Fågelforsleden, scharlakansvårskål, vinterticka och en skata som bygger högt. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 910 20250322
En målare stod en gång på sin stege i en kyrka och kalkade taket. Han hade då tagit av sig sin ring som han lagt på bordet. Då flög det in en helsvart fågel som stal ringen. Målaren blev så arg att han kastade den vita kalkfärgen efter den helsvarta skatan som tappade ringen och flög sin väg. Sedan den dagen är skatan kritvit på sidorna.
Man trodde förr att om skatan byggde sitt bo högt skulle sommaren bli regnig men om skatan byggde lågt blev det vackert väder. Bildens skata i Skillingaryd bygger högt och även i Klevshult utanför Pingstkyrkan bygger skatan högt. Detta tyder tyvärr på en regnig sommar år 2025, tro det om ni vill.
Där skatan bygger bo, får bonden ro. Skatan ansågs nämligen bringa lycka till den gård den valde att slå sig ner på.
Förr trodde man att ett barn som fått kikhosta kunde botas om det åt aska från ett skatbo som bränts i en vägkorsning.
Grenbägarlav, ”Cladonia polydactyla”, finner man vanligtvis i skog, i bergbranter och den växer på trädbaser, murknande ved, torv och mossiga lodytor av silikatsten.
Man måste lära sig att uppskatta det lilla i naturen som till exempel att lägga märke till detta fjolårslönnlöv i en ovanligt brun färg, tycker jag.
Jag ser dessutom, med lite fantasi, en fågelkvinna med breda bruna uppåtriktade vingar, kraftfullt hårsvall, spetsig näsa samt med ett svartvitt öga och en kraftig haka.
Jag hoppas att ni ser ni den lilla kungsfågeln, jag gör det knappt på min bild, men det var många och ljudliga kamrater till den i rörelse i områget där bilden togs. Man ser till och med lite av den gyllene hjässan om man titta noga.
Rosmossa, ”Rhodobryum roseum”, är i huvudsak skogslevande och växer där mosstäcket bildar tjocka mattor. Där hittar man ofta arten inblandad i andra mossor men detta växtsätt gör att man ofta missar den. Vanligast är arten i högproduktiva skogar på relativt näringsrik mark. Den är inte särskilt kalkgynnad men förekommer heller inte på särskilt sur mark. Den finns både i barrskog, främst granskog, och lövskog och kan ibland bilda stora bestånd, särskilt på marker som vid vissa tillfällen översvämmas av näringsrika vattendrag. I gynnsamma lägen kan man även hitta den i relativt öppna marker, till exempel i betesmarker och utmed öppna vattendrag.
Vintertickan, ”Lentinus brumalis”, är en vitrötare som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog men även i hagmark.
Arten vinterticka växer på liggande stammar och grenar av lövträd särskilt rönn, björk, ek, al, sälg, vide och bok ofta under senhösten till våren.
Vintertickan, ”Lentinus brumalis”, har ganska grova kantiga pormynningar som syns tydligt. Foten är cirka 4 centimeter lång och 6 millimeter tjock, gråbrun, lite fnasig eller nästan slät. Arten är en saprotrof som växer på död och liggande lövved.
Tack vare gallringen av den täta granskogen i anslutning till Abbotens bro utmed Fågelforsleden synliggörs gammal kulturhistoria från tiden före år 1911 då Fågelforsdammen byggdes.
Till höger på min bild anar man de gamla vattenvägarna i det deltalandskap som idag bara är mer eller mindre uttorkade ävjor och korvsjöar.
Tack vare gallringen av den täta granskogen synliggörs kulturhistoria från tiden före år 1911 då Fågelforsdammen byggdes. De gamla vattenvägarna är idag bara är mer eller mindre uttorkade ävjor och korvsjöar men här måste varit ett vidunderligt deltalandskap som ett resultat av Fåglaforsen innan dammbygget.
Här syns de gamla vättenvägarna som idag på grund av dammbygget bara är mer eller mindre uttorkade ävjor och korvsjöar.
Tack vare gallringen av den täta granskogen synliggörs kulturhistoria från tiden före år 1911, hur det verligen såg ut får man bara fantisera om.
Jag undrar om det finns äldre fotografier av denna kulturhistoria från tiden före år 1911, i så fall kan ni väl höra av er till mig!
Det vore verkligen häftigt att få fotografera av dessa bilder och visa dem här i min naturblogg och kulturblogg med adressen dambergochnaturen.blogg.se
Kulturhistoria med minnen från tiden före år 1911, där det järnhaltiga vattnet med järnbakterier i påminner mer om morotsjouce än om vatten. Som ni kan se på bilden fluktuerar vattennivån i dessa ävjor och korvsjöar ganska mycket beroende på årstid och vattenflöden där även grundvattennivåerna har betydelse i sammanhanget.
Järnbakterier eller järnoxiderande bakterier, är bakterier som med oxidationen av järn med syre får sitt energibehov tillgodosett. Dessa järnoxiderande bakterier förmår att med denna oxidation tillgodose hela sitt energibehov.
Järnbakterier utnyttjas även kommersiellt vid utvinning av metaller ur låggradig sulfidhaltig malm men kan också orsaka allvarliga miljöproblem genom att accelerera produktionen av svavelsyra i gruvvatten från sulfidinnehållande gruvor och medverka till lakning till vattendrag av tungmetaller ur gruvavfall. Alla dessa järnbakterier kan orsaka allvarliga igensättningsproblem i bland annat brunnar, dräneringsrör och diken.
Björnmossan täcker helt den gamla stubben som ser ut som ett huvud med en friskt grön peruk.
Stor björnmossa, ”Polytrichum commune”, är den björnmossa som kan bli störst och den utmärks av en kantig kapsel med djupt insnörd kapselhals och urnupna lamelltoppceller. Decimeterhöga exemplar med långa, smala blad med lång, stjälkomfattande bladbas, ofta med något gråaktigt grön färg, kan kännas igen i fält. Variationen är dock stor i både storlek och allmänt utseende, och när det gäller små, sterila exemplar bör man studera lamelltoppcellerna.
Jag säger det igen, om ni har gamla fotografier i era ägor från tiden före år 1911 och följaktligen före tiden då denna relativt unga granskog fanns och då hela detta område var en utmark för bete och kanske slåtter samt som dessutom bara ligger ett stenkast från Abbotens bro och Järfa kvarn hör av er till mig så kanske jag kan få fotografera av dem för publicering här på dambergochnaturen.blogg.se.
En av de gamla vattenvägarna och ävjorna har fortfarande mer eller mindre kontakt med den nya åfåran efter kraftstationens generatorer och turbiner, allt sedan starten här på platsen år 1911. Det brunröda vattnet från ävjorna möter det mörka vattnet från Fågelforsdammen som kommer genom kraftstationen.
Jag väntar fortfarande på att kungsfiskaren ska häcka i den fina sandbrinken i fjärran på norra sidan av den nya åfåran med vatten från vattenkraftverket vid Fågelforsdammen.
Ett vattenkraftverk består av en eller flera stora dammar som samlar upp vatten från en å eller älv. När kraftverket är igång öppnas luckor i dammen och vattnet leds ned i tunnlar till en turbin. När vattnet sedan faller genom tunnlarna skapas ett tryck och vattnet får en hög hastighet. I turbinen sitter det flera blad som börjar snurra med hjälp av vattnets kraft och på så vis skapas en rörelseenergi. En generator är kopplad till turbinen och omvandlar rörelseenergin till elektricitet som sedan skickas ut på och till elnätet. Efter att vattnet passerat genom turbinen leds det ut till vattendrag på lägre höjd än dammen. Hur mycket el som vattenkraftverket kan generera beror på mängden vatten och vindkraftverkets fallhöjd. Ju mer vatten och ju högre fallhöjd desto mer rörelseenergi kan omvandlas till elektricitet. Vattenkraft kan producera elektricitet konstant men hur mycket som produceras ändras från år till år. Under torrår när det inte regnar så mycket går produktionen ner medan produktionen går upp under regniga och snörika år.
En gammal granstubbe står ensam kvar som ett minne från en tid som inte längre finns men den gör fortfarade nytta för den biologiska mångfalden allt enligt sanningen att död ved lever.
Här ser vi årsringarna från en alldeles nyligen fälld yngre gran som numera bara får leva vidare som stubbe men det är verkligen inte fy skam det heller. Låna boken "Livet kring en stubbe" så förstår ni vad jag menar.
Curt Lofterud och Ingvar Björk gav år 1988 ut en underbar liten bok med namnet ”Livet kring en stubbe”, låna den, läs den och njut inte minst av de underbara akvarellerna.
Scharlakansröd vårskål eller scharlakansvårskål som den heter nu för tiden är verkligen spektkulärt och vackert färgad men trots det inte alltid lätt att finna då den gömmer sig i fjolårsgräset på död ved. Här har jag försiktigt frigjort svampen för att ni ska få se den i sin fulla prakt. Den är för övrigt inte ätbar.
Platsen för fyndet av den scharlakansröda vårskålen, ”Sarcoscypha coccinea”, s.lat. är som en liten gryta, en backe ner till ån Lagan som ser till att luftfuktigheten nästan alltid är hög. Arten växer uteslutande på död ved, i Sverige främst på pinnar och grenar av al, här klibbal, och olika arter viden, släktet ”Salix”. I detta område vid Fågelforsdammen strax nordost om Skillingaryd finns också stora mängder med levande och döda träd av arterna asp, sälg och björk.
Då den scharlakansröda vårskålen uppenbarligen har svårt att spridas över längre distanser och hamna i rätt miljö är så kallad närspridning sannolikt vanligast, vilket betyder att mängden av död ved och fuktiga markförhållanden är mycket viktig för artens fortbestånd. Trots att svampen har en lysande scharlakansröd färg på insidan av skålen är den inte alltid lätt att se. Scharlakansröd vårskål, ”Sarcoscypha coccinea” s.lat., är i Europa indelad i tre olika arter, nämligen ”Sarcoscypha jurana”, ”Sarcoscypha austriaca” och ”Sarcoscypha coccinea” s.str. Förkortningen ”s.str.”, ”sensu stricto”, betyder på svenska i princip ”i strikt mening” medan förkortningen ”s.lat.”, ”sensu lato”, betyder på svenska i princip ”i bred mening, i allmän mening”
I inventeringar och rapporter är de tre arterna av scharlakansröd vårskål ofta behandlade i en kollektiv mening, det vill säga, s.lat. Arten scharlakansröd vårskål är utbredd i Götaland och Svealand, men finns också längs Norrlandskusten till Norrbotten. Svampen växer i lövskogar med rörligt vatten, ofta utmed åar och bäckar men också i alkärr, precis som här vid Fågelforsdammen. I Sverige har vi sannolikt bara arten ”Sarcoscypha austriaca”, vilket borde betyda att arten på min bild är just denna art, medan det i Europa är ”Sarcoscypha coccinea” och ”Sarcoscypha jurana” som dominerar, den senare arten är för övrigt inte funnen i Sverige ännu.
Scharlakansvårskålen hör till ascomyceterna, det vill säga till de arter som har sporerna i asci. Asci är namnet på säckliknande bildningar, vilka innesluter sporerna innan mognaden. Inom denna stora grupp tillhör vårskålarna till ordningen ”Pezizales” samt till familjen ”Sarcoscyphaceae”. Som ni kan se har den scharlakansröda vårskålen en kort men tydlig fot, oftast mellan 1–3 centimeter lång som vanligen utgår från substratets undersida. Färgen på foten är gulvit till vitaktig. Svampen växer på död ved som ofta är begravd i marken eller övertäckt med mossa, precis som här. Storleken på fruktkropparna ska stå i relation till den döda vedens volym. Om svampen växer på tunna kvistar blir fruktkropparna små, dessa fruktkroppar får väl betraktas som relativt stora.
Toffelskrälingen, ”Tubaria furfuracea”, finner man från hösten till våren vanligtvis i lövskogar och blandskogar men också i parker och trädgårdar. Arten växer på marken på liggande kvistar och bark men även på murkna vedrester samt på annat växtavfall.
Bildens eldtickor, ”Phellinus igniarius”, som här växer på en sälg utmed Lagans västra sida har trähårda fruktkroppar med en svart och hård översida samt med bruna porer. Eldtickor är ett artkomplex med flera olika och svårbestämda arter åtminstone i fält.
Jag är inte helt säker men jag tror att detta är svamparten ribbgrynna som växer på en sälg.
Ribbgrynna, ”Phlebia radiata”, är en vedlevande svamp som växer på död ved av lövträd. Den är blekt gråviolett till rödgul i färgen och växer tätt tryckt mot underlaget. Fruktkroppen har en rundad eller oval form och är vaxartad i konsistensens. Ofta växer flera fruktkroppar nära varandra och det kan bildas sammanhängande skorpor. Arten har ett vårtigt hymenium och ett annat kännetecken för arten är att hymeniet har utstrålande veck eller ribbor. Svampen är en saprofyt, då den lever på död ved och dess fruktkroppar kommer under hösten och vintern. I Sverige är ribbgrynna ganska allmän i de södra och mellersta delarna av landet men i norr är den mer sällsynt.
Fyndet av den gamla järnplogen är framgrävd invid Lagans västra sida där det förr var fina och stora åängar. Den såg åter dagens ljus när man grävde för elkabeln från vindkraftverken i Boarp till ställverket norr om Skillingaryd.
Den gamla plogen i järn, framgrävd invid ån när man grävde för elkabeln är ganska demolerad och rostig men en duktig smed kan kanske återställa den och plogen kan då få en plats vid torpet Lillemo i Västra lägret i Skillingaryd eller i Skillingaryds hembygdspark. Den är tung så att ensam bära den gick verkligen inte!
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan