas skog som varit opåverkad av mänskliga aktiviteter så länge att den till största delen återfått de egenskaper som kännetecknar urskog, vid cirka 150 års ålder.
Urskogarna i världen blir allt mer sällsynta på grund av skogsavverkning och jordbruk. I Sverige finns mindre partier urskog kvar, främst i fjällområden. Det rör sig oftast om fjällbjörkskog och fjällnära barrskog. Små rester av urskog finns också insprängt i våra kulturskogar runt omkring i landet. Dessa små rester är ofta skyddade som nationalparker eller naturreservat.Urskogar är ofta präglade av brand och många hotade arter är beroende av förekomsten av död och bränd ved.
Bilden visar en granlåga vid Mellersta Boglös på Skillingaryds skjutfält.
En urskog uppvisar en mycket stor variation av arter till exempel tall, gran, björk, asp, alm, lönn, lind, mossor, bärris, lavar, svampar, insekter som är knutna till lågor vilket är nerfallna multnande träd och torrakor.Bilden visar en gammal granlåga i skogen vid Mellersta Boglös på Skillingaryds skjutfält.
Vid denna årstiden är skogen ganska tyst men i fjärran hörs en spillkråka och i min närhet varnar en större hackspett. En flock med korsnäbbar hörs för ett ögonblick och i granarna i närområdet hörs ett antal kungsfåglar.
Enligt allmänt språkbruk skall urskogen dessutom vara gammal och helst grov, men principiellt är till exempel spontan återväxt på ett brandfält eller i en större stormlucka kallad urskog så länge den är orörd.
Många urskogar är olikåldriga och uppvisar olika stadier av återväxt och nedbrytning av trä och annat organiskt material. Bortsett från fjällbjörkskog är verkliga urskogar numera sällsynta i Norden, även om sådana finns kvar i en del fjällnära barrskogar samt i några nationalparker och andra reservat, särskilt i norra Finland.
I skogarna runt den gamla gården Mellersta Boglös går berget i dagen och ett dramatiskt skogslandskap visar sig för besökaren.
Området ser ut som en vacker och spännande naturskog steget innan ett område klassas som en urskog och den biologiska mångfalden är både rik och vacker.
En naturskog är en skog som bildats och vidmakthålls genom självföryngring och även i övrigt bibehåller naturliga drag i markbildning, växtliv och djurliv, men som ändå inte behöver vara en helt orörd urskog.
Mycket större urskogar finns fortfarande i norra Sibirien, Alaska och norra Kanada samt i ännu återstående regnskogar. I tropiska och vissa subtropiska urskogar är rikedomen på trädarter och på trädlevande växtarter och djurarter överväldigande.Urskogar är betydelsefulla för bibehållandet av artmångfald bland både växter och djur, av vilka ett stort antal, särskilt i tropikerna, inte kan överleva storskalig avverkning och andra stora ingrepp i skogarna.
En naturskog som så länge varit opåverkad av människan att den i stor utsträckning förvärvat de egenskaper som trädstruktur, artsammansättning med mera som kännetecknar urskog, jämför med till exempel ord och benämningar som gammelskog, naturbestånd och refugium. Primär naturskog kallas naturligt föryngrad skog på mark med obruten skogskontinuitet. Tidigare öppen mark som växt igen och sedan dess har obruten trädkontinuitet, till exempel igenväxta hagmarker, räknas ibland till de primära naturskogarna. Sekundär naturskog är tidigare öppen odlingsmark eller ljunghed eller andra marker utan skogskontinuitet eller trädkontinuitet som växt igen naturligt. Så kallad värdefull naturskog avser primär naturskog som inte förändrats genomgripande av huggningar eller dikningar och som därför har kvar viktiga delar av den naturliga skogens struktur och funktion. Dessa naturskogar är av stor betydelse för skogslevande växter och djur.Bilden visar rester av människor från en tid som flytt, här ser man en gammal förzinkad hink i Mellersta Boglös.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan