Bara en promenad över ljungheden till Viltvattnet. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 873 20250110
Det var en mycket fin men något kylig dag för en promenad med ett tydligt inversionsskikt i norr och vid pappersmassafabriken i närheten.
Inversion, även kallat spärrskikt eller extremt stabil skiktning, är ett skikt i atmosfären där temperaturen ökar med höjden. Det vanligen förekommande temperaturavtagandet är alltså omkastat, inversion, och luften kan därför inte blandas om i höjdled.
Inversioner kan vara från något hundratal meter upp till ett par kilometer tjocka och de bromsar luftens vertikala rörelser. Fuktig luft från marknära skikt hindras av inversionen att röra sig uppåt och moln bildas därför ofta under inversionens bas där de breder ut sig horisontellt. Inte heller föroreningar, utsläppta vid jordytan, kan stiga genom inversionen och samlas därför också under denna.
Naturligtvis var både kikaren och kameran med på färden och ljungheden på Skillingaryds skjutfält visade upp sin bästa sida vid denna tiden på året men det var tyst och öde på de öppna vidderna upp mot Spännebergen i norr.
Den öde tystnaden var verligen skön i dessa moderna och bullriga tidevarv.
Det var vitt av frost på både marken och på det lövlösa aspslyet och björkslyet i skogsranden och synade man ljungen noga hade frosten även hittat ner dit. I förgrunden ser man även frostnupna gräs av arten kruståtel, "Avenella flexuosa".
Långt borta i den fjärran tallen satt en ensam korp och jag undrade naturligtvis var den andra korpen i paret hade tagit vägen, något som jag fick leva i ovisshet om fram till några dagar senare då jag åter såg korparet.
Korpen utvecklades i Gamla världen och korsade landbryggan vid nuvarande Berings sund till Nordamerika. Nyliga genetiska studier, där man undersökte DNA från korpar runt om i världen, har visat att fåglarna kan indelas i åtminstone två klader, en kalifornisk klad, som bara återfinns i sydvästra USA, och en holarktisk klad, som återfinns i resten av norra halvklotet. Fåglar från båda klader ser likadana ut, men grupperna är genetiskt åtskilda och började skiljas åt för omkring två miljoner år sedan.
Klad är en så kallad monofyletisk grupp av organismer som omfattar en förfader och samtliga från denna art härstammande arter. En klad utmärks av att dess arter delar minst en för dem unik och under evolutionen nybildad så kallad synapomorf egenskap.
Kladistisk metodik kommer av grekiska ”klados” för skott eller avkomling, och betyder härledning av organismers släktskapsförhållanden på basis av under evolutionen nybildade egenskaper, så kallade synapomorfier.
Resultaten tyder på att korpar från övriga USA är närmare släkt med korpar i Europa och Asien än med dem i den kaliforniska kladen, och att korpar i den kaliforniska kladen är närmare släkt med chihuahuakorp, ”Corvus cryptoleucus”, som förekommer i sydvästra USA till norra Mexiko än med dem i den holarktiska kladen. Korpar i den holarktiska kladen är närmare släkt med svartvit kråka, ”Corvus albus”, än med den kaliforniska kladen. Därmed anses arten korp vara parafyletisk.
En förklaring till dessa förvånande genetiska resultat är att korpar blev bofasta i Kalifornien för minst två miljoner år sedan och blev åtskilda från sina släktingar i Europa och Asien under en istid. För en miljon år sedan utvecklades en grupp från den kaliforniska kladen till en ny art, chihuahuakorpen. Andra medlemmar av den holarktiska kladen anlände senare i en separat invandring från Asien, kanske vid samma tid som människorna.
En nyligen utförd studie av mitokondriellt DNA från korpar visade att medlemmar av underarten ”Corvus corax tingitanus” har betydande genetiska skillnader från resten av den holarktiska kladen. Denna underart förekommer bara i Nordafrika och på Kanarieöarna och studien demonstrerade också att korpar av underarten ”Corvus corax tingitanus” inte fortplantar sig med individer av andra underarter.
Corvus corax tingitanus, inklusive Corvus corax canariensis, häckar på Kanarieöarna, i Marocko, norra Algeriet, Tunisien, norra Libyen och norra Egypten. Den är den minsta underarten, med de kortaste nackfjädrarna och med distinkt oljig fjäderglans. Dess näbb är kort, men tydligt kraftig, och culmen är kraftigt böjd. Fjädrarna bleknar till mörkbrunt på huvudet och kroppen när de är slitna. Culmen är övernäbbens översida, det vill säga, den högsta dorsala ryggen, eller åsen på näbben.
Det är långt bort till korpen i tallen men med 1365 millimeters brännvidd och bra ljus så blev det ganska bra trots allt.
Korp, ”Corvus corax”, är i rödlistebedömningen från år 2020 klassad som ”Livskraftig” eller ”LC” och den förekommer över hela landet. Arten häckar i skogsmark, grönområden i tätorter, klippiga kusttrakter och fjällområden.
Det är högvatten i Movadsbäcken nedströms den lilla skogsvägen vid torpet Vasabroveken och det hade förmodligen gått åt både många och kraftiga risvasar för att ta sig över bäcken innan den lilla vägen fanns.
Det har bott många människor och familjer på Skillingaryds skjutfält under tidernas gång fram till slutet av 1890-talet då militären tog över. Här finns fortfarande många spår av och från dessa människoöden som bevarats av framsynta människor för oss andra att ta del av för att inte glömma och så länge någon minns så finns, på något underligt sätt, dessa människor fortfarande kvar hos oss och det är väl ändå både roligt, lärorikt och vidunderligt.
Här på Hässlehultshöjdens nordvästra sluttningar låg den gamla backstugan Vasabroveken och inte mycket, bortsett från en informationsskylt och rester från den gamla floran i landskapet, minner om detta idag.
Det låg en tunn is på dammen uppströms Movadsbäcken vid Vasabroveken och vattennivån även här var så hög att vattnet letande sig in i den omgivande skogen.
Vasabroveken är enligt Tofteryds kyrkobokföring omnämnd först omkring år 1840. Stugan beboddes då av smeden Johannes Magnusson-Sander och dennes hustru Cajsa Svensdotter samt fosterdottern Johanna. Därutöver är, periodvis ett antal drängar samt så kallade ”inhyses” personer skrivna på Vasabroveken under 1840-talet. År 1849 kom från Torup i Halland hammarsmeden Johan Thursie och dennes hustru Inga Catharina Wennerström samt deras fem barn till Vasabroveken. Ytterligare två barn föddes här, sonen Adam år 1850 som endast levde en timma fick nöddop av änkan Anna Stina Grönberg och närvarande var modern Cajsa. Dottern Eva Charlotta, som föddes år 1851, dog endast fem år gammal i kikhosta.
Husförhörslängderna kan inte tolkas på annat sätt än att familjerna Sander och Thursie samtidigt bebott Vasabroveken under 1850-talet. Familjen Sander avflyttar till Öveken eller Ödeveken under Farstorp år 1863 och familjen Thursie avflyttar till Götaströms bruk år 1864. Huruvida backstugan vid detta tillfälle brunnit ner är oklart, men enligt kommunala protokoll tillerkändes smeden Thursie, citat; ”understöd för den brandskada han lidit genom att icke hafva sin egendom brandförsäkrad”. Efter år 1864 fanns ingen kyrkobokförd på Vasabroveken.
Området omkring backstugan Vasabroveken skvallrar ännu idag, 160 år senare, om att det här har bott människor samt om den tidens odlarmöda som satt sina spår i det som idag bara är fattig tallmo och ljunghed.
Det pågår avverkningar lite överallt utmed Hässlehultshöjdens norra sluttningar ner emot ljungheden och målområdena i norr och nordväst. Det förbereds för ökade skjutningarpå fältet kan jag tro och kanske kommer haubitsarna tillbaka om de fortfarande finns. Numera är det den lastbilsburna pjäsen Archer som gäller.
Archer är en utvecklad variant av artilleripjäsen Haubits 77B, där pjäsens överlavett har monterats på en tung terrängvagn.
Haubits 77B är en vidareutvecklad exportversion av Haubits 77A som sedan år 2011 har byggts om till eller ersatts av artillerisystemet Archer i Försvarsmakten.
Jämfört med 77A har Haubits 77B längre skottvidd men något lägre eldhastighet, fyra skott på 24 sekunder. I Haubits 77B laddas granat och drivladdning separat, vilket gör den mer kompatibel med andra internationella pjäser i samma kaliber. Till denna pjäs finns det fem olika laddningar i olika laddningsställ.
Haubits 77A-variantens kilmekanism har i Haubits 77B ersatts av en skruvmekanism, eldröret har förlängts med 80 centimeter och pjäsen har försetts med ett mer noggrant positioneringssystem och riktsystem. Dessutom har Volvomotorn även bytts ut mot en dieselmotor från Mercedes.
Försvarsmakten använde sig av Haubits 77B mellan under åren 1990–2011 men redan år 1980 och år 1986 gick den på export till Nigeria och Indien.
Jämfört med min tids Haubits 77 har Archerpjäsen uppgraderats för bättre skjutprestanda och för att passa internationell ammunition. Dessutom kan den fjärrstyras via en dator i förarhytten, vilket innebär att personalen normalt inte behöver stiga ur förarhytten när pjäsen används. Förarhytten är försedd med minskydd, NBC-skydd, brandskydd och bullerskydd och ger personalen en skyddad arbetsmiljö.Pjäsdatorn i Archerpjäsen ger operatörerna full kontroll över systemet för att hantera ballistikberäkning, skjutning, V0-mätning, läs V noll, där V0 brukar kallas ursprungshastighet eller initialhastighet, säkerhetskontroller, ammunitionshantering, kommunikation, stridsledning, navigering, driftuppföljning, spaning, observation och eldledning. Hela vagnen är försedd med ett viktoptimerat ballistiskt skydd och ett mobilt maskeringssystem och är anpassat för att verka i olika typer av miljöer och klimat.
Bilden visar ytterligare avverkningar i sluttningen norr Hässlehultshöjden och ut mot Spännebergen i nordväst.
Bilden visar en avverkning i sluttningen norr Hässlehultshöjden, kanske också för att göra siktröjningar för framtida skjutningar.
Archers goda skjutprestanda tillsammans med korta omgrupperingstider möjliggör en stridsteknik som kraftigt ökar överlevnadsgraden för pjässystemet, samtidigt som verkan i målet levereras snabbt efter det att order om eld har tagits emot. För närskydd har Archer försetts med en utvändig fjärrstyrd sensorplattform och vapenplattform och på vagnens bakdel finns förvaringslådor för till exempel radioapparater, datorutrustning, extra ammunition och personalens packning.
Det var annat när man var eldledare på 1970-talet och 1980-talet med E-grupper som förflyttade sig med infanterisoldaterna hade 10,5 centimeters haubits modell 1939 och den Franska pjäsen med samma dimension.
Rödemossen ligger sydost om Bohult där tretåig hackspett fanns och till och med häckade för ett antal år sedan och än idag kan man finna de tydliga spåren på områdets granar efter den tretåiga hackspetten.
Två större öppna mossar är förenade av stora kärrmarker och finns sydost om den gamla gården Boglös. Den stora östra mossen på bilden kallas Rödemossen medan den västra mossen kallas Rotemossen.
Rödemossen är glest täckt med martallar medan Rotemossen är öppnare, sannolikt som en följd av upprepade skogsbränder. Vegetationen ute på mossarna är av ristuvtyp där höljor är nästan obefintliga.
I fältskiktet dominerar ljung, ”Calluna vulgaris”, och tuvull, ”Eriophorum vaginatum”, med inslag av arter som rosling, ”Andromeda polifolia”, tuvsäv, ”Trichophorum cespitosum”, hjortron, ”Rubus chamaemorus”, och tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”.
Här är också en säker häckningsplats sedan många år tillbaka för den stora och vackra tranan.
Viltvattnet är en biologisk mångfaldspärla som blev resultatet av den stora branden på Skillingaryds skjutfält torrsommaren år 1975, då en fördämning skapades på platsen för att säkra tillgången på vatten vid en eventuell ny storbrand i framtiden.
Alldeles sydost om Boglösasjön i väster och innehållande sjöns vatten ligger det i folkmun kallade Viltvattnet. Detta flöde av vatten rinner efter att ha stoppat upp en stund i Viltvattnet ut i Holmabäcken för att ytterligare senare bilda Vasabäcken och ytterligare senare flyta ut i Movadsbäcken med slutstation i Lagan.
Viltvattnet är platsen där sångsvanen framgångsrikt häckar sedan många år tillbaka tillsammans med gräsand, kricka och skogssnäppa. Här visar sig ibland både hökuggla och lappuggla medan såväl kattuggla, pärluggla och sparvuggla låter höra sina mystiska rop under vårvintern.
På vägen hem till Skillingaryd på den lilla vägen mellan Viltvattnet och ljungheden lyste solnedgången upp himlen som om den stod i lågor likt den gjorde i Evert Taubes text i visan Stockholmsmelodi, publicerad år 1929 i Fritiof Anderssons visbok. "Se hur hela Uppland står i lågor, Kvällssol brinner bortom Solna skog".
Apropå årets, eller snarare förra årets, spännande och lärorika julkalender ”Snödrömmar”, som för första gången utspelar sig i en samisk familj, kommer här nedan lite fakta om samernas världsbild.
Samerna trodde på att det fanns en himmel med gudar och en underjord där de döda levde. De högsta gudarna hette Raedie och Rádienákká och de hade en son som hette Tjåervieraedie. Dessa hade skapat universum och Raedie skapade människans själ. Han gav den sedan till Maadterahka, som skapade människans kropp. Maadterahka hade tre döttrar som också var viktiga och de var gudinnor som bland annat hjälpte till vid graviditet och födsel och skyddade små barn. En av dem kunde ändra kön på foster så att flickor förvandlades till pojkar för på den tiden trodde man nämligen att alla foster var flickor från början.
Bildens måne, solen, åskan och vinden var alla gudomliga. Solen, som gav ljus och liv, kallades Biejvve och åskguden hette Horagalles eller Dierpmis och gav regn. Andra viktiga gudar var vildmarkens gudar där jaktens gud kallades Liejbbeålmåj och härskade över djuren i skogen och vattnets och sjöarnas gud hette Tjáhtjeålmåj och gav fiskelycka.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan