Rusarebo äng, del 3. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 943 20250601
I lunden är blomsterprakten alltid som störst just innan trädens löv har slagit ut. Fält med vitsippor täcker ofta marken under de kala trädkronorna. På blötare mark tar gul svalört och majsmörblommor vid. I den mörka ädellövskogens näringsrika jordar trivs gulsippa, trolldruva, vårärt, skogsbingel och ramslök. Under sommaren när trädkronorna sluter sina lövverk bildar de flesta örterna stora, mörka blad som kan emot det lilla solljus som når ner. Vätterosen har löst det på ett helt annat sätt – den kopplar in sig på trädrötter och stjäl av andras näring istället.
Skogsarbete och äldre tiders mer småskaliga skogsbruk skapade gläntor och halvöppna skogar. Det gynnade lundväxter som blåsippa, nunneört och violer. Idag finns det få skogsbeten och skogsbruket ser annorlunda ut. Skogarna har tätnat och eftersom lundväxterna inte längre får det ljus de behöver, tynar de bort. Med myrors hjälp sprids deras frön till mer solbelysta platser. Lundar skapas inte bara genom människans påverkan. Även viltbete och trädvältor öppnar upp skogen.
Ängens växter är ljusälskande och blommar under sen vår fram till högsommar. I lövängar där inslag av träd finns, dröjer solens effekter av ljus, uttorkning och uppvärmning något vilket gynnar vissa arter. Ängens blommor är anpassade att betas eller slås under högsommarens eller sensommarens torka. De flesta är långlivade och vissa kan bli upp till hundra år gamla.
Här på de ogödslade slåtterängarna kan du hitta arter som nästan bara går att finna i denna typ av miljö. Dessa ängsarter har tidigare dominerat stora delar av landskapet i Sverige och Europa men är nu på väg att försvinna. Ängarna där äldre flora överlevt in i nutid är ofta mycket artrika och utgör en sista fristad växter, svampar och djur som drar nytta av varandra i oändliga varianter av kombinationer.
På Rusarebo finns den ädla lövträden alm, ask, lind och lönn. Utöver dessa typiska lövängsträd finns även stora bestånd av bok. Boken var betydligt vanligare här i trakten och har minskat kraftigt sedan 1700-talet. Äldre kartor visar att bokskogen har funnits här på platsen åtminstone sedan 1600-talet, nämnd på kartor som ”Booke mooraas skog”. Här i naturreservatet finns drygt 30 rödlistade arter, många helt beroende av de historiska ängarna och de gamla skogsmiljöerna. Tack vare att ädellövskogen funnits här under så lång tid kan du hitta de svårspridda och ovanliga kryptogamerna lunglav, almlav, blomskägglav och rosa lundlav. Även hasselmus och småvessla har setts på platsen liksom landmollusker som den ovanliga spolarsnäckan.
Från Hindsens strand höjer sig terrängen med en höjdrygg som når en högsta punkt i Rusarebo på ca 205 meter över havet. Markerna här består av morän som på flera platser är rik på grönsten som vittrat från berggrunden. Grönstenen kallas även för hyperitdiabas. Grönstenen ger området och de branta skogspartierna sin näringsrika mark och goda förutsättningar för ett rikt växt- och djurliv.
Den döda veden blir till mat och livsmiljö åt en mängd svampar, mossor och lavar. Dessa skapar i sin tur förutsättningar för viktiga insekter och småkryp, vilka bidrar till ett rikt djur- och fågelliv. Skogen bjuder på en hel kedja av myllrande liv!
Detta är någon art av filtlav, förmodligen arten sydlig filtlav som här växer på en av många stenar i området. Sydlig filtlav, ”Peltigera hymenina”, finner man vanligtvis i fuktig skog på gräsmarker. Arten växer på mossa på marken och över sten och trädbaser, mer sällan direkt på jord. Den är rödlistad som ”Livskraftig” eller ”LC” och är tämligen vanlig på stenar i naturreservatet Rusarebo äng.
Ser ni som jag med fantasins hjälp kattdjuret med de spetsiga öronen till höger på bilden som förskräckt ryggar tillbaka inför angreppet av det stora och långbenta rovdjuret med det stora ögat, den lilla nosen och det stora underbettet till vänster på bilden.
Bilden visar den vackra storängen men när man ser hur bergigt och stenigt området är förstår man att det verkligen inte var lättodlat varken nu eller förr. Däremot dög det till bete för korna under 1800-talet som då gick i så kallad lösdrift här.
Carl von Linné skrev år 1755 om arten Sankt Pers nycklar att, citat: ”Växer i lundar på Gotland. Skiljer sig från den närbesläktade Orchis Morio genom dubbelt så hög stjälk, genom flera blommor, genom att de två sidokalkbladen är tillbakaslagna och ingalunda hjälmlikt hopstående med de övriga kalkbladen och genom att läppens mellanflik är mindre, de nu nämnda skiljemärkena torde räcka”. Arten ”Orchis Morio” heter för övrigt på svenska göknycklar.Bilden visar storängens många orkidéer representerade av arten Sankte Pers nycklar.
Sankte Per är i nordisk tradition namnet på aposteln Petrus som gestalt i folkdikten, där han över stora delar av Europa blivit en populär figur i legender, legendsagor och skämtsagor samt i upphovssägner. Han brukar åtfölja Vår Herre under skapelsen eller på hans vandringar på jorden och framställs ofta, särskilt i sagorna, som klumpig eller lättlurad, lik skämtsagornas djävul, men också som sträng väktare vid himmelrikets port, en roll som härstammar från medeltida legender.Bilden visar Sankt Pers nycklar, stora som kraftiga julhyacinter.
Per är en kortform av Peter, som är en variant av Petrus, som i sin tur går tillbaka på grekiskans ord för klippa. Folktrons uppfattning om Sankte Per vid himmelrikets portar syftar tillbaka på Matteusevangeliets 16:e kapitel, verserna 18–19. Här säger Jesus: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”.Bilden visar hur ljuset bestämmer och påverkar färgernas utseende på storängens Sankte Pers nycklar, se förra bilden.
Kanske tänker man på artisten Bertil Boo och hans egen sång ”Violer till mor” från år 1946 när man ser dessa mängder med vackra blå ängsvioler.
Lyssna själv!
https://www.google.com/search?q=violer+till+mor+bertil+boo&rlz=1C1GCEU_svSE1160SE1160&oq=violer+till&gs_lcrp=EgZjaHJvbWUqBggDEEUYOzIPCAAQIxgnGOMCGIAEGIoFMgwIARAuGCcYgAQYigUyBggCEEUYOTIGCAMQRRg7MgcIBBAAGIAEMgcIBRAAGIAEMgcIBhAAGIAEMgYIBxBFGD3SAQg0OTQ2ajBqN6gCCLACAfEF43rbuGbBIo7xBeN627hmwSKO&sourceid=chrome&ie=UTF-8#fpstate=ive&vld=cid:97b724de,vid:kNZt1QToU80,st:0
Hos bildens underart äkta ängsviol är stiplerna kortare än halva bladskaftet, hos underarten norrlandsviol är bladen spetsigare och smalare, mer än två gånger längre än breda, och stiplerna är längre än halva bladskaftet.
Knippfryle, ”Luzula campestris”, är en flerårig, lågvuxen tågväxt som växer mattbildande med utlöpare och blir 5–20 centimeter hög. Dess strån är upprätta, trinda samt grågröna och arten är av de allra tidigast blommande stråväxterna om våren, och kommer redan under april och maj. Arten bildar ofta stora mattor med underjordiska utlöpare som syns i gräsmarken tidigt om våren som gulbruna fläckar. De långa stiften ger blomställningen ett spretigt utseende och ståndarknappen är minst dubbelt så lång som strängen.
Knippfryle förekommer i torra naturbetesmarker och den är starkt gynnad av bete samt breder gärna ut sig i välhävdade miljöer. Arten gynnas av hävd och småskalig störning men missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.
Den vita och vitnande döda veden är som en vacker konstnärlig installation på storängen och mycket vackert mot den klorofyllgröna bakgrunden.
Klorofyll är de gröna föreningar som deltar i fotosyntesen hos växter och alger samt hos cyanobakterier och andra fotosyntetiserande bakterier. Det finns flera olika former av klorofyll, men alla har en gemensam struktur, nämligen en porfyrinring med en magnesiumjon i mitten. Skillnaderna mellan de olika formerna ligger huvudsakligen i substituenter på porfyrinringen. I organisk kemi är en substituent en atom eller en grupp atomer som tar en eller flera väteatomers plats i en kolkedja.
Alla organismer som utvecklar syrgas genom fotosyntesen innehåller klorofyll a. Växter innehåller dessutom klorofyll b. Klorofyll c och d förekommer i en del alggrupper, medan de fotosyntetiserande bakterier som inte utvecklar syrgas har speciella klorofylltyper, olika för olika grupper.
I växter utgör en dimer av klorofyll a det speciella par som ingår i reaktionscentra i både fotosystem I och fotosystem II. Hos växter samlar klorofyll a upp ljusenergi och avger elektroner i fotosyntesens primärreaktion. Klorofyll b samlar upp ljusenergi som avges till klorofyll a.
En dimer är en molekyl som består av två identiska eller likartade monomerer, det vill säga två enheter som är bundna ihop. Ordet ”dimer” kommer från grekiskans ”di för ”två” och ”mer” för del. Dimerer kan för övrigt bildas av olika typer av molekyler.
Äpple är den viktigaste frukten både i Sverige och i övriga Nordeuropa och redan under stenåldern plockade människorna äpplen från vilda aplar. De odlade trädens förfäder kommer från sydöstra Europa och västra Asien och har funnits länge i Sverige. Det finns mängder av olika sorter och åtskilliga finns bara i Sverige. Äpplen innehåller bland annat C-vitamin som skyddar andra ämnen i kosten och i vävnaderna mot oxidation och verkan av fria radikaler. C-vitamin behövs även för att bilda bindvävsproteinet kollagen och stresshormoner samt underlättar absorptionen av järn. Det påverkar även immunförsvaret i kroppen och brist på C-vitamin leder till skörbjugg som är en bristsjukdom som uppstår till följd av för lågt intag av vitamin C eller askorbinsyra. De vanligaste symtomen är blödningar i huden och tandköttet och sjukdomen är känd sedan tidig medeltid, och blev ett påtagligt problem under de stora upptäcktsresorna från slutet av 1400-talet, då sjukdomen förekom regelbundet på långseglingar där man inte hade tillgång till C-vitaminhaltiga födoämnen. Sambandet mellan C-vitaminer och skörbjugg uppdagades år 1753 av den skotske marinläkaren James Lind, som visade att skörbjugg kunde undvikas genom att besättningarna utspisades med juice av apelsin, citron eller lime.
Om man driver upp ett äppelträd från en kärna i äpplets kärnhus vet man aldrig hur frukten blir. Därför tar man och fäster levande grenar från andra sorter på den unga plantans stam, ympning. Grenen växer fast och producerar sin egen äppelsort. Ett och samma träd kan ha flera sådana grenar och därmed bära olika sorters äpplen.Bilden visar en närbild på storängens vildapel som troligen är fågelspridd eller har kanske ekorren, nötkråkan eller nötskrikan varit framme och gömt några frön men glömt bort dem.
Naturligtvis kan trädet också vara planterat en gång i tiden för länge sedan.
Ett landskapsäpple är en äppelsort som många anser är typisk för ett landskap. Några föreningar har ställt samman en lista över äppelsorter som man tycker hör ihop med olika landskap.
Många äppelsorter är valda för att de ursprungligen kommer från ett visst landskap eller odlas mycket där.
Landskapsäpplen i Sverige är följande:Skåne: Aroma, Blekinge: Melonäpple, Halland: Brunnsäpple, Småland: Hornsberg, Öland: Ölands kungsäpple Gotland: Stenkyrke, Bohuslän: Veseäpple, Västergötland: Kavlås, Östergötland: Gyllenkroks astrakan, Dalsland: Oranie, Värmland: Stenbock Närke: Sickelsjö vinäpple, Södermanland: Åkerö, Västmanland: Fagerö, Uppland: Bergius, Dalarna: Tunaäpple, Gästrikland: Malmbergs gylling, Hälsingland: Bergviksäpple, Härjedalen: Rött kaneläpple, Medelpad: Sundsäpple, Jämtland: Rödluvan, Ångermanland: Kramfors, Västerbotten: Transparente blanche, Norrbotten: Silva och Lappland: Rescue.
Vad äppelträdet på storängen är för äppelsort vet jag tyvärr inte men det surrade kraftfullt av pollinerande insekter i och runt äppelblommorna vilket förhoppningsvis kan ge en god äppelskörd till hösten. Då först kanske man kan artbestämma det vackra trädet.
Bildens skogsviol, ”Viola riviniana”, är en art i familjen violväxter och är en flerårig, 10–15 centimeter hög ört med kraftig jordstam, som i sin övre ände bär en rosett av tunna, naggade, hjärtlika och kortspetsade blad. De 20–25 mm långa blommorna som kommer under april–juni är blå med vitaktig sporre. Arten hör hemma på mullrik mark i skogar, bryn och hagar i Europa och i Sverige allmänt norrut till Jämtland och sällsynt norr därom till Lule lappmark. Arten hybridiserar lätt med andra violarter vilket ibland gör den svår att artbestämma.
Den ännu ljusa och skirt gröna bokskogen trivs alldeles utmärkt i branterna och fågelröster som hördes på platsen var svartvit flugsnappare, trädgårdssångare, svarthätta och grönsångare.
Både ögon och öron njöt av den vackra naturen och dess sjungande invånare.
Ännu är boskogen relativt ljus och markens flora finns ännu kvar men det kommer snabbt att mörkna vartefter boklöven växer till och markvegetationen kommer då nästan helt att försvinna och bara det döda boklövet finns då kvar som ett ljusbrunt och mjukt golv.
De vackra och av fjolårets boklöv beströdda stigarna i bergbranterna inbjuder till en stilla promenad under under bokträdens skyddande grenar. Det är vår och allt det vackra ligger ännu framför oss.
Enligt legenden härskade för länge sedan det mäktiga Bergatrollet över Norden men tillsammans lyckades de fyra folken, trollen, feerna, häxorna och människorna få honom att somna med hjälp av en magisk bärnsten. Det var verkligen en spännande julkalender förra året.
Troll är enligt svensk ordbok ett fult, klumpigt och enfaldigt övernaturligt väsen med svans som enligt folktron håller till inne i den otillgängliga skogen och bor i ett berg eller under jorden, vanligen uppfattas troll som fientliga mot människor.
Bergatrollet, bergsrået eller bergakungen är en typ av troll i nordisk folktro som bor i berget och har kontroll över dess malm. De kan förvända synen på människor och därmed förhindra dem från att hitta malmfyndigheter, vilket gör det svårt att hitta dem. De är kända för att vara starka och besitta magiska krafter och tros bo i salar under berg eller flyttblock, där de förvarar sina väldiga rikedomar.
Vandringscirkeln är strax sluten, promenaden är nästan slut och vi är åter tillbaka mot de ljusare ängsmarkerna igen där boken är fåtalig och ersatt av almar, askar, lindar, rönnar och lönnar.
Även markvegetationen återkommer då och allt blir vackert grönt igen.
Bilden visar de vackra sydöstra delarna av Rusarebos ängsmarker där vi under ett flertal år har haft turen och nöjet att få njuta av den mindre flugsnapparens sång men i år saknades den men kanske kommer den tillbaka senare i vår och försommar.
Mindre flugsnappare, ”Ficedula parva”, har fått ett ordentligt fäste i de flesta landskap i södra Sverige. Arten är emellertid biotopkrävande och framtidsprognosen är mindre god med tanke på de moderna skogsbruksmetoderna. Därvidlag begränsas artens möjligheter att häcka i landet på grund av omföring av naturskog till rationellt skött skog samt dränering och förkortade omloppstider.
Bildens nötskrika eller skogsskata, ”Garrulus glandarius”, är en art i familjen kråkfåglar och är mellan 33–36 centimeter lång samt brunbeige med svartstreckad hjässa, svart mustaschstreck, svart stjärt och vit övergump. Vingarna är svartvita med lillvingen och ytterfanen på större täckarna tunt bandade i vackert ljusblått och svart. Arten häckar i skogar i Europa, Nordafrika och stora delar av Asien och i hela Sverige utom längst i norr. Den är allätare men har på många ställen ekollon som stapelföda. Under hösten gömmer den stora mängder ekollon, vilka återfinns med stor precision under vintern men några ekollon glöms bort och en ny ek får se dagens ljus. Under dåliga ekollonår utvandrar nötskrikan invasionsartat på hösten.Med sitt skräniga läte har nötskrikan spelat stor roll i folktro. I Norrland trodde man att den bådade otur om man hörde den ropa när man var ute till exempel på jakt. Kom nötskrikan fram till gården under vintern kunde man vänta blidväder och den kallades därför i Småland för blidkråka. I Skåne kallades den regnkråka, ty där sades den alltid skrika före regn.
Bildens nötskrika satt stilla och vackert på den mossbelupna grenen, de var dock tre i en liten grupp men två ville tyvärr inte vara med på bild.
Bildens smörbollar, bullerblomster eller daldocka, ”Trollius europaeus”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en flerårig, 30–70 centimeter hög ört med rak, kal stjälk. De nedre bladen är stora och handflikiga medan stjälkbladen är små och djupt flikiga. De uppemot 50 millimeter vida blommorna som kommer under maj och juli består av cirka 15 gula yttre hylleblad, som omger lika många till nektarblad ombildade inre hylleblad och lika många ståndare. Arten hör hemma på fuktig, näringsrik, gärna kalkhaltig ängsmark i Europa och Asien samt är allmän–sällsynt i nästan hela Sverige. Den är särskilt typisk på fjällbjörkskogens högörtängar och arten är fridlyst ibland annat Blekinge, Småland, Södermanland och Västergötland.
Nu är vi tillbaka där vi startade och är fulla av härliga intryck från detta fantastiskt unika och vackra naturreservat invid sjön Hindsen nära Värnamo stad.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan