Dagen efter blev det snö, blåst och kyla. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 878 20250119
Det växer några ljusa tickor på den gamla sälgen över Gropabäcken i centrala Skillingaryd som fångade mitt öga och jag tänkte spontant att vad är detta för art?
Vi min första besiktning av de ljusa tickorna över Gropabäckens bäckfåra kände jag mig ställd men efter ett ögonblick eller två förstod jag att det måste vara starkt blekta eller vattenblekta eldtickor som normalt sett är mer eller mindre mörkt bruna och grå till färgen.
Lite av den bruna färgen, dock i mycket urblekt form, sitter kvar som färgrester på ovansidan.
Eldtickan är en svamp i den polyfyletiska gruppen tickor, i eldtickesläktet i familjen ”Hymenochaetaceae” och arten parasiterar framför allt på sälg och björk. Arten förekommer i alla världsdelar utom Antarktis.
Eldtickan har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan är den art som förknippas med fnösktillverkning. Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material. Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden eldslagning, sjukvård och kläder, men har främst förknippats med eldmakande.
Eldticka, ”Phellinus igniarius”, är en så kallad vitrötare som man finner i lövskog och blandskog samt park, allé och trädgård.
Bilden visar den märkligt ljusa eldtickan vid Gropabäcken i centrala Skillingaryd.
Eldtickan färgar garn i färger från citrongult till ljusorange beroende på betningmedel och har fått sitt namn av att den förr i tiden också användes för att hålla elden vid liv över natten genom att låta en ticka ligga och glöda då den brinner och glöder mycket långsamt. När elden nästan brunnit ut på kvällen lades en eldticka på härden och fick ligga och glöda under natten. Nästa morgon behövde man bara lägga på nytt bränsle och blåsa på eldtickan för att väcka elden till liv igen.
Eldtickan växer vanligtvis på levande och nyligen döda stammar av lövträd, främst, som här, på sälg eller på andra arter viden i det stora släktet "Salix" men också på pil, björk, al, apel och oxel samt även på hassel, bok och rönn.
De ljusa tickorna över Gropabäcken på min bild visade sig vara vattenblekta eldtickor.
Eldtickan är en av tre svenska arter som haft denna funktion att hålla liv i elden över natten. De andra arterna, som också tillhör eldtickesläktet, är björkeldticka, ”Phellinus lundellii” och svart eldticka, ”Phellinus nigricans”.
Hårgrimmia, ”Grimmia pulvinata”, är en mossart som bildar upp till 3 centimeter höga tuvor som vid väta är rent gröna men som vid torka är karakteristiskt vitludna av de långa håruddarna. Bladen är smalt ovala och något kupade men ändå relativt tydligt kölade. Bladkanten är tillbakaböjd och upp till två cellager tjock, men resten av bladskivan är bara ett cellager tjock. Arten är samkönad och kapslar förekommer ofta rikligt. Den mogna kapseln är oval och fårad, och den sitter på ett vid väta karakteristiskt krökt skaft och locket till kapseln har ett långt, rakt och tydligt spröt.
Hårgrimmia växer på solexponerade, kalkhaltiga block och klippor i öppet odlingslandskap eller bland bebyggelse. Substratet är vanligen kalksten, men den påträffas även på andra, mindre kalkhaltiga bergarter och även på betong som börjat vittra något.
Arten har en sydlig utbredning och är allmän i Sydsveriges kalktrakter, men den förekommer även på enstaka lokaler längs norrlandskusten då särskilt på betong som här.
De stora rishögarna i Östanå by, byn som inte längre finns, är nu borta och landskapet är återställt borträknat de många röda små husen som en gång bildade den charmiga lilla byn.
Rishögarna i Östanå by är nu borta och den rödstammiga sibiriska kornellen blev åter synlig, den är mycket lätt att föryngra genom att bara klippa av grenar på våren och sätta ner i marken. Föryngringsprocenten är hög och rötter bildas både fort och lätt.
Rysk kornell, ”Cornus alba” varieteten ”Sibirica”, är en uppskattad prydnadsbuske som berikar trädgården med sin färgstarka närvaro året runt. Denna art, som hör till släktet ”Cornus”, är särskilt känd för sin spektakulära röda grenfärg under vintermånaderna. Varietet är en rang inom systematisk botanik som tillämpas för lokala populationer av en art eller underart och förkortas ”var.”, efter latinets ”varietas”. Rangen är lägre än art och underart, men högre än form.
Arten rysk kornell blommar med vita blommor under maj och juni, vilket skapar en vacker kontrast mot det ljusgröna lövverket. Under hösten förvandlas buskens blad till en levande röd nyans som även återspeglas i dess frukter.
Det är inte bara byn Östanå som är borta utan till och med vägen genom Östanå by är delvis bortgrävd och borta sedan många år tillbaka, bara den lilla stigen återstår.
Vinterståndare är hos somliga växter en fruktställning som sitter kvar under vintern på torra, styva och spänstiga stjälkar. Frukterna, delfrukterna eller fröna från dessa ställningar sprids under vintern med hjälp av vind eller djur. Vinterståndare finns hos till exempel bildens tallört, ”Monotropa hypopitys”, gråbo, hundloka, johannesörter, kungsljus, röllika och tistlar.Tallört är en art i familjen pyrolaväxter och är en flerårig, 10–30 centimeter hög, fjällig, köttig, klorofyllfri ört där hela plantan oftast är vackert ljust gul. De 15 millimeter långa, smalt klocklika, vaniljdoftande blommorna, som blommar under juli–augusti, sitter i en toppställd, under blomningen nedböjd klase. Den upprätta fruktställningen har bruna kapslar. Arten är cirkumpolär i barrskogsmark, alltid under tallar, där den parasiterar på en svamp som förser den med näring och som själv lever i symbios med tallens rötter.
Bilden visar tallörtens vinterståndare.
Observera att man skall alltid vara mycket försiktig och tänka sig för när man rör sig på Skillingaryds skjutfält!
Rör aldrig misstänkta föremål som ligger i terrängen!
Läs noga är det är beträdelseförbud och skjutning på fältet, det är en plikt för alla!
Den gamla och storvuxna sälgen utmed Fåglabäcken inne i Skillingaryds samhälle håller så sakta på att brytas ner och förvinna. Den ena av de två stora stammarna har för länge sedan varit tvungen att ge sig för tidens tand och sågats ner till en stubbes storlek men den andra stammen håller sig upprätt ett tag till även om det var länge sedan den både blommade och lövade.
Sälgens proteinrika och energirika pollen och nektar är förrätten för nyväckta eller nykläckta humlor och bin inför kommande middagar bland sommarens alla blommor. Utan sälg och andra viden skulle de ha svårt att överleva de första vårveckorna. Bortåt 180 fjärilsarter har sin larvutveckling hos sälg och viden, och många fullbildade fjärilar söker nektar i sälgblommorna. Mer än 75 skalbaggsarter lever på sälgens blad, blommor och knoppar och över 276 skalbaggsarter är beroende av sälgens döda ved och bark. Få andra växter ger mat till så många olika bladsteklar, gallmyggor och andra småkryp men också många trädsvampar och lavar lever på sälg.
Bokserien om biologisk mångfald i våra vanligaste träd, startade år 2009 med boken ”Sälg - livets viktigaste frukost”. Den har följts av hittills fem ytterligare böcker om asp, björk, tall och gran. Samtliga böcker är författade av Bengt Ehnström och illustrerade av Martin Holmer och böckerna ges ut av SLU Centrum för biologisk mångfald i samarbete med WWF och Naturskyddsföreningen, och går att köpa via bokhandeln och internetbokhandeln.
Låna eller köp och läs dessa fantastiska böcker, och speciellt med syfte på min bild, boken ”Sälg – livets viktigaste frukost” från år 2009.
Boken uppmärksammar sälgen och den oerhört rika biologiska mångfald som är knuten till trädet. Fjärilar, skalbaggar, bin, humlor, bladlöss, gallmyggor, fåglar, svampar och en stor mängd andra gäster är beroende av sälgen i olika stadier av dess liv.
Övriga böcker i denna serie av Bengt Ehnström behandlar eken, tallen, aspen, granen och björken, alla lika läsvärda och lärorika samt alla illustrerade med Martin Holmers fantastiska akvareller.
Stinkmussling, ”Phyllotopsis nidulans”, är en svamp som är lätt igenkännlig tack vare sin ibland distinkta lukt och färgrika utseende. Arten karaktäriseras av sina ljust orange till orangegula hattar, som kan bli upp till 10 centimeter breda. Ytan på hatten är ibland hårig men också slät och skivorna är ofta tätt sittande och av samma färg som hattens översida. Stammen kan vara kort och kraftig eller nästan obefintlig, vilket gör att hatten ofta ser ut att sitta direkt på underlaget den växer på.
Stinkmusslingen växer främst på död ved såsom fallna grenar och stubbar, särskilt på lövträd och förekommer oftast i lövskogar, parker samt fruktifierar och sätter fruktkroppar oftast sent på hösten.
Det kom en knivskarpt fokuserad pinne ivägen och därför blev det bara några suddiga stinkmusslingar i bakgrunden som här växer på en gammal björk.
Denna vackra stinkmussling kan förväxlas med arten blek ostronmussling, ”Pleurotus pulmonarius”, som dock inte är orange vilket stinkmusslingen är utan snarare ljust beigebrun.
Det är ibland en nackdel med det som kallas autofokus på kameran, men pinnen blev i alla fall bra.
På förkommen anledning, har det nyligen kommit ut en bok som heter just "Pinnar" och som är skriven av Miranda Sherman. Här ryms allt från pinnens historia, dess betydelse för människan och kriterier för en riktigt bra pinne, till pinnrecept, pinncitat och inte minst det hierarkiska pinnträdet, en i princip helt vetenskaplig kategorisering av olika slags pinnar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan