Byarum och den brandkronade kungsfågeln samt sumpskogen i Götafors. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 960 20250712
Strax öster om Byarum och Byarums bruk vid den något märkliga skylten Rättöversvägen sitter eller kanske befann sig en brandkronad kungsfågel som sjöng redan vid min ankomst till platsen.
Platsen för den sjungande brandkronade kungsfågeln var här bland täta granar blandat med björkar utmed den lilla skogsbilvägen med den vackra gröna mittremsan.
Här uppe bland granarna försökte jag få en skymt av den lilla brandkronade kungsfågeln men något fototillfälle blev det aldrig men en och annan sekundlång skymt blev det ändå.
Brandkronad kungsfågel, ”Regulus ignicapillus”, är en art i fågelfamiljen kungsfåglar och är 9 centimeter lång och mycket lik kungsfågel men har ett svart streck genom ögat och ett tydligt vitt streck ovanför ögat.
Brandkronad kungsfågel häckar i olika typer av skog och i parker och arten hör vanligtvis hemma i mellersta och södra Europa. Sedan början av 2000-talet har den etablerat sig som häckande fågel i Sverige, främst i Skåne, Blekinge och Halland, men även sällsynt i hela Götaland och även i Svealand.
Dess sång är lätt att lära sig då den skiljer sig ganska mycket från sin släkting kungsfågel, ”Regulus regulus”. Lyssna noga och kanske finner ytterligare ett antal brandkronade kungsfåglar då dessa numera även har flyttat in i våra trakter.
Brudbröd eller brudspira, ”Filipendula vulgaris”, är en art i familjen rosväxter och är en 50–70 centimeter hög, flerårig ört med jordstam och tunna rötter med uppsvällda knölar. Bladen sitter nedtill på stjälken och de är parbladiga med sågkantade småblad.
Bilden visar de nedtill på stjälken sittande bladen som är parbladiga med tydligt sågkantade småblad.
De stora, vita blommorna hos brudbrödet sitter i kvastlika knippen i stjälktoppen och blomknopparna är röda. Blomningen inträffar under maj–juli och arten hör hemma i Europa, norra Afrika, västra och norra Asien. Den är tämligen allmän i södra och mellersta Sverige men sällsynt norr därom. Brudbröd växer på torrbackar och torra gräsmarker.
De små rotknölarna hos brudbrödet är stärkelserika och kan kokas och ätas som potatis. De kan också torkas och malas till mjöl, tidigare ett vanligt nödbrödsämne. I en del bygder smaksatte man förr vid festliga tillfällen mjölkmat och gröt med brudbröd. Ett av dess äldre namn, galtört, syftar på att svinen med stor iver bökar upp och äter knölarna. Det gamla, gemensamt nordiska namnet mjödört antyder att växten brukats som ölkrydda och arten har också använts som medicinalväxt.
Bildens getväppling, sandväppling eller tallklöver, ”Anthyllis vulneraria”, är en art i familjen ärtväxter och är en tvåårig eller flerårig, mycket mångformig ört med 10–30 centimeter höga stjälkar och parbladiga blad vars uddblad, särskilt på de basala bladen, är mycket större än sidosmåbladen, ibland saknas dock sidosmåblad helt. Blommorna, som oftast är gula men också kan vara röda eller gulvita, sitter i huvuden och dessa något uppblåsta foder har långa, vita filthår. Blomningen inträffar i juni–juli och frukten är en enfröig balja, och vid mognaden sitter fodret kvar som en ballong runt frukten och spridningen sker med hjälp av vinden.
Arten, som hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika, växer på torra marker, såväl kalkfattiga som kalkrika och ofta ses växten på nyanlagda vägbankar. Den är tämligen allmän i södra och mellersta Sverige, norr därom är den mindre allmän.
Inom nordisk folkmedicin har arten använts som blodstillande och sårläkande medel.
Getväppling började odlas som foderväxt i Tyskland på 1850-talet men odlas mindre i Sverige. Den ger låg skörd men rekommenderas för torra områden, till exempel för vissa trakter i Skåne län, eftersom den är motståndskraftig mot torka.
Bildens art vit sötväppling, ”Melilotus albus”, är en art i familjen ärtväxter och är en tvåårig, 50–180 centimeter hög, väldoftande ört med kraftig, grenig stjälk och trefingrade blad med småblad som har naggad kant. De 4–5 millimeter långa ärtblommorna som kommer under juli–september sitter i långa, toppställda klasar och frukten är en rynkig och liten balja. Arten, som hör hemma i Europa och Asien, växer på öppen, näringsrik mark, till exempel i vägkanter och på ruderatmark. I Sverige förekommer den tämligen allmänt till mindre allmänt norrut till Ångermanland och sällsynt eller tillfälligt norr därom. Växten har använts som foderväxt för kreatur och bin.
Bilden visar två vackra klibbtickor på den gamla granen men se upp vänster på bilden för där sitter ett litet skogsväsen och tittar ut från stubben med en glad och förnöjd min. Det ser ut som den har en svartgrå basebollskeps på huvudet med en rödbrun yttre del på skärmen.
Den lilla ännu "svanslösa" forsärleungen sitter och ropar på sina föräldrar på den gamla döda trädstammen som ligger över Lagan. Ungen ropar intensivt, bestämt men också hjälplöst på mor och far men inga föräldrar kommer så länge jag står på platsen och efter någon minut flyger den vidare uppströms.
Forsärla, tidigare gråärla, ”Motacilla cinerea”, är en art i fågelfamiljen ärlor som blir cirka 18 centimeter lång och har mycket lång stjärt samt är grå på ovansidan och gul undertill. Hanen har i sommardräkt en stor, svart strupfläck. Arten häckar vid forsar och strida bäckar och livnär sig av insekter som finns nära vatten, framför allt olika arter av tvåvingar.
I Sverige häckar forsärlan i Götaland och Svealand sparsamt från östra Småland till Stockholmstrakten, dock inte på Öland och Gotland, samt utmed Norrlandskusten till Ångermanland och längs fjällkedjan. De forsärlor som häckar i Sverige övervintrar i Västeuropa och Sydeuropa. Arten finns även i större delen av Europa, östra Asien och södra Asiens bergstrakter.
Jag vet inte om den lilla koltrastungen ännu vet att den är en koltrast för den kunde verkligen inte låta eller sjunga som en koltrast, ännu. Lätet var som ett sökande efter melodi, tonart samt rytm och liknade allting och ingenting som en vuxen koltrast har i sin lätesrepetoar.
Midgårdsormen, det demoniska väsen som i fornnordisk mytologi tänktes slingra sig i världshavet runt jorden eller Midgård gör har ett besök i ån Lagan.
Odjuret kallades även Jormundgandr, vilket betyder ”den stora staven”, och sades vara barn till Loke och jättinnan Angerboda. Vid Ragnarök ska Tor dräpa Midgårdsormen men själv bli dödligt sårad.
Vänderot, ”Valeriana”, är ett släkte kaprifolväxter med cirka 280 arter ettåriga till fleråriga örter och buskar hemmahörande på norra halvklotet, i Sydamerika och i södra Afrika.
Bladen är motsatta, ibland parbladiga eller parflikiga och blommorna är vita till ljust röda, samlade i knippen. Deras foder bildar en pensel, med vars hjälp frukten sprids av vinden och örterna har en tjock jordstam.
Till släktet förs bland annat bildens flädervänderot, "Valeriana sambucifolia", samt bland annat läkevänderot och småvänderot.
Bildens flädervänderot har vanligtvis tre bladpar plus ett likstort uddblad. Flädervänderoten indelas i två underarter, flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia ssp. sambucifolia”, som har en grön eller brunaktig stam och mellan 3–6 bladpar som på bilden samt strandvänderot, ”Valeriana sambucifolia ssp. salina”, med en mörkt violett stam och mellan 6–8 bladpar.
Bildens vackert gröna harsyra, ”Oxalis acetosella”, är en art i familjen harsyreväxter och är en späd, 5–15 centimeter hög, flerårig ört med rikt förgrenad jordstam och trefingrade blad på upprätta skaft. Småbladen, som är omvänt hjärtlika, är gröna på ovansidan och något rödaktiga under. Bladskaftets nedersta del är uppsvälld och näringsupplagrande och den sitter kvar sedan bladen vissnat bort.
De cirka 15 millimeter vida blommorna hos harsyran är vanligen vita med violetta ådror, mer sällan helt ljuslila. De sitter en och en på långa, tunna skaft, som utgår från jordstammen då en ovanjordisk stam saknas. Blomningen inträffar under vår och försommar.
Arten växer på fuktig skogsmark och i Sverige är den allmän norrut till Norrbotten, sällsynt norr om Norrbotten där den går upp i fjällens subalpina bälte. Den innehåller oxalsyra.
Oxalsyra, med den kemiska beteckningen "HOOC–COOH", är den enklaste organiska dikarboxylsyran. Syran förekommer naturligt i bland annat harsyra, spenat och rabarber och framställs industriellt ur koloxid och natriumhydroxid. Oxalsyra och dess lösliga salter är giftiga och frätande och kan vid intag ge njurskador på grund av utfällning av kalciumoxalat. Oxalsyra används vid framställning av bläck, vid färgning och tryckning, vid polering av metaller och som reduktionsmedel i många industriella förfaranden.
Jag kan inte bestämma mig för om det är en mun eller ett öga i tallstammen men eftersom jag inte hörde något tal eller läte bestämmer jag mig för ett öga även om ett ögas blick kan säga mer än tusen ord.
Bildens missne, ”Calla palustris”, är en art i familjen kallaväxter och är en flerårig, 30–40 centimeter hög ört med hjärtlika blad på tjocka skaft. De nakna, vanligen tvåkönade blommorna som kommer under juni–juli sitter i en mycket tät kolv, som omges av ett på insidan blänkande vitt, på utsidan grönaktigt hölsterblad. Frukten är ett vackert men giftigt rött bär.
Arten, som är utbredd kring norra halvklotet, växer i skogskärr och på sanka sjöstränder och i Sverige är den tämligen allmän norrut till Ångermanland och mindre allmän norr därom till Norrbotten samt saknas på Gotland och i fjällen.
Hela växten är giftig, men jordstammen har använts till nödmjöl då giftet bryts ned när jordstammen torkas.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan