Några dagar innan vintern och kylan kom tillbaka för ytterligare en stund. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 877 20250118
Skjutmål eller målgång för terränglöpning, med tanke på skicket kan man tro på skjutmål vilket det naturligtvis inte är. Ta bort eller reparera är ni snälla.
Blåslavarna trivs i alla fall på den gamla träskylten invid Lagan i Östra lägret på Skillingaryds skjutfält.
Blåslav, ”Hypogymnia physodes”, är en art av bladlavstyp och har en grå bål uppflikad i lober, som är uppblåsta i spetsen, där de ofta bildar öppna soral, det vill säga, platser där soredier bildas.
Soredier som finns hos vissa lavar är fortplantningsorgan bestående av alger omspunna av svamphyfer.
Lobspetsarna ser därför pulvriga ut och hela bålen växer utmed underlaget, som kan vara praktiskt taget vad som helst, till exempel stammar, grenar, stenar, berg och sandig mark, men laven föredrar fattigbarksstammar och fattigbarksgrenar av till exempel tall, gran, björk, al och sälg.
Blåslaven brukar ibland utnämnas till Sveriges vanligaste växt och den är också mycket motståndskraftig mot förorenad luft och kan därför påträffas ganska nära stadskärnorna. Arten förekommer i tempererade trakter över hela norra halvklotet.
Nu har tyvärr den gamla enen norr om underofficersmässen i Östra lägret fallit för de kraftiga vindarna och vindbyarna denna vinter
Den har stått här länge bredvid tallen men nu är den ståtliga enen fallen och kanske ska den kunna bli slöjdvirke i skolan istället. När jag som barn hade träslöjd gjorde man alltid smörknivarna i eneträ.
Cinnobergömming, ”Nectria cinnabarina”, också kallad lövträdens rödvårtesvamp, påträffas vanligtvis på döda grenar av lövträd och lövbuskar.
Cinnobergömming är sedan en tid tillbaka uppdelad i flera olika arter, varav tre finns i Europa. Dessa tre är bildens cinnobergömming, ”Nectria cinnabarina”, samt ”Nectria dematiosa” och ”Nectria nigrescens”. De två sistnämnda saknar svenskt namn och den sistnämnda är troligtvis ej funnen i Sverige.
Cinnobergömming ingår i kärnsvamparna, pyrenomyceterna, vilket är en gemensam benämning på sporsäckssvampar med perithecier, det vill säga, slutna oftast päronformiga fruktkroppar med en öppning i toppen. Kärnsvamparna omfattar i första hand klassen ”Sordariomycetes”, med cirka 800 arter i Sverige, bland annat bildens cinnobergömming och övriga gömmingar, dynsvampar, kolvsvamp, larvklubbor, mjöldryga, nästingar, snyltingar och stubbhornssvampar.
Den mäktiga och minst 5-6 meter höga sandynen alldeles invid Lagan i Östra lägret är nu bevuxen med tall, gran och björk.
Det svenska landskapet har under hundratals miljoner år formats av olika geologiska processer och de stora landskapsformer som vi kan se idag och som ofta är utformade i berggrunden, är i regel mycket gamla. Det jordtäcke som överlagrar berggrunden är däremot betydligt yngre.
I Sverige har nästan alla jordarter bildats under den geologiska tidsålder som kallas kvartär och kvartärtiden inleddes för cirka 2,5 miljoner år sedan och pågår än idag. På nordliga och sydliga breddgrader kännetecknas denna period av ett mycket växlande klimat med upprepande nedisningar och mellanliggande isfria perioder. Även under de isfria perioderna varierar klimatet och under långa perioder kännetecknades miljön i Sverige av tundra med permafrost.
Den mäktiga sanddynen är Östra lägrets svar på Kittelkullen vid Kittlakull inom Store mosse nationalpark och kanske har denna dyn en liknande bildningshistoria.
Det är framför allt processer under och efter den senaste istiden som har format Sveriges jordarter. Efter den senaste istiden var stora delar av dagens landområden nedpressade under havets yta. Genom landhöjningen har landet därefter lyfts och stora delar av Sverige utgörs följaktligen av områden som tidigare legat under vatten. Landhöjningen pågår för övrigt fortfarande.
Lagan och årtusenden av vindar har eroderat bort mycket sand i närheten av den gamla smedjan, något som skett under millenniernas gång sedan den senaste nedisningen för 10 000 år sedan.
Dessa stora variationer i klimat och miljö har satt spår i jordtäcket och exempelvis kan en plats som idag ligger på torra land, för några tusen år sedan ha varit täckt med många meter vatten och dessförinnan med kilometertjock is. Eftersom jordarterna till största del bildas genom erosion av berggrunden har även den en stor betydelse för egenskaperna hos de jordarter som bildas på en viss plats.
Jag hörde en gång en historia om att älgspillning torkades och doppades sedan i klarlack samt gjordes om till örhängen för försäljning över världen. Sant eller osant, vem vet?
Hur som helst, älgstammen på Skillingaryds skjutfält ska enligt områdets jägare vara god.
Mörk nagelskivling, ”Rhodocollybia butyracea”, här ett sent på året exemplar eller ett tidigt på nyåret exemplar. Arten finner vanligtvis i barrskog och blandskog, helst i granskogens förna.
Bildens knapptåg, ”Juncus conglomeratus”, är en art i familjen tågväxter som är en flerårig, tuvbildande och uppemot meterhög stråväxt med rödbruna bladslidor utan blad vid basen. Stråna är grågröna, strimmiga och något sträva och de tvåkönade, brunaktiga blommorna sitter i en vanligen hopdragen, klotrund blomställning, som dock någon gång kan vara mer utspärrad. Blomställningen sitter i stråets topp, som skenbart i form av ett stråliknande blad fortsätter ovanför blommorna.
Blomningen hos knapptåg inträffar under juli och augusti och arten, som är amfiatlantisk, det vill säga, de förekommer på båda sidorna av Atlanten, växer i diken och på annan våt mark.
I Sverige är arten vanlig norrut till Gästrikland och norr därom sällsynt till Västerbotten.
Stubbhorn eller stubbhornssvamp, ”Xylaria hypoxylon”, är en art i gruppen sporsäckssvampar som är en vanlig svamp som bildar uppemot 8 centimeter höga stroman på stubbar och rötter av lövträd.
Stroma är en kompakt, mörk och ofta kuddformig svampvävnad som innehåller ett antal fruktkroppar. Stroman innehåller perithecier.
Perithecier är den flaskformiga eller klotformiga sexuella fruktkropp, några millimeter i diameter, som utmärker vissa sporsäcksvampar, så kallade kärnsvampar, till exempel almsjukesvampen, mjöldryga och många blånadsvampar. Perithecierna är ibland nedsänkta i ett stroma som till exempel hos lönnens tjärfläck. I peritheciet bildas ascosporer. Perithecier finns också hos de lavar som har en kärnsvamp som svampkomponent.
Ascus, sporsäck är ett säckliknande organ där ascosporer bildas genom sexuell förökning hos sporsäcksvampar.
Stubbhorn har en form som påminner om fingersvampar och vitpudringen på de övre delarna utgörs av konidier.
Konidie, konidium eller konidiespor kallas en sorts förökningskropp tillhörande organismer inom svampgrupper som sporsäckssvampar, imperfekta svampar och lavar. Konidierna är encelliga eller flercelliga förökningskroppar som bildas genom avsnörning från svampmycel. Denna typ av förökning sker könlöst. Namnet konidium kommer av grekiska konis som betyder damm eller stoft. De hyfer som kan bilda konidierna kallas konidioforer eller konidiebärare. Konidioforerna kan ha komplicerade förgreningar och vissa sluter ihop sig till en speciell sorts fruktkropp.
Hos vissa arter faller varje kondie av innan en ny anläggs, hos andra bildas långa kondiekedjor. Exempel på arter som bildar kondiekedjor finns inom släktet penselmögel.
Dess stroma växer upprätt med fingersvampslik förgrening upptill. Det är segt, nedtill svarthårigt och cylindriskt, upptill kalt och tillplattat. Stromat är till en början vitpudrat av konidier men blir med åldern, med början nedifrån, svart och knottrigt av de insänkta fruktkropparna. Arten stubbhorn är allmän i södra och mellersta Sverige.
Var är strömstararna, de bruka "alltid" vara här i den gamla åfåran vid Fågelforsleden. De har dock lyst med sin frånvaro under de senaste åren och jag undrar återigen varför är det så.
Alticka, ”Mensularia radiata”, är en vitrötare som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog, helst alskog och alkärr. Arten växer på döda, stående och döende stammar av lövträd, särskilt al och hassel, men även på björk, bok, oxel, hägg, alm och avenbok.
Till vänster på klibbalsstammen och tillsammans med altickorna växer och fruktifierar arten strävticka, ”Antrodiella serpula”. Arten finner man vanligtvis i lövskog, helst i alskog och alkärr samt i bokskog och hassellund på och invid fruktkroppar av alticka och bokticka på döda stammar av klibbal, hassel och bok med flera. Strävtickan är enligt rödlistan år 2020 klassad som ”Livskraftig” eller ”LC” samt är en så kallad vitrötare.
Det är normalt lätt att känna igen altickan i fält, men kan också mikroskopiskt lätt bestämmas på de i toppen krökta borst eller setae som finns i hymeniet. På bok växer den närstående boktickan, ”Mensularia nodulosa”, som för det mesta saknar tydlig hattbildning och har raka borst.
Hymenium är den yta hos en svamp som tillsammans med sterila hyfer innehåller sporsäckar eller basidier. Hymeniet kan som hos murklor och skålsvampar täcka fruktkroppens övre del eller vara begränsat till exempelvis taggsvamparnas taggar, skivlingarnas skivor eller tickornas porer. Hos kärnsvampar, tryfflar och många buksvampar är hymeniet däremot inneslutet i fruktkroppen.
Den gamla döda och murkna granen har blåst ner och lagt sig ivägen mitt på den lilla stigen utmed den gamla åfåran upp till det öppna vattenfallet, kanske får det bli en försiktig insats med såg och yxa framåt våren för att öppna stigen igen.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan