En vandring utmed Mölleforsån eller Lillån, vars vatten kommer från Linnesjön. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 908 20250319
Bilden visar järnbron över Mölleforsån eller Lillån mellan Möllefors och Klevshult, härifrån startade min vandring uppför och uppströms den lilla slingriga och vackra ån.
Det är nästan som man kan tro att det är ingenjörssoldater från Ing.2 i Eksjö som en gång hjälpt till att bygga denna ovanliga och märkliga bro över Mölleforsån inte långt från platsen där ån rinner ut i Lagan.
Mölleforsån, som jag väljer att kalla den, startar sin färd med Linnesjöns vatten vid Mölnarp och Nyholm och fortsätter via dämmet och dammen vid Möllefors för att slutligen ansluta till Lagan i Klevshults norra delar.
Från Möllefors och till Lagan vid Klevshult är Mölleforsån namngiven som Lillån.
Alldeles norr om Mölleforsdammen ansluter Movadsbäcken som via Östersjön och Rödemossen på Skillingaryds skjutfält tagit sig hit och därmed tar slut.
Jag undrar om det är vildsvin eller ett större klövvilt som älg eller möjligtvis rådjur som gjort dessa spår i skogen alldeles invid järnbron över Mölleforsån.
Min stora förhoppning när jag vandrade utmed ån var och är naturligtvis att inventera området på strömstarar och det är en fantastiskt miljö för denna lilla trevliga art som iblad kallats för bäckaprästen med sin typiskt vita haklapp och bröstmarkering.
Mölleforsån är inte djup och heller inte så bred men vattendjupet och bredden flukturerar naturligtvis beroende på årstiden och högvatten respektive lågvatten.
Ån mellan Mölleforsdammen och Lagan rinner i huvudsak genom en för trakterna typisk barrblandskog med gran och tall men även björk, asp, sälg och en och annan skogsek förekommer.
Här vore den perfekta platsen för en strömstare, vattnet är grunt, strömmen är relativt låg och sittplaserna för strömstaren är mer än godkända, men icke sa nicke, ingen strömstare här.
Vandringen utmed ån är lätt, vacker och spännande, kungsfåglarna sjunger tillsammans med svartmesarna och och i närheten låter en spillkråka.
Inte här heller, sade jag till mig själv, och syftade på strömstaren. Vet den verkligen om vilket fint område den tycks ha missat. Här varnade däremot en större hackspett för min närvaro men jag såg den inte tyvärr, för då hade den hamnat på bild.
Om vi släpper strömstaren för en stund så tänker jag på uttern som också borde ha en fin miljö utmed Mölleforsån, men varken utter eller utterspillning jag såg fast miljöerna var perfekta. Det bör tilläggas att utter har setts i närområdet vid ett flertal tillfällen. Till och med trafikdödade uttrar har hittats i anslutning till Lagan som bara ligger en knapp kilometer bort.
Eftersom vattnet kommer från Linnesjön i nordost kommer här lite fakta om denna fina och biologiskt rika sjö. Fiskarter i Linnesjön är abborre, gädda, gös, mört, sutare, braxen, lake och i sällsynta fall även sik.
Linnesjön är en humös sjö som är belägen cirka 6 kilometer sydost om Skillingaryd och sjön ingår i Lagans vattensystem med en area på 296 hektar, ett medeldjup mellan 4,5–5 meter, en längd 4,2 kilometer och med en största bredd på 1,2 kilometer och det djupaste området är 13 meter vid Ljungbergs ö i sjöns sydöstra del. Morfologiskt sett är Linnesjön belägen strax söder om sydsvenska höglandet och inom syenitens utbredningsområde, därför har aldrig någon kalkning direkt i sjön behövts vidtas.
Till våren och sommaren ska jag återkomma och titta närmare på denna gamla fina granlåga och dess omedelbara närområde, kanske kan man finna den fridlysta bombmurklan i mossan bredvid granen. Bombmurklan är för övrigt en vårart och rödlistad som "Sårbar" eller "VU" samt fridlyst.
Andra arter som man kan önska i samband med en gammal granlåga som denna är myrbagge som äter barkborrar, vedsteklar av någon art, kanske en tretåig hackspett, eventuellt arten granticka, orkidén knärot, ullticka och gränsticka samt grön sköldmossa.
Håll tummarna för att jag hittar någon eller några av dessa ovanliga arter.
Arter som syntes tydligt i den sena vinterkylan var bara de många och svartnande klibbtickorna som växte både på granstubben och den liggande granlågan.
Om uttern skulle simma förbi, vilket inte är otroligt utan till och med sannolikt skulle Mölleforsån och dess omgivningar passa den utmärkt. Rödlistebedömningen för uttern är ”Nära hotad” eller ”NT”. Utter finns utbredd i Norrland, stora delar av Svealand samt lokalt i Götaland. Optimala miljöer för arten är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där den kan vila ostört och föda upp ungar med mera. Uttern ökar i Sverige men det finns fortfarande stora tveksamheter vad gäller utterns reproduktionsframgång. Höga halter av ”nya miljögifter” såsom PFOS och PBDE har uppmätts i uttrar och vad dessa halter innebär för arten har vi ännu ingen kontroll på.
Perfluoroktansulfonsyra, PFOS, perfluoroktansulfonat, är ett perfluorerat ytaktivt ämne. Det förekommer ofta i form av salt eller som anjon och heter då perfluoroktansulfonat. PFOS hör till gruppen perfluorerade alkylsyror. PFOS har använts inom många olika områden i nästan sex decennier. Det huvudsakliga användningsområdet för PFOS är att göra textilier, heltäckningsmattor, papper och andra material oljefasta och vattenfasta. Det har också använts i bland annat golvpolish, teflon i stekpannor, klädimpregnering samt inom industrin. Ett av de största användningsområdena av PFOS har varit i brandskum, bland annat för dess temperaturtålighet.
Polybromerade difenyletrar, PBDE, tillhör gruppen bromerade flamskyddsmedel och tre kommersiella PBDE-mixar har framförallt använts, Pentabromdifenyleter, Oktabromdifenyleter och Dekabromdifenyleter, 5, 8 respektive 10 bromatomer, där namnet återspeglar antalet bromatomer i de huvudsakliga komponenterna i mixen. Alla PBDE är långlivade och svårnedbrytbara men deras giftighet och bioackumulationsförmåga skiljer sig åt. PBDE används som additivt flamskyddsmedel och dess användning är numera starkt reglerat inom EU. Exempel på varor som kan innehålla PBDE är plastmaterial och gummimaterial i elektrisk och elektronisk utrustning, byggnadsmaterial, textilier och möbelstoppning.
Stora mängder med nedfallna eklöv fanns på ett ställe utmed Mölleforsån men, tro det eller ej, jag hittade inte skogseken, måste kanske skaffa nya glasögon.
En närbild på de mystiska eklöven utan en skogsek inom synhåll. Eken invandrade för 9000 år sedan och fick under värmetiden stor spridning tillsammans med lind, alm och ask. Skogseken, även kallad stjälkek eller sommarek, invandrade från söder vid början av värmetiden och bildade vidsträckta skogar tillsammans med almen, linden och asken.
Det är bitvis en ganska stor nivåskillnad ner till ån åt öster med upptill 4-5 meter i höjddifferens. Gå försiktigt i det sluttande planet ner mot år för det är lätt att halka, jag vet!
Stora nivåskillnader men också ganska gott om död ved som borde gynna arter som kräver eller gynnas av detta. Jag får undersöka detta också längre fram i vår och sommar samt i höst då det är svamparnas eller fungans tid.
Mölleforsån är grund och har ett humusfärgat vatten med mannagräs i strandzonen. Här ser det dessutom ut som man kan bada, inte nu men längre fram!
Man möts av ständigt nya åkrökar och strandbrinkar på sin färd uppströms ån och jag väntar hela tiden på någon fågel eller något däggdjur som ska bryta stillheten och driva upp mitt blodtryck men det händer inte här heller. Däremot sjöng en trädkrypare från skogen intill men det blev inget foto tyvärr.
Namnet trädkrypare användes år 1800 som ett skånskt dialektnamn och har sedan år 1817 blivit ett riksnamn för arten i stället för det tidigare namnet krypare. Namnet syftar på artens vana att klättra uppåt en trädstam under födosöket och arten har tidigare kallats för både krypare och bomkrypare.
Trädkryparen har under de senaste åren fått konkurrens av sin släkting trädgårdsträdkryparen som bland annat via Danmark har börjat etablera sig framför allt i södra Sverige
Här kan man sitta och tända sin vedbrasa, grilla sin korv eller dricka sitt kaffe och äta sina medhavda smörgåsar. Platsen ligger i anslutning till en mindre skogsbilväg samt bara några hundra meter från mitt slutmål som är Mölleforsdammen med sitt vattenfall.
Det finns ett antal mindre strandängar utmed ån framför allt på åns sydöstra sida. Kanske har man här för länge sedan haft ett åängsbete eller skogsbete för några kor och en häst. Låt inte granarna växa in i denna vackra miljö, ty de är på god väg.
Som den fiskare jag en gång var i ungdomen hade jag stannat vid denna djuphåla för att se om den stora abborren lurade i det mörka djupet.
Abborre, ”Perca fluviatilis”, är en art i familjen abborrfiskar och den når som mest en totallängd på cirka 60 centimeter och en vikt på cirka 4 kiloggram. Så stora abborrar har jag dock aldrig sett men i min barndom hade sjön Hären sportfiskerekordet för abborre och vid den sjön hade mina föräldrar en sommarstuga under åren 1965 till 1981. Vilka härliga och kära barndomsminnen!
Perfekta stränder för fiske med framför allt metspö med flöte, blysänke och en mindre krok. Danmark har förbjudit bly i fiskesänken men i Sverige har inget förbud införts, trots att politiker föreslagit det under 20 år.
Inom precisionsfiske används oftast sänken i tungsten istället för bly. Tungsten, eller grundämnet volfram, är en metall med hög densitet, högre än bly, och sänkena blir därför också mindre och ger en tydligare känsla vid exempelvis mete. Därför föredrar många professionella sportfiskare tungsten eller volfram. Volfram är ett metalliskt grundämne i periodiska systemets grupp 6, besläktat med krom och molybden, samt har det kemiska tecken W.
Det växer en valkticka på björkvedens undersida på en björkstam som sitter väl fastkilad mellan de tre klibbalsstammarna nedom vattenfallet i Möllefors.
Valktickan är vanligen en resupinat, det vill säga, med sin ovansida fastvuxen mot underlaget, samt en flerårig ticka som ibland dock kan bilda en smal, gråsvart och uppsprucken hattkant, särskilt på lodrätt underlag. Fruktkropparna kan nå en utbredning av mer än 1 meter, men är ganska tunna. Arten är bedömd som tämligen allmän.
Normala, resupinata exemplar förväxlas ibland med kuddtickan, ”Phellinus punctatus”, som dock vanligen växer på stående träd och har kuddlik form med tydligt tjockare mitt.
Valkticka, ”Phellinus laevigatus”, är en vitrötare som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog. Det är inte ofta jag finner denna art vilket gör det extra roligt och spännande när det händer.
Här ser man dessutom den typiskt smala, gråsvarta och uppspruckna hattkanten.
Valktickan växer ofta på liggande stammar och grenar, men även på stubbar och högstubbar av björk, mer sällsynt på al, ek och tall. Arten finns både i slutna och halvöppna blandskogsbiotoper, där den verkar föredra björkved av något grövre dimensioner, precis som här.
Kushult 1:7, Möllefors kvarn och kraftstation, ligger vid Mölleforsån eller Lillån, strax norr om sammanflödet med Lagan som sker nere vid Klevshult. Anläggningens manbyggnad i Möllefors är av timmer och uppfördes år 1893. Byggnaden är en och en halv våning hög och klädd med gul locklistpanel. I fasadens mittaxel finns frontespis och balkong. Taket är täckt med rött tvåkupigt tegel. På tomten finns även ett äldre bostadshus med röd locklistpanel, förstukvist och sadeltak.
Möllefors en viktig del av Lagastigen men var denna i detalj var dragen genom dalen mellan de hållpunkter gästgivaregårdarna utgjorde kan man inte veta. Att den mellan gränsen mot Sunnerbo och Nöbbele var dragen på i stort sett samma sätt som senare århundradens lagastig förefaller inte otroligt. Från Nöbbele gick leden över Lagan vid Värnamo bro eller vadställe och vidare norrut till Hörle. Runstenen vid den plats som i dag kallas Runemo markerar ledens höga ålder. Vid Hörle tvärade lagastigen åter över Lagan, till en början förmodligen genom att de vägfarande tog sig över på dammen till den kvarn som funnits där sedan någon gång under tidig medeltid och dokumenterat befintlig redan år 1360.
Från Hörle kan Lagastigen ha dragit ungefär var som helst i den torra och jämna terrängen men lär väl i möjligaste mån ha följt de lokala vägarna för att nå Linneryd. En idé är att vägen, när den nått Lillån eller Mölleforsån, följt denna fram till Möllefors kvarndamm och över denna via Mölnarp nått Linneryd. Därifrån bör den ha fortsatt över nuvarande Skillingaryds skjutfälts marker, och där fanns ännu i slutet av 1800-talet flera byar av hög ålder, vilkas lokalvägar kunde nyttjas, och vidare på nytt över Lagan vid Götarps gård eller Vaggeryds kvarndamm till Gärahov samt vidare över Stigamo, där Växjövägen stötte till. Vidare till Odensjö och ner i Vätterdalen, där den anslöt till stora riksleden Eriksgatan vid Sånna, nuvarande Sanna, där det också fanns en gästgivaregård.
Jag undra ibland hur många i dagens samhälle och i våra moderna tider som reflekterar följande när man vandrar utmed en å. I begynnelsen var stigarna eller som här Lagastigarna först djurens stigar, sedan människans, ibland blev djurens stig också människans stig, när det passade hennes mål och ändamål. De första människorna kom måhända upp genom dalen innan vattendraget fått ett namn eller bar de måhända namnet med sig från trakterna kring åns nedre lopp där den på något sätt kan ha dominerat bygden och människornas förställningar.
Lagan var vattendraget som inte behövde något annat namn än ”ån” eller ”floden”. Namnet Lagan sägs innehålla det forna svenska ordet ”lagher” som betyder ”vatten” eller ”vätska”. I gamla tider var Lagan en mäktigare flod än nu och var något ojämförlig för dem som bodde längs med denna stora vattenled. Den behövde helt enkelt inget särskilt namn, den var ån som gällde, det var liksom allt som behövdes. Ån angav färdriktningen för dem som tog sig upp genom okänt land. Höll man sig i åns närhet visste man varifrån man kommit, också på ett obestämt sätt vart man var på väg. De första jägarna och fiskarna kan ha kommit mera av en slump än avsiktligt. Framstötar mot åns okända källor kan ha skett redan för mellan 5 000–6 000 år sedan. I den strömmande ån var fisket rikt om vårarna och skogarna kring Lagadalen bör ha varit rika på vilt. Det var motiv nog att ströva längs ån och nöta upp de första Lagastigarna. En mera stadigvarande befolkning kan spåras från stenålderns senare tid samt bronsåldern, alltså för mellan 3 500–3 800 år sedan.
På min väg hem från Möllefors och Möllerforsån eller Lillån fick jag här plötsligt sällskap av en ståtlig tjädertupp som flög ifatt mig och landade i diket bara några få meter snett bakom mig och min cykel. Innan jag fått stopp på cykeln och fått upp kameran var den tyvärr borta. Den landade i diket med bullrande vingslag bara några meter från mig på min högra sida som om den bara skulle se vem som var inne i hans revir, eller skulle den kanske jaga bort mig som en rival.
När jag ändå hade stannat tog jag några bilder till och den övervuxna stubben på bilden såg ut som en väl kamouflerad hjälm på en soldats huvud.
Övningarna på Skillingaryds skjutfälthar verkligen intensifierats numera på grund av det rådande säkerhetsläget i bland annat Europa med kriget i Ukraina, så jag säger det igen hjälp Ukainas folk!
Låt demokrati, fred och frihet få råda!
Det växer gott om både grå renlav och gulvit renlav ute på de ljusa och vackra tallmoarna som är den i särklass dominerande skogsbiotopen i dessa mina hemtrakter.
Även den ganska ovanliga fönsterlaven, observera inte toppmossa för det är en lav, växer också gärna i dessa marker. Man finner arten ofta lite avskiljd från den grå renlaven och den gulvita renlaven.
Förr användes bildens fönsterlav mellan ytterfönster och innerfönster på vintern, dels som prydnad, dels och framför allt för att suga upp fukt. Laven har även haft betydelse som medicinalväxt eftersom den innehåller usninsyra, som kan utvinnas ur laven, och har antibiotisk verkan.
Grå renlav och gulvit renlav, väggmossa och lingonris är dominerande i markskiktet på de villande moarna där furuskogen susar och tuvorna är lingonröda. Lingonriset föredra tallmoar medan blåbärsriset föredrar granskogar.
Vanlig näbbmus, ”Sorex araneus”, har en kroppslängd på mellan 54–87 millimeter samt en svans på mellan 32–56 millimeter vilket är cirka 60–80 % av kroppslängden. Vikten är bara mellan 3,5–16 gram. Pälsen är hos vuxna djur tydligt trefärgad genom att ryggsidan är mörkbrun, undersidan gråvit och kroppssidorna ljusbruna. Unga djur har tvåfärgad päls med diffus övergång mellan den mörka översidan och den ljusa undersidan.
I södra Sverige kan vanlig näbbmus närmast förväxlas med dvärgnäbbmus, ”Sorex minutus”, som dock är betydligt mindre och alltid har tvåfärgad päls samt saknar det ljusbruna parti som finns på sidorna hos vanlig näbbmus. Svansen hos dvärgnäbbmus har en tydlig insnörning vid basen och är oftast tjockare än hos vanlig näbbmus.
Vanlig näbbmus finns i de flesta miljöer och saknas bara på riktigt torra marker. Den påträffas ofta i lite fuktigare skogsmark och kan finnas helt nära vatten, liksom arten vattennäbbmus. Vanlig näbbmus livnär sig mest av insekter och deras larver, spindlar, gråsuggor och daggmaskar, och den äter också av döda djur som den påträffar. Under normala förhållanden jagar den inte smågnagare, men om den tar sig in i en levandefälla utsatt för att fånga gnagare händer det ofta att den dödar och börjar äta av dessa.
Vanlig näbbmus bygger bo av mossa, gräs och blad under en stubbe eller liknande. Den får mellan 1–3 kullar med mellan 3–10 ungar per kull.
Vanlig näbbmus förekommer i så gott som hela Sverige utom på Gotland men några obekräftade fynd finns dock. Arten finns i stora delar av Europa från Storbritannien och österut genom Asien till strax öster om Bajkalsjön. Den saknas i sydvästra och södra Europa och finns inte heller på Irland.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan