Damberg&naturen

En närbild på grunden och stenfundamentet av granit till ladugårdens träbro upp till andra vånig på ladan på Mellersta Boglös. Rännet är helt enkelt en kort bro av sten och trä, nu bara rester av ett ladugårdsränne.

De allra första broarna utgjordes av trädstammar eller flata stenar som nyttjades för att överbrygga ett vattendrag eller en ravin. Man lärde sig så småningom att sammanbinda flera trädstammar för att därigenom uppnå ökad hållfasthet. Dessa broar är således exempel på tidiga balkbroar. För att överbrygga bredare raviner lät man konsoler av trä eller sten kraga ut från vardera landsidan och band samman konsolerna med trädstammar eller flata stenar. Ibland utnyttjades naturliga konsoler, utformade av berget. En annan tidig brotyp som kunde spänna över raviner med mera var hängbroar tillverkade av lianer och bambuträ. Sådana broar med spännvidder på upp till 150 meter återfinns i till exempel Afrika, Sydamerika, Indien och Kina. Pontonbron har också gammalt ursprung. Pontonbroar finns avbildade på assyriska väggreliefer från 700-talet före Kristus. De så kallade naturfolkens primitiva brobyggande har dominerats av olika typer av balkbroar och hängbroar. I Indonesien finns dock exempel på komplicerade bågbroar, byggda i bambu.

Tekniskt mer avancerade träbroar började nyttjas av romarna, men redan på 600-talet före Kristus fanns träbroar på stenfundament i Babylon. Det romerska imperiet krävde för sin sammanhållning goda kommunikationer, bra vägar och beständiga broar. Många romerska broar utgjordes av timrade balkbroar på stenfundament, exempelvis kejsar Trajanus bro över Donau, byggd år 105 efter Kristus. Under medeltiden och senare byggdes många avancerade träbroar av schweizare och tyskar, till exempel Kapell-Brücke i Luzern från år 1580 och den sistnämnda hade försetts med ett hängverk. På 1700-talet började fackverksbroar i trä byggas i Schweiz. Med dessa, som alltid var övertäckta för att timmerkonstruktionen skulle skyddas, nådde man spännvidder på ända upp till 70 meter, till exempel bron vid Reichenau. Tekniken att bygga fackverksbroar i trä vidareutvecklades i Nordamerika, och man lyckades nå spännvidder på upp till 110 meter, som McCall’s Ferry Bridge över Susquehannafloden vid Lancaster i Pennsylvania, byggd år 1815. Flera av dessa nordamerikanska träfackverksbroar är fortfarande i bruk.

Romarna bidrog kraftigt till brobyggnadskonstens utveckling, dels genom upptäckten av ett naturligt cement, dels genom att utnyttja den cirkulära valvbågen som bärande element. Redan sumererna under förra hälften av 2000-talet före Kristus nyttjade valvet som bärande element, men det var romarna som blev antikens stora brobyggare. Ett tidigt exempel på en romersk valvbro är Fabriciusbron i Rom, byggd år 62 före Kristus som består av två halvcirkelformade valv. Romarna lyckades slå stenvalv med upp till 30 meters spännvidd, till exempel Alcántarabron i Spanien. Romarnas stenbrobyggnadskonst har fått sitt mest slående uttryck i akvedukterna. Efter romarrikets delning föll tekniken att bygga stenbroar i glömska för lång tid, och först på 1100-talet började större stenbroar åter byggas, till exempel Donaubron vid Regensburg, från år 1146, och London Bridge, byggd under åren 1176–1209. Spetsbågen blev nu en vanlig valvform och under 1500-talets senare hälft började man bygga ellipsformade stenvalv, och vid 1700-talets mitt nådde konsten att bygga murade stenbroar sin höjdpunkt, bland annat genom fransmannen J.R. Perronet, som med hållfasthetslärans hjälp skapade många slanka stenbroar med långa och låga valv, till exempel Seinebron vid Neuilly från år 1774.

Under 1700-talets andra hälft började järnet bli ett konstruktionsmaterial att räkna med. Den första bron helt i gjutjärn var Ironbridge över floden Severn i Coalbrookdale, England, byggd under åren 1775–1779. Det bärande elementet utgjordes av halvcirkelformade bågar. I Storbritannien byggdes också den första bron i smidesjärn, Britanniabron över Menai Strait i norra Wales, åren 1845–1850, utförd som en balkbro. Nästa viktiga utvecklingssteg blev utnyttjandet av fackverksprincipen för stålbrobyggande. Den 2,5 kilometer långa järnvägsbron över Firth of Forth, byggd under åren 1883–1890, utgör ett förnämligt exempel härpå. I och med införandet av det valsade stålet på 1880-talet kunde allt längre broar byggas. Nu utvecklades också tekniken att bygga hängbroar. Under 1900-talet har utnyttjandet av härdat stål och kallbearbetat stål ytterligare förbättrat stålbrobyggnadstekniken.

Armerad betong började utnyttjas för brobyggande på 1890-talet och de första betongbroarna var valvbroar där stenen helt eller delvis ersattes med armerad betong. Ganska snart började den armerade betongen utnyttjas också för bågbroar. Ett tidigt exempel är Langwiesviadukten på Coire–Arosabanan i Schweiz. Betongbågen i denna bro, byggd år 1912, har en spännvidd på 100 meter, en för sin tid mycket djärv betongkonstruktion. En teknik att förspänna armeringen utvecklades på 1930-talet och härigenom kunde uppsprickning av betongen motverkas och det blev möjligt att bygga betongbalkbroar med spännvidder på upp till 200 meter. Samtidigt utvecklades själva byggnadstekniken, lanseringsbyggnadsteknik och konsolutbyggnadsteknik dominerar sedan 1960-talet vid byggande av större broar av förspänd betong.

Under senare år har det blivit vanligt att kombinera olika material i brobyggandet, främst stål och betong, så kallade samverkansbroar. Sålunda kombineras ofta bärande balkar i stål med farbaneplatta, för olika fordon och tåg, i betong och ett exempel härpå är den nya Lidingöbron i Stockholm.