Svensk örlogsflagga över Skillingaryds skjutfält och läger samt steglitser. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 870 20250103
Den tretungade statschefsflaggan och örlogsflaggan vajar över Västra lägret på Skillingaryds skjutfält. En tretungad flagga är en variant av en tvärskuren nationsflagga och använd som statschefsflagga och örlogsflagga i Sverige, Finland och Norge.
I Danmark och Island har däremot en tvåtungad flagga.
Bruket av flaggor uppstod ur behovet av igenkänningstecken och sambandsmedel till sjöss. Äldsta vittnesbördet härom är från Kina på 3000-talet före vår tideräkning. Länge utgjordes flaggorna av enfärgade dukar med olika utformning. Flaggor med speciella symboler på dukarna började användas i samband med korstågen.
Uppkomsten av heraldik på 1100-talet ledde till en mer systematisk utveckling av flaggväsendet. Heraldikens stränga regelsystem, särskilt i fråga om färgers inbördes placering, blev normgivande för utformningen även av flaggor. Flaggväsendet kan anses som en förgrening av heraldiken, varvid flaggduken motsvarar sköldytan.
De första flaggor som symboliserade nationell suveränitet fördes till sjöss av de italienska handelsrepublikerna Genua och Venedig från början av 1200-talet. Genuas flagga hade Sankt Georgskorset och Venedigs flagga hade Sankt Marcuslejonet.
Ett fastare system för flaggning till sjöss infördes på 1500-talet i anslutning till de geografiska upptäcktsfärderna. Samtidigt började nationsflaggor i egentlig mening förekomma, i större utsträckning dock först kring 1600-talets mitt. Det skedde sedan ledande sjöfartsländer träffat vissa överenskommelser med anledning av att handelsfartyg ofta seglade med örlogsflaggor för att avskräcka pirater. Till lands blev det vid samma tid brukligt att ha rikets flagga hissad på fästningar.
Nationsflaggan var länge den statliga myndighetens tecken utan egentlig folklig förankring. En förändring kom med franska revolutionen år 1789. En nyskapad flagga, i detta fall Frankrikes trikolor, blev den samlande symbolen för en radikal frigörelseprocess. Denna nya dimension av flaggans användning fick stor genomslagskraft även i de latinamerikanska ländernas kamp för oberoende i början av 1800-talet.
Allmän flaggning i bemärkelsen att även enskilda medborgare hissar sitt lands flagga började bli vanlig kring år 1900. Nu är bruket av nationsflaggor i skilda sammanhang en självklarhet. Vid stora internationella evenemang ger mångfalden av nationsflaggor både ett festligt intryck och en känsla av mellanfolklig gemenskap.
Den svenska flaggans ålder kan inte exakt fastställas men de första säkra uppgifterna om en blå duk med ett gult kors daterar sig till omkring mitten av 1500-talet. Blått och gult, det vill säga guld, var då sedan gammalt svenska färger. Folkungaättens vapen, som år 1275 blev kungavapen för Magnus Ladulås, visade i ett blått fält ett upprest lejon av guld, och som Sveriges riksvapen antogs år 1364 av Albrekt av Mecklenburg en blå sköld med tre öppna kronor av guld. När dessa båda vapen år 1448 av Karl Knutsson sammanfogades till stora riksvapnet åtskildes sköldens fyra blå fält av ett gyllene kors. Detta har man all anledning att uppfatta som förebilden för den svenska flaggan.
Korset som kristen symbol på fanor, flaggor och baner infördes redan i samband med korstågen på 1000-talen och 1100-talen. Av de nordiska ländernas korsflaggor är den danska, Dannebrogen, äldst. Den kan ha tillkommit i början av 1200-talet och den fördes ursprungligen som kungligt baner och blev så småningom Danmarks nationsflagga. Sannolikt har vid utformningen av den svenska flaggan inspiration hämtats såväl från korset i stora riksvapnet som från den danska korsflaggan.
Att det gula korset mycket tidigt uppfattades som en svensk nationalsymbol framgår av att Erik XIV anbefallde det gula korset som genomgående och enhetligt motiv med hänvisning till riksvapnets kors. I Johan III:s instruktioner till de svenska fredsdelegaterna i freden vid Knäred år 1569 sägs bland annat att; ”det förgyllda eller gula korset har av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen”, och det skall därför ”alltid föras uti fanor, fänikor och flaggor”.
Ett något äldre vittnesbörd om svenska flaggans ålder utgör ett dokument från år 1557, vari Gustav Vasa fastställde ett heraldiskt vapen för sonen Johan i dennes egenskap av hertig av Finland. Där nämns ett vapen för södra Finland, bland annat visande två korsade ”blå fänicker och förgyllte korss”. Med ”fänicker” menas här lansflaggor eller liten fana. De var tvåtungade men för övrigt likadana som vår nuvarande flagga. Landskapet Egentliga Finland har fortfarande detta vapen med dess svenska flaggor.
Första gången bestämmelser utfärdades om den svenska flaggan var år 1663. Då bestämdes att handelsfartyg inte hade rätt att föra tretungad flagga. Sådan fick endast hissas ombord på örlogsfartyg och på rikets fästningar som en symbol för svenska staten. Någon särskild handelsflagga fanns då ännu inte. År 1663-års flagglag innebar det första officiella tillkännagivandet av den blågula korsflaggan som nationell svensk symbol. Hur bruket uppstod att förutom den tvärskurna flaggan även ha en tretungad är inte klarlagt. En teori hävdar att den tretungade flaggan kom från Polen med kung Sigismund då dennes vapenprydda riksbaner var försett med tre tungor.
Första gången en tretungad flagga fördes av svenska örlogsfartyg kan ha varit i slutet av 1620-talet. Från den tiden finns bevarad en färglagd teckning visande några krigsfartyg, av vilka ett par har tretungad flagga hissad. Numera är den tretungade flaggan, örlogsflaggan, förbehållen kungahuset och försvarsmakten. I förstnämnda fall har örlogsflaggan dessutom riksvapnet infällt i korsets mitt, placerat på ett kvadratiskt fält. Kungen och drottningen har stora riksvapnet, övriga medlemmar av kungahuset lilla riksvapnet.
Med unionen mellan Sverige och Norge år 1814 infördes en för de båda länderna gemensam örlogsflagga. Den utgjordes av den svenska tretungade flaggan, som i övre inre hörnet hade ett rött fält med ett vitt snedställt kors, andreaskors. Samma unionsmärke insattes år 1818 även i den svenska handelsflaggan. Tre år senare antog Norge en egen handelsflagga, identisk med den nuvarande nationsflaggan, det vill säga, den danska flaggan med ett smalare blått kors placerat i det vita.
Därmed fanns samtidigt tre olika svensk–norska flaggor till sjöss, en rent svensk blågul, en rent norsk rödvitblå samt en svensk med unionsmärke, benämnd ”den förenade svenska och norska flaggan”. Den sistnämnda skulle ovillkorligen föras av samtliga unionsfartyg så snart de passerat Kap Finisterre, Spaniens nordvästligaste udde. I farvattnen hitom denna position var det tillåtet med vilken som helst av de tre varianterna.
Unionsmärket förändrades år 1844 och det blev då i stället en symmetrisk sammanställning av båda rikenas flaggfärger. Märket bibehölls officiellt till unionsupplösningen år 1905 men användes i praktiken knappast sedan Norge år 1898 antagit en flagglag, som mot den svenska regeringens vilja stadfäste en norsk handelsflagga, ”det rene flag”.
Den blå färgen i Sveriges flagga var tidigare betydligt mörkare än vad nuvarande flagglag föreskriver. Även den gula färgen var annorlunda och gick mera i orange. På privat initiativ introducerades år 1894 i samband med 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse en flagga i ljusare färger. Den kom att dominera i flaggningen vid Stockholmsutställningen år 1897 för att officiellt fastställas i år 1906 års flagglag.
Nu gällande flagglag från år 1982 anger att ”flaggans färg är ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset”. Standardmåttet på en svensk tvärskuren flagga är 160 centimeter på längden och 100 centimeter på bredden.
I Skillingaryd och dess närområden finner jag väldigt många steglitser, i Vaggeryd finner man många tallbitar. Rönnarna i många av Skillingaryds samhälle är fortfande fulla med rönnbär men de tycks ratas eller har ännu inte funnits av tallbitarna. Endast några enstaka mindre flockar med rödvingetrast, björktrast och några få av samhällets kvarvarande koltrastar tar ännu för sig av bären.
Kanske är rönnbären godare i Vaggeryd åtminstone vad det gäller tallbitarnas tycke och smak. Jag njuter dock istället av de många steglitserna och hoppas på att tallbitarna kommer hit så småningom.
Kanske sjunger tallbitarna i Vaggeryd Carl Michael Bellmans visa ”Så lunka vi så småningom”, underförstått till Skillingaryd.
Visan är för övrigt ”Fredmans sång n:o 21” som publicerades första gången år 1791. Fredmans sånger har författats av Bellman några månader efter sonen Elis död i smittkoppor år 1787.
Smittkoppor eller variola, är en numera utrotad infektionssjukdom orsakad av variolavirus som är ett virus i familjen poxvirus eller koppvirus. Smittkoppor var en epidemisk sjukdom, känd sedan flera tusen år tillbaka. Den var extremt smittsam eftersom virus spreds med mikroskopiskt små droppar, så kallade aerosoler, i luften. Fram till 1960-talet förekom regelbundet stora epidemier av sjukdomen. Den yttrade sig i blåsor i hud och slemhinnor, karakteristiskt inkluderande handflator, fotsulor och hårbotten. Hos dem som överlevde omvandlades blåsorna till krustor eller koppor som efterlämnade ärr. Dödligheten var hög, 10 % eller mer, i den vanligaste formen, variola major, men mer godartade former, variola minor, förekom.
Från 1700-talets slut blev vaccination mot smittkoppor vanlig, tidigast genom variolisation, senare framför allt genom insatser av Edward Jenner och hans genombrott angående kokoppor. WHO genomförde under 1960-talet och 1970-talen en världsomfattande vaccinationskampanj mot smittkoppor, vilken resulterade i att infektionen år 1980 kunde förklaras som utrotad. Det goda resultatet av denna kampanj berodde på att smittkoppor inte förekom utan symtom, det vill säga, att smittbärare utan sjukdomstecken inte fanns, och att djur inte kunde vara smittbärare. I dag finns smittkoppsvirus endast på två laboratorier i världen, där det bevaras av vetenskapliga skäl. En WHO-kommitté föreslog år 1994 att även dessa två virusstammar ska förstöras men detta beslut är ännu inte verkställt.
Smittkoppor ingår i smittskyddslagens förteckning över allmänfarliga sjukdomar och tillhör även kategorin samhällsfarliga sjukdomar.
Steglits, ”Carduelis carduelis”, är en art i fågelfamiljen finkar och utgör där släktet ”Carduelis”. Släktet "Carduelis" består dock numera endast av fyra arter nämligen, steglits, ”Carduelis carduelis”, grå steglits, ”Carduelis caniceps”, citronsiska, ”Carduelis citrinella” och korsikansk siska, ”Carduelis corsicana”.Sveriges finkar består av nedan uppräknade 16 arter.
Bofink, ”Fringilla coelebs”, ungfåglar ser ut som honor.
Bergfink, ”Fringilla montifringilla”, i praktdräkt är hanens huvud och rygg jämnsvart.
Stenknäck, ”Coccothraustes coccothraustes”, hanen har mer mättade färger än honan.
Tallbit, ”Pinicola enucleator”, den röda färgen hos hanen är hos honan ersatt av en orangegulgrå färg.
Domherre, ”Pyrrhula pyrrhula”, ungfåglarna saknar den svart hjässan
Rosenfink, ”Carpodacus erythrinus”, en rosenfink måste bli tre år innan man kan skilja könen åt och fram tills dess är de honfärgade.
Grönfink, ”Chloris chloris”, ungfåglarna är kraftigt längsstreckade på både ryggsida och buksida.
Vinterhämpling, ”Linaria flavirostris”, anlägger sin adulta fjäderdräkt vid tre års ålder och hanen har då en rosa övergump och rosa inslag på bröst och panna.
Hämpling, ”Linaria cannabina”, hane i sommardräkt har rött övre bröst och panna, honan och juvenil saknar det röda i sin fjäderdräkt.
Gråsiska, ”Acanthis flammea”, förr uppdelad i snösiska, brunsiska och gråsiska, genom DNA har det nu framkommit att det är bara en ras med olika färgnyanser.
Större korsnäbb, ”Loxia pytyopsittacus”, adulta hanar är tegelröda, adulta honor har grågrön ovansida, juvenil är grönaktigt gulgrå och kraftigt svartaktigt streckad.
Mindre korsnäbb, ”Loxia curvirostra”, adult hona är grågrön till gulgrön medan hanen, från två års ålder är orange till tegelröd, juvenil är gråbrun och kraftigt streckad.
Bändelkorsnäbb, ”Loxia leucoptera”, har två vita vingband, adult hane är röd och honan grön eller gul.
Steglits, ”Carduelis carduelis”, panna och strupen är röda, vingar är svarta, med ett brett gult band, juvenil saknar det röd-vit-svarta huvudet.
Gulhämpling, ”Serinus serinus”, hanen har citrongul panna, halssida, ansikte och bröst, honan blekare gulvit. Juvenil saknar helt de gula färgerna och är mer brun och grönaktiga.
Grönsiska, ”Spinus spinus”, adult hane är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier samt har en svart strupfläck och svart hjässa, adulta hona och juvenil saknar dessa svarta partier honor och är lika.
Namnet steglits nämns första gången år 1520, och är säkert inlånat från tyskan under medeltiden. Det tyska namnet är ljudhärmande och steglitsen har alltid varit mycket uppskattad som burfågel, varför namnet kunnat ”vandra” tillsammans med kringvandrande fågelfängare, eller om ni så vill, fågelfångare.
Mycket lite är känt om steglitsens historia, men på 1890-talet nämns den som en vanlig fågel och att den häckade överallt i södra och mellersta Sverige. Fram till 1990-talet minskade fågeln dock kraftigt i antal men har under de senaste årtiondena åter hämtat sig.
Dessa tingestar, eller rör, ligger sedan ett tag i Östra lägret och jag undrar vad de ska använas till.
Företaget Ponova Nordic AB är från Lidköping och erbjuder och levererar produkter till anläggningsbranschen såsom rörbroar, vägtrummor, valvbågar, geosynteter, stödmurar, dagvatten samt vatten och avlopp.
Dessa trummor ska väl då rimligen användas till något av dessa syften, kan man tro.
Det ligger fyra fiskmåsar invid den havererade roddbåten i "plast" i närheten av Åhult i Fågelforsdammen. Man undrar naturligtvis vem som är så slarvig att båten får ligga här halvt sjunken i dammens humusrika vatten. Ta hem din båt vem du än är!
Fiskmås, ”Larus canus”, är lik en mindre gråtrut och är cirka 40 centimeter lång medan gråtruten är hela 60 centimeter lång. Fiskmåsen finns längs kusten och i närheten av sjöar i hela Sverige, även vid fjällsjöar på kalfjället. Boet byggs oftast på marken men ibland uppe på en stolpe eller ett tak. Arten övervintrar där det finns öppet vatten och återkommer så fort isarna börjar gå upp samt isfria vintrar kan de övervintra. Fiskmåsar kan bli upp till 20 år gamla.
Honan lägger oftast fyra ägg, äggen är bruna med mörkbruna fläckar och ungarna är skyddstecknade så de är svåra att se om de ligger still. Båda föräldrarna matar ungarna.
Fiskmåsar lever på småfisk och småkryp som de fångar på land och i vatten. Fiskmåsens namn kommer av att den bland annat äter fisk men de äter också kräftdjur, insekter och mask. De letar gärna efter småkryp som kommer fram på åkrar när bonden är ute med traktorn och plöjer. Fiskmåsens fiender är olika rovfåglar men under häckningstiden är det också kråkfåglar och andra boplundrare.
Det växer lukttickor på dessa obehandlade granslipers som sedan länge ligger vid Fågeldammen invid kraftstationen. Dessa användes senast när man utförde reparationsarbeten på dammvallen och bytte luckorna samt då samtidigt mer eller mindre tömde dammen år 2016. Det var en mycket intressant period i Fågelforsdammens historia.
Doften av lukttickan, ”Osmoporus odoratus”, upplevs dofta som anis, fänkål, apelsin, kumarin och även engelsk konfekt.
Min näsa säger anis eventuellt fänkål men kom ihåg att näsan och luktsinnet inte alltid är att lita på.
Ser ni kraniet eller skallen efter älgen eller hästen? Den mörka ögonhålan är ett asplöv.
Kranium eller skalle är huvudets skelett hos ryggradsdjuren och omger och skyddar hjärnan samt synorganen, hörselorganen och luktorganen. Det består av flera ben som är förenade genom bensömmar, suturer, samt underkäken som ledar mot resten av skallen.
Människans skalle omfattar hjärnskålen eller neurokraniet och ansiktsskelettet, viscerokraniet. Vid födelsen är sömmarna i människans skalle ännu inte förbenade, utan består av bindväv, vilket ger benen en viss rörlighet så att de kan förskjutas mot varandra. Detta möjliggör en anpassning av fosterhuvudets form till förlossningskanalen samt hjärnans tillväxt. Under första levnadsåret finns upptill i skallens mittlinje två öppningar, den främre fontanellen och den bakre fontanellen. De kan normalt kännas genom huden och är täckta av bindväv. Vid slutet av andra levnadsåret är de som regel förbenade.
Hjärnskålens bakre del bildas av nackbenet, os occipitale, som utgör golvet i den bakre skallgropen. I nackbenet finns det stora nackhålet, foramen magnum, genom vilket den förlängda märgen passerar.
Nackbenet förenas i skallbasen med kilbenet, på vars ovansida det finns en sadelliknande bildning, turksadeln, sella turcica, i vilken hypofysen ligger nedsänkt. I skalltaket förenas nackbenet med det pariga hjässbenet, os parietale.
Hjärnskålens sidovägg består av tinningbenet, os temporale, på vars utsida man finner tinninggropen och denna fylls ut av tuggmusklerna. På tinningbenets insida finns ett pyramidliknande ben, klippbenet, som likt en klippa skjuter in från sidan i skallbasen. I klippbenet finns bland annat trumhålan, innerörat samt benkanaler för pulsådern till hjärnan och nerven till ansiktets muskler.
Hjärnskålen avslutas framtill av pannbenet, os frontale, som även bildar golvet i den främre skallgropen.
Det pariga överkäksbenet, maxilla, bildar ansiktets centrala delar. Det begränsar näshålan från sidan och utgör dess vägg, på vilken den undre näsmusslan är upphängd, samt bildar ögonhålans golv och munhålans gomtak. I överkäksbenet finns överkäkshålan, en av näsans bihålor.
Ansiktsskelettets övre delar utgörs av det pariga näsbenet, som bildar näsryggens översta del, och silbenet, som är infäst i näshåletaket. Namnet kommer av de små, fina hålen, avsedda för luktnervens trådar till luktorganet. Silbenet bildar också den mellersta och övre näsmusslan i näshålans sidovägg.
Vid näsroten i ögonhålans vägg sitter tårbenet, som har en liten grop för tårsäcken. I ögonhålans yttervägg finns okbenet, som formar kindknotan i ansiktet. Ansiktsskelettets nedre del domineras av underkäken, mandibula, som ger hakkonturen och de båda käkvinklarna.
Till ansiktsskelettet räknas också plogbenet i nässkiljeväggen, gombenet i hårda gommens bakre del samt tungbenet längst bak i munbottnen vid övergången till halsen.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan