En grå och disig promenad i så kallad vintertid. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 876 20250117

Det är grått och milt, skogen på Skillingaryds skjutfält är tyst men en promenad bland tallar, ljung och lingonris är ändå både härligt, lärorikt och behövligt för både kroppen och själen.
I den lilla öppna gräsytan bestående av höstbruna gräs stod en gång den gamla men lilla observationsläktaren av trä vid bland annat direktskjutning av 10,5 centimeters haubits modell 1939.
Det har jag varit med om som värnpliktig eldledare under åren 1977-1978 men bara med övningsammunition.
Här ser man observationsriktningen som är rakt nordlig från den gamla träläktaren men då var tallungskogen bara knappt en halv meter hög och området var till stor del en stor ljunghed som slutade i målområdet som då liksom nu var Spännebergen.
Några olika lavarter som växer på en liten avbruten tallgren där näverlav och blåslav dominerar både på den lilla pinnen såväl som på områdets tallar.
Lavar är en form av liv som egentligen är två olika organismer som lever tillsammans, dels en svamp och dels en alg eller cyanobakterie.
En av de vanligaste arterna bland tagellavarna i olika barrskogstyper är den vanligtvis ljust gråvita arten grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, som man här ser på min bild där den växer på en björk.
Bildens grå tagellav varierar dock påtagligt i färg och är ofta svår att skilja från släktingen manlav men den grå tagellaven innehåller en kemisk substans som reagerar starkt gult när man tillsätter en droppe KOH-lösning, vilket är kaliumhydroxid, kalilut eller bara lut.
En fallskärm till en lysgranat ligger och skräpar i skogen i närheten av den stora ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
Fallskärmen uppfanns långt före flygkonsten men när Leonardo da Vinci år 1495 ritade sin pyramidliknande fallskärm hade våghalsar i århundraden roat åskådare med hopp från höga torn och bergsstup. Användningen av fallskärmen som ”luftens livboj” började år 1785 i Gent då fransmannen Jean-Pierre Blanchard räddade både sig själv och sin hund genom att hoppa från en havererad ballong. År 1797 använde fransmannen André-Jacques Garnerin för första gången en fallskärm utan bärande konstruktion då han på 1 000 meters höjd kapade ballongen från sin gondol och utlöste en 7 meter bred skärm av silke med vilken han tämligen våldsamt dalade till marken.
År 1912 skedde det första hoppet från flygplan och under första världskriget räddades mer än 1 000 personer genom fallskärmshopp. Pionjärhoppare i Sverige blev löjtnant Raoul Thörnblad då han år 1920 uppvisningshoppade på Malmen utanför Linköping. Den förste svensk som räddade livet med fallskärm var dåvarande löjtnanten Nils Söderberg som den 7 juli år 1926 under provflygning av jaktplanet J 1 hamnade i spinn som han inte kunde häva. Till och med år 2012 har cirka 480 svenska flygare haft fallskärmen att tacka för sina liv.
Lysgranat eller lysammunition är ammunition försedd med lyssats i stället för sprängmedel, vilken används för att belysa ett målområde vid beskjutning eller anfall under mörker. Den förekommer som granater, raketer och flygbomber.
Efter skjutning eller fällning begränsas projektilens fallhastighet med en fallskärm till cirka 4 meter per sekund och lyssatsen tänds på en förutbestämd höjd vilket är upp till cirka 500 meter. Brinntiden är cirka 30 sekunder upp till en minut. En lysgranat lyser upp ett område med 400 meters radie med 5 lux att jämföra med fullmånens belysning är cirka 0,2 lux.
Lyskroppen innehåller magnesium och eller aluminium som bränsle med olika nitrater som syrekälla. Nitraterna blandas med till exempel strontium för att ge rött ljus i nödsignaler. Lysammunition finns även för exempelvis signalpistoler och lyssatser i spårljusammunition.
Domherren häckar i djupa barrskogar och är då svår att komma in på livet. På vintern är den en välkommen och ofta sedd gäst på fågelborden och den livnär sig av bär, knoppar och frön. Bilden visar en hona i grantoppen.
Dessa stora finkar måste man just nu granska extra noga så de inte är arten tallbit, en art som just nu är en vacker gäst från norr hos oss i södra Sverige. 
Domherre, ”Pyrrhula pyrrhula”, är en art i fågelfamiljen finkar och enligt småländsk folktro ska det snöa inom 3 dagar när domherren på senhösten kommer till bebyggelsen och äter av trädens knoppar. Detta var med andra ord inte en tallbit, en ovanlig art som nu "invaderar" oss från norr och äter upp våra rönnbär vilket de så gärna får göra.
Väl bekomme tallbitar och tack för alla spännande möten även hos mig i Skillingaryd.
Grönsiskan är en liten fink, brokig i gult, grönt och svart. På huvudet, bröstet, vingbandet, övergumpen och på de yttre stjärtpennorna finns gult nästan likt grönfinken. Flankerna är kraftigt mörkrandiga och hanens hjässa och lilla haklapp är svarta.
Grönsiskan är en mycket liten finkfågel med en liten fin spetsig näbb samt en kort kluven stjärt. Arten söker sin föda mestadels i klibbalens kottar och dessa små siskor uppträder gärna i flock och förekomsten bestäms till stor del av frötillgången hos klibbalen.
Raggskinn, ”Stereum hirsutum”, finner man vanligtvis i lövskog och blandskog där den växer på bark och naken ved av döda, stående och liggande stammar, grenar och kvistar av bland annat ek, björk, al, sälg och asp.
Denna saprotrof av arten raggskinn växer året om och kan vara mycket variabel i färgerna, som mörknar med tiden och varierar mycket beroende på växtplats. Gult, orange och brunt är vanligaste färgerna men de blir blekare ut mot skinnets kanter.
En saprotrof är en organism som tar sin näring från dött organiskt material och namnet är en sammansättning av de grekiska orden för rutten och näring. Många svampar och bakterier är för övrigt saprotrofer.
Raggskinn är mellan 2–8 centimeter och har oregelbundna vågiga kanter men har ingen fot.
Undersidan är mjuk, utan porer, även blekare än ovansidan och heller inte lika zonerad och köttet är mellan en halv till en millimeter tjockt.
Frosthätta, ”Mycena metata”, finner man vanligtvis i barrskog där den växer i förnan och uppträder sent på hösten därav dess frostvita förnamn.
Frosthättan på bilden tillhör släktet hättor som är små till mindre skivlingar där hatten oftast är välvd eller klocklik. Hattens ovansida är oftast gråaktig eller brunaktig men ibland gulskiftande, vit eller blåskiftande. Skivorna är rätt glest och ofta ljusa och sporpulvret är vitt. Foten är slank och slät samt ofta lång och klibbig eller slemmig. Köttet är skört och från en del arter droppar färgad saft vid brytning.
Grönmussling, ”Sarcomyxa serotina”, finner man ofta sent på hösten i triviallövskog, helst strandskog eller som här på död lövved invid Lagans gamla åfåra.
Grönmusslingen växer på fuktig mark vanligtvis på döda stammar och grenar av diverse lövträd såsom klibbal, sälg, vide, asp och bok, men sällan i ädellövskog.
Grönmussling, ”Sarcomyxa serotina” förr ”Panellus serotinus”, har en 3–8 centimeter bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njurlik eller musselformig och som ung med brunt sammetsludd på ovansidan. Som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun och i väta klibbig. Skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med rött inslag, foten är sidoställd och 1–3 centimeter men kan också helt saknas.
Köttet är blekt, något slemmigt, med obetydlig smak samt lukt och svampen är oätlig. Arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas i oktober till december en och en eller i grupper på murken lövved.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan