En vandring på Rödemossen med dess bergöar och tegelugnsruiner. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 909 20250321
Det är gott om jakttorn i området och för övrigt även inom hela Skillingaryds skjutfält, jaktföreningen är aktiv även här ute på Rödemossen. Detta torn är numrerat 509 men om det finns 508 jakttorn till på Skillingaryds skjutfält låter jag vara osagt då det låter väldigt mycket.
Tallvitmossa, ”Sphagnum capillifolium”, med sin oftast vackert röda färg växer rikligt på Rödemossen. Skotten hos tallvitmossan är vanligen högst 1 centimeter och arten växer ofta i täta tuvor, som utfärgade är rödbrokiga till helröda, men i skugga blir de rent gröna.
Tallvitmossan kan växa relativt torrt och rödaktiga vitmossetuvor i hällmarkstallskog är ofta denna art men i skogar med högre luftfuktighet kan den växa tillsammans med kantvitmossa.
Tallvitmossan växer i skogar, allt från hällmarkstallskogar till sumpskogar, på mossar som här och i fattigkärr, på fukthedar och är vanlig i hela Sverige samt förekommer upp till lågalpin zon i fjällen.
Växtplatserna är ombrotrofa, vilket betyder att de endast bevattnas via nederbörden eller minerotrofa, vilket betyder att de bevattnas dels från nederbörden men även i form av grundvatten från omgivande fastmark, men växtplatsen är alltid mineralfattig.
Bildens tranbär, modell 2024, ligger mjukt i den röda tallvitmossan på Rödemossen.
Tranbär är arter i släktet ”Vaccinium” i familjen ljungväxter, ibland även förda till ett särskilt släkte, ”Oxycoccus”.
De växer cirkumpolärt på myrmarker och är krypande ris med rödbruna stammar och tjocka, vintergröna, strödda blad. Blomskaften är trådfina och bär var sin rosa–röd blomma. Frukten ett rött bär.
I Sverige förekommer arterna tranbär, ”Vaccinium oxycoccos” och dvärgtranbär, ”Vaccinium microcarpum”, den förstnämnda finns i hela landet allmänt norrut till Norrbotten och mindre allmänt norr därom upp i fjällens lågalpina bälte medan den andra är sällsynt i de södra delarna men tämligen allmän från mellersta Svealand. Tranbär kan få meterlånga stammar med 6–10 millimeter långa blad och cirka 6 millimeter vida blommor under juni–juli.
Bären är C-vitaminrika och används till sylt och gelé samt likör. De användes förr inom folkmedicinen mot bland annat feber och inälvsmask. Det finns vissa hållpunkter för att tranbärssaft kan vara av värde som skydd mot eller behandling av urinvägsinfektion.
Marken var vid mitt besök något fruset och därför relativt lättgången om man inte snubblar över alla dessa tuvor vilket jag gjorde vid ett tillfälle men det gick bra för man landar mjukt i mossan.
Är stenen i mossen nära bergön inlandsisens verk och då ett mindre flyttblock eller är det bara en del av det som kallas berg i dagen, jag tippar på det senare.
Stenarna ser ut att vara av människan placerad och kanske är det en gammal eldstad i samband med tegelproduktionen som fanns i området och ute på ön.
Det ser byggt ut, kanske en gammal eldstad eller ligger det en skatt begraven i mossen. Det senare är väl inte troligt men låter mer spännande. Jag får väl kolla det någon gång.
Är detta stenskravel rester av en tegelugn eller ett odlingsröse vilket inte låter troligt och sannolikt men en hög med sten är detta hur som helst. Jag tror att det är en form av fornminne eller kulturminne och med andra ord människors verk. Det är två fornminnesmarkeringar ute på bergön i Rödemossen.
Är detta rester av en tegelugn eller bara ett stenrösen, odlingsröse, en fornlämning eller ett kulturminne som ligger nära stigningen upp på bergön bara några tiotals meter bort.
Fornlämningar som inte är synliga ovan mark och som har en osäker utbredning, till exempel en förhistorisk boplats, visas med run-R inom parantes. Några undantag finns, fornlämningar under vatten, i byggnader eller i städer markeras ofta inte ut på Lantmäteriets kartor, men undantag finns.
Inbillar jag mig bara eller ser jag en 90-gradersvinkel av mossbelupna stenar bakom det lilla trädet som i så fall kan vara ett grundfundament till något, kanske en tegelugn.
En fornlämning eller ett fornminne är en kvarleva efter människors verksamhet under forna tider och som nu ej längre är i bruk. Fornminnen kan uppdelas i de två huvudtyperna fasta fornlämningar (idag det som menas med fornlämning) och lösa fornfynd eller fornsaker. Den förstnämnda avser lämningar som ingår i landskapet såsom gravar, offerplatser, husgrunder, vägbankar, fornborgar och boplatser.
I äldre tid innefattades även litterära berättelser, sånger och visor, äldre seder och traditioner med mera i begreppet fornminnen.
Världens äldsta fornlämningar, som har hittats i Afrika, är stenverktyg från den äldsta delen av paleolitikum. I Sverige regleras skyddet av fornminnen i Kulturmiljölagen, men liknande lagstiftning finns även i många andra länder.
Den arkeologiska perioden Paleolitikum, eller äldre stenåldern inleddes för omkring 3,3 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 före Kristus i samband med den senaste istidens slut.
Odlingsröse, stenröse eller ruiner av en tegelugn, svårt att veta, svårt att se för mitt otränade arkeologiska öga. Några små skyltmarkeringar finns inte men bord finnas likt dem som finns i samband med gamla bosättningar på Skillingaryds skjutfält.
Djurstigar eller människostigar eller båda delar går genom den lilla relativt unga granskogen upp mot bergön på Rödemossen. Kanske är granarna mycket äldre än de ser ut på grund av den näringsfattiga marken.
En lysgranat med tillhörande fallskärm och linor av finaste silke, det är dyrt material som borde tas tillvara och återanvändas eller användas till annat, kanske en vacker blus eller skjorta.
Så kallade "bottenlösa" gropar i Rödemossen efter upptag av lera till produktion av lertegel för länge sedan eller är det bara ett ovanligt snett skytte och projektilnedslag från en gammal haubits.
Är detta konstruerat eller gjort av människor eller är det bara slumpvis "huller om buller" av sten från den senaste inlandsisens dagar.
Olika delar av jorden har varit nedisade många gånger under jordens historia. De bäst kända nedisningarna har ägt rum under den senaste årmiljonen, vilket är en kort tid i jordens historia. De senaste 800 000 åren har det varit en istid ungefär vart hundratusende år och mellan dem har klimatet varit varmt. Under den allra senaste istiden, som bredde ut sig som mest för omkring 70 000 till 25 000 år sedan, var hela Norden, västra Ryssland, norra Tyskland och Brittiska öarna täckta av kilometertjock inlandsis. Den istiden tog slut för omkring 11 500 år sedan.
Ett flyttblock som transporterats hit till bergön i Rödemossen via inlandsisen för tusentals år sedan.
Perioden mellan två nedisningar brukar vara omkring 15 000 år. En istid innebär inte alls att människor och djur dör ut, men de måste anpassa sig och flytta undan från själva istäcket. Under den senaste istiden fanns både neandertalmänniskor och människor som vi i Europa. De jagade mammut, grottbjörn, jättehjort, ullhårig noshörning, sabeltandad tiger och vildren. Av dessa djur är alla utdöda utom vildrenen. Djuren dog inte ut av kylan utan av att de inte kunde anpassa sig till ett mildare klimat och kanske av att de jagades för hårt.
Den senaste istiden i Sverige kallas för Weichsel istiden och den började för 115 000 år sedan och slutade för 11 500 år sedan. I början av istiden var det ganska kallt, men i södra Sverige fanns det ofta ingen is. Det var för torrt och kallt för att skog skulle kunna växa, och i stället bredde tundran ut sig. Där strövade bland annat mammutar.
För 70 000 år sedan började inlandsisen breda ut sig alltmer. För 17 000 till 14 000 år sedan gav dock isen vika i delar av Sverige, och marken började träda fram. I slutet av istiden invandrade många djur från Danmark. De gick över en landbrygga, alltså fast mark som då fanns mellan Danmark och Sverige. För 13 000 år sedan blev det kallt igen, och många av djuren försvann.
Snart blev det dock varmare, och flera djurarter kom till Sverige över landbryggan, bland annat renar, älgar, uroxar, visenter, vargar, fjällrävar, fjällämlar, harar och björnar. Björkskogar växte upp, och så småningom uppstod skogar med tall och hassel. Längs kusterna fanns det gott om sälar, valar, fiskar och isbjörnar.
De första människorna kom till Skåne för omkring 13 000 år sedan. De var renjägare som följde efter renarna när dessa flyttade norrut efter hand som inlandsisen smälte.
Flyttblock, erratiskt block eller jättekast är ett större isolerat löst block med ett ursprung i fast berggrund ofta långt från fyndplatsen.
Det har transporterats och avlagrats av inlandsisen eller i vissa fall av isberg, som kalvat loss från inlandsisen. Fynd av skandinaviska bergartsblock i Mellaneuropa bidrog under tidigt 1800-tal till uppfattningen att jorden utsatts för katastrofartade översvämningar. I och med glacialteorins genombrott i mitten av 1800-talet uppfattas nu flyttblocken som ett resultat av inlandsisarnas transport.
Flyttblock är inom folktron ofta förknippade med övernaturliga väsen, så som fallet är med Trollastenen norr om Trolle-Ljungby i Skåne. Bland de största svenska flyttblocken kan nämnas Botsmarksstenen i Västerbotten, Edmanstjärnsstenen i Hälsingland, Ulvsundastenen i Södermanland och Ragnhildsstenen i Härjedalen.
Apropå jättar, jättekast och flyttblock, jättar är övernaturliga och storväxta varelser som många trodde på förr i tiden.
Berättelser om jättar finns över hela världen. De förekommer ofta i skapelsemyter, alltså berättelser som handlar om hur världen blev till. I den fornnordiska skapelsemyten skapas världen av jätten Ymers kropp. Där och då var jättarna fiender till gudarna. Senare trodde man att jättar funnits en gång men att de försvunnit men man kunde också tro att de fanns i fjärran länder.
Berättelserna om jättar handlade ofta om något i naturen som inte gick att förklara. Till exempel kallade man de stora stenblock som man ofta ser i skogen för ”jättekast”. Man trodde att en sådan stor sten hade kastats av en jätte som velat förstöra en kyrka, eftersom jättar inte tyckte om ljudet av kyrkklockor. Jättar förekommer också i folksagor och där är de skrämmande figurer som hjälten måste besegra. Sådana jättar har människan däremot aldrig trott på, utan de är helt påhittade.
Är detta möjligen hemliga skattgömmor eller bara inlandsisen igen, nåväl den lilla trädstammen får vi väl trots allt inte skylla på inlandsisen. Det vore spännande att undersöka om det finns något spännande i eller under dessa stenskravel. Bergarten är för övrigt granit men det är inte långt bort syeniten i väster.
Myrbjörnmossa, ”Polytrichum strictum”, här tillsammans med tranbärsrevor, växer ofta i täta tuvor på myrar, ofta tillsammans med vitmossor i släktet ”Sphagnum”. Skotten hos myrbjörnmossan är klena med tätt med rhizoidludd på stammen, ofta med snett uppåtriktade, korta blad. Mossor fäster i underlaget med rhizoider vilket är små fästtrådar som knappt syns. Mossor har nämligen inga rötter som behöver ett jordlager och tål därför uttorkning bra, kräver inte så mycket ljus, har mycket lågt krav på närsalter samt klarar mycket fuktiga och sura platser.
Myrbjörnmossa växer ofta i täta, stora tuvor på myrar men kan även förekomma på torvhaltig jord på till exempel hällar, fjällhedar och tundra. Den kan förekomma i allt från högmossar till rikkärr och solöppet till mer skuggigt i skogskärr. Arten växer ofta inblandad i vitmossetuvor med till exempel tallvitmossa, rostvitmossa och olika arter kvastmossor i släktet ”Dicranum”.
Myrbjörnmossan är vanlig i stora delar av Sverige och Norden men sällsynt i trakter med kalkrika jordlager. Totalutbredningen för arten omfattar Europa, Nordafrika, Asien, Nordamerika, sydligaste Sydamerika, Antarktis och Grönland.
Denna vackra berghäll med grå renlav och gulvit renlav samt ljung och lingonris finns på ön i Rödemossen rakt öster och söder om Boglös.
Den stackars älgen tappar håret. Älghår från ryggen ser inte likadant ut som älghår från magen. De förstnämnda går lätt att rulla mellan fingrarna, de sistnämnda plattas ut. Där påstår jag att detta är älgens rygghår eller ryggpäls.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan