Götaströms järnbruk via Fågelforsleden upp till Fågelforsdammens stora väktare. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 901 20250307
Stubbkvastmossan, "Dicranum montanum", växer vackert och friskt grön i solskenet längst ner på den gamla krokodilbarkade vårtbjörken, en mossart som inte är ovanlig där jag brukar promenera.
Att äta myror är ett sätt för spillkråkan att överleva vintern, det är mycket viktigt protein i dessa små sexbenta varelser som är så viktiga i ekosystemen. Om några månader är helt reparerad av alla de tiotusentals invånarna i myrstacken.
Nu tänkte jag mest på hur synd det är om de små "myrstackarna" inne och nere under alla "myrstackarna", både här och i skogen där hackspettarna bor som behöver de små "myrstackarna" för att överleva vintern.
Mjölig trattlav, ”Cladonia coniocraea”, finner man vanligtvis i skog, hagmark och lövängar. Arten växer på trädbaser, murknande ved, lövträdsbark och humusrik jord.
Detta Hotell Kryp-In ligger vid den sydvästra delen av Fågelforsdammen utmed Fågelforsleden söder om Grillplats Åhult.
En stor del av Sveriges vildbin eller solitärbin inklusive humlor är rödlistade vilket betyder att risken är stor för att de ska helt försvinna. Bin är mycket viktiga insekter som pollinerar både blommor, fruktträd, grödor med mera och de har en mycket viktig del i ekosystemet.
Att våra bin är hotade beror till stor del på att blommande hagar och ängar minskat kraftigt och att odlingslandskapet med det moderna jordbruket generellt har blivit mer likartat.
Länsstyrelserna har tillsammans med kommunerna gjort ett flertal åtgärder för att gynna dessa vildbin eller solitärbin, exempelvis röjning av mindre sandområden och plantering av lämpliga växter för att ge dem föda samt att producera dessa bihotell för att ge bina husrum och sprida kunskapen om dessa våra minsta som betyder så mycket för hela mänskligheten.
Utmed Fågelforsdammens västra sida med Götaströms vackra och fina golfbana alldeles intill växer ett antal stora, väldiga och gamla granar samt tallar i sällskap med ett antal stora aspar.
Dessa stora och väldiga träd brukar jag kalla DVS, det vill säga, Dammens västra strandväktare, då deras kraftiga rotsystem motverkar strändernas erosion.
Denna väldiga gran är ett eget och mycket rikt ekosystem men eftersom Lagans vatten på sin väg söderut eroderar mycket i denna yttersväng nedom granen börjar den alltmer att luta ut mot dammen. Förhoppningsvis dröjer det många år ännu innan det väldiga rotsystemet släppet greppet och granen faller.
En stor varning dock för det man kallar för extremväder till följd av klimatförändringarna vilket kan ändra förutsättningarna radikalt.
Mitt emot den förra bildes stora gran och på skjutfältssidan finner man detta relativt stora vassbälte som genom dagens starka solsken blir vackert självlysande.
Här brukar blåmesarna leta föda vintertid och kanske kan det till och med komma hit några skäggmesar för att häcka i framtiden. Dessa fåglar finns redan i vassarna omkring Sandsjön och Fengen i norra delen av kommunen.
Denna mäktiga tall med den döda toppen är ett naturens eget konstverk men också sitt eget lilla ekosystem. Här skulle det kunna vara en perfekt plats för ett havsörnsbo eller ett fiskgjusebo vilket nog tyvärr aldrig kommer att hända på grund av störningen från både skjutfältet och golfbanan.
Kanske är denna tall en gång platsen för ett havsörnsbo eller ett fiskgjusebo, trädet och platsen är nämligen perfekt invid det långsamt strömmande och fiskrika vattnet i Fågelforsammen.
Naturligtvis skulle då denna plats behöva befinna sig i ett mera öde och stilla landskap.
Jag är en stor entusiast för fakta och dess roll för förståelse och beslutstagande, därför tycker jag dessa små informationsskyltar borde finnas på betydligt fler platser där vi människor finns. Allt för att öka kunskapen och förståelsen hos oss människor för vad det än månde vara.
Öster och söder om Götaströms golfbana och Fågelforsdammen ligger Skillingaryds skjutfält som omfattar 3675 hektar
Skjutfältet är en del av Skillingaryds läger, som ligger i Jönköpings län och Vaggeryds kommun vid Skillingaryd. All mark och byggnader ägs och förvaltas av Fortifikationsverket, som är en statlig myndighet.
Fältet är ett försvarsmaktsgemensamt övningsfält och skjutfält och av riksintresse. Det är och var ett av de få fälten i södra Sverige för artilleriskjutning och granatkastarskjutning. Artilleriskjutning med 10,5 centimeters och 15,5 centimeters artilleripjäser samt Haubits 77 är borta sedan länge men vid enstaka tillfällen har skjutning med den nya artilleripjäsen Archer förekommit. Archer är en utvecklad variant av artilleripjäsen Haubits 77B, där pjäsens överlavett har monterats på en tung terrängvagn.
Övningsfältet och skjutfältet är sedan år 1996 miljöprövat. Förband inom Försvarsmakten, frivilliga försvarsorganisationer, civila myndigheter och organisationer använder fältet under hela året.
Större delen av fältet är tillgängligt för allmänheten utom vid de tillfällen då området är avlyst som riskområde. Av speciellt intresse för allmänheten är områdena längs östra och västra stranden av Lagan mellan Vaggeryd och Skillingaryd.
När Götaströms bruk under slutet av 1800-talet avvecklades kom en del då helt avverkade skogsområde att bilda stommen i skjutfältet. Ytterligare privat skogsmark köptes in år 1898 och flera gårdar fick tömmas. Tidigare ägare erbjöds ny mark utanför dåvarande militär mark.
Under större delen av 1900-talet har skjutfältet successivt utökats. Omkring 1970 föreslogs nästan en fördubbling av skjutfältets areal till ett Miloskjutfält. Detta medförde dock stora protester eftersom då många byar skulle utraderas. Denna utökning kom inte till stånd. Viss mark har också lämnats från militären för att Skillingaryds samhälle skulle kunna utvecklas. Ett sådant område är Götaströms golfbana som ligger på mark som tidigare disponerats av skjutfältet.
I dag är både Östra och Västra lägret skyddat som statligt byggnadsminne. Västra lägret är ett av de absolut äldsta militära övningsområden som är bevarade. Här har knektarna övat sedan 1600-talet och här finns Miliseum som bland annat har uppdraget att skildra indelningsverket som var den militära organisationen från 1600-talet och fram till år 1900.
Likt mitt resonemang kring tallen, havsörnen och fiskgjusen tidigare får jag här istället säga följande, kanske en gång ett kungsörnsbo, med det kommer tyvärr inte heller att hända på grund av samma störningsfaktorer som nämndes om tallen.
Notera att även denna stora gran lutar ner mot vattnet likt ett lutande torn likt det i Pisa.
Granens expansion har förmodligen gynnats av både klimat, skogsbete och att bränder har upphört. Skogsbrukets planteringar av granens spridning har bidragit först på senare tid.
Det är alltid en mängd födosökande små fåglar i samband med dessa tallar och den stora granen vilket gör attt det är spännande att artbestämma den med såväl läten som med kikaren.
För det mesta är det kungsfåglar, svartmesar, talltitor, trädkrypare och korsnäbbar av både den mindre och den större arten samt ibland även en och annan nötväcka som står för underhållningen här. Det är för övrigt inte ovanligt att den lilla sparvhöken flyger förbi i jakt på just dessa små fåglar.
Den stora invandringsfronten med granar från öster och norr påbörjades för mellan 3000–4000 år sedan men det var först för 100 år sedan, med andra ord vid förrförra sekelskiftet, som granen nådde norra Skåne och Halland.
Fossil granved har hittats på flera ställen i norra Sverige och det tyder på att gran fanns här långt före expansionen från öster.
Aspen är ett av de viktigaste trädslagen för bevarandet av den biologiska mångfalden i de boreala skogarna, visar senare tids forskning. Men så sent som till och med 1980-talet var aspen ett oönskat inslag i skogsbruket. Aspens dåliga rykte hängde samman med dess roll som värd för knäckesjuka, vilken är en svampsjukdom som angriper tallens skott.
Knäckesjuka eller asprost, ”Melampsora pinitorqua”, är en svampsjukdom på årsskott av tall vilken orsakar sår med gula sporsamlingar som innebär en försvagning så att skotten böjs och eventuellt knäcks helt och dör. Knäckesjukesvampen värdväxlar mellan tall och asp och när aspblad angrips kallas sjukdomen ibland asprost, men aspen skadas egentligen bara marginellt. Asp i tallföryngringar medför däremot stor skaderisk för tallen, som får bestående skador i form av krokighet. Infektionen sker under skottskjutningen och i fuktig väderlek, då sporer sprids från aspens fjolårsblad. Endast årsskotten angrips, ofta toppskottet. Späda groddplantor dör lätt efter angrepp medan äldre tallplantor klarar sig, men upprepade skador ger busklika plantor. Skador på toppskottet ger framtida krokar på huvudstammen. Ringbarkning av asp i bestånd där tallföryngring planeras minskar angreppsrisken. Aspsly tycks innebära att det blir mer angrepp på tallen än äldre aspar. Möjligen innebär älgbetning, som stimulerar slytillväxten, ytterligare större angreppsrisk.
Under många år motarbetatades aspen aktivt genom fickning, ringbarkning, borthuggning och besprutning med kemikalier. Numera försöker skogsbruket istället att säkerställa och öka föryngringen av asp, bland annat genom att kvarlämna större aspar vid föryngringsavverkning samt genom naturvårdsbränning. Allt för att gynna och främja den biologiska mångfalden.
Fickning är en metod att döda icke önskvärda lövträd med herbicider varvid flytande preparat tillförs träden genom att man hugger skåror i en ring runt stammen och portionerar ut preparatet. Detta kan också tillföras i tablettform med ett särskilt verktyg. Preparatet följer med vätskeströmmen i trädet och dödar såväl trädet som eventuella stubbskott och rotskott. Fördelen med denna behandlingsform är att träden inte kan skjuta nya skott, vilket ofta blir fallet då träd fälls med mekaniska metoder.
Att botaniser på gamla aspstammar efter bland annat olika arter lavar och mossor är för övrigt mycket roligt och spännande.
Isen ligger fortfarande fläckvis kvar medan det är öppet vatten där strömmen är för stark. Det är trots allt en å eller flod vid namn Lagan som ligger till grund för den vackra Fågelforsdammen.
Brännvidden är här 35 millimeter.
Brännvidden är här 1365 millimeter och platsen är exakt den samma, mina fötter har inte flyttat sig en millimeter. Lagans åfåra följer här centrumdelen av dammen, resten är en produkt av dammvallen i söder, cirka en kilometer nedströms.
Under sin livstid hinner tallen utgöra boplats för hundratals arter och organismer, alla mycket viktiga för den biologiska mångfalden och som tidigare nämnts lutar Strändernas väktar även här ut mot Fågelforsdammens vattnet på grund av vattnets erosion.
Redan som ung planta lockar tallen till sig en lång rad insekter, steklar, svampar och fjärilar som lever i symbios med tallen. Men även älgen, sorkarna och tjädern tar sig gärna en smakbit av det växande trädet.
Symbios är ett samliv mellan två livsformer som är till nytta för båda, till exempel kan den ena producera näring som den andra behöver och tvärtom. Kända fall av symbios är lavarna, som består av en alg och en svamp, och mykorrhiza, där en svamp växer ihop med roten eller stammen på en växt. En symbiont är och kallas en organism som lever i symbios med annan organism.
Om bara den ena parten har nytta av samlevnaden kallas den däremot för parasit.
En dunge med björk, sälg och asp är en spännande miljö där det brukar vara ett rikt liv med både flora, fauna och funga. Jag stannar alltid till en stund här för att lyssna och spana efter spännande biologisk mångfald.
Här skulle jag önska det fanns några fågelholkar för våra minsta fåglar som gärna häckar i holkar.
Bildens revlummer eller lustig fräs, ”Lycopodium annotinum”, är en art i familjen lummerväxter. Den är flerårig med meterlånga, krypande stammar och 8–30 centimeter höga, upprätta grenar med 6–10 millimeter långa, tättsittande, barrlika, något vassa blad. De 1,5–3 centimeter långa sporaxen sitter ensamma i grenspetsarna. Arten är cirkumpolär och växer i något fuktig, mager skogsmark och är i Sverige allmänt i hela landet med undantag för Skåne, Blekinge, Öland och Gotland, där den är mindre allmän. Arten når upp i fjällbjörkskogen men i fjällen förekommer också underarten nordlummer.
I sin flora från år 1816 säger Samuel Liljeblad att spormjölet hos mattlummer ”kastadt i elden blixtrar, och nyttjas derföre vid Fyrverkerier”. Benämningar som lustig fräs, käringkrut och pigkrut syftar på att spormjölet flammar upp och fräser som krut när det antänds.
Solen, med sitt allt rödare eftermiddagsljus, står nu lågt och det bildas långa slagskuggor på den snöfria februarimarken, det var synd att jag inte tog med mig mina akvarellfärger, penslar och akvarellpapper samt ett litet glas ty det kunde blivit ett vackert konstverk. Vatten till glaset fanns ju i dammen så det räckte och blev över för att blanda färgerna.
Bildens björkticka ser ut som en fågelnäbb på en stående liten död björklåga invid dammens vatten.
Björktickan användes förr ofta som nåldyna, ibland tygklädd. Den har också använts för att sticka in knivar och andra verktyg i vid förvaring samt till exempel till rakknivar som rakstrigel. Den användes förr som medel mot myggor genom att den torkade björktickan eldades vid öppen eld.
Björkticka, ”Piptoporus betulinus”, är en vanlig rötsvamp i hela landet, dock inte lika vanlig som fnösktickan. Den angriper enbart björkar, främst gamla eller försvagade, hos vilka den orsakar brunröta först i splintveden och senare i kärnveden. Veden förlorar snabbt hållfastheten och stammen bryts lätt av eller faller omkull. Infektionen sker via sår eller brutna grenar. Fruktkropparna bildas under sensommaren på döda träd eller på döda delar av levande träd, ofta högt uppe i trädet och är karakteristiskt njurformade med en gråbrun ovansida och vit undersida.
På denna lilla ö cirka 250 meter nedströms den gamla dammvallen vid Götaströms järnbruk som nu för tiden ligger mellan en halv till en meter under vattenytan beroende på vattenflöde och årstid brukar skäggdoppingsparet häcka.
Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, är en art i fågelfamiljen doppingar och är mellan 46–51 centimeter lång och vit undertill samt gråbrun på ovansidan. På huvudet finns ett par svarta hjässtofsar och en så kallad ”skepparkrans” av bruna, svartspetsade fjädrar. Arten häckar i insjöar och vassrika havsvikar och livnär sig av fisk. Den finns i större delen av Gamla världen och i Australien, i Sverige finner man arten norrut till norra Svealand och lokalt längs norrlandskusten.
Under den skrovliga barken på den äldre tallen väntar många nya överraskningar såsom nyckelpigor, löss och bärfisar samt baggar, borrar och bockar.
I kronan kanske en örn eller fiskgjuse bygger sitt bo i en fjärran framtid.
Lingonriset, med sin blanka och vaxade bladyta, glittrar och blänker i solskenet där den gassar sig i den värmande solen invid den gamla björkens stam. Det hela är som en vacker tavla med dammens ljusblå vatten i bakgrunden som reflekterar dagens klara blå himmel.
Ibland talar man om mikroklimat och då påstår jag att nere hos lingenriset invid den solbelysta stammen är det varmt som en vårdag.
Det har varit avverkning av skymmande lövsly vilket jag tycker är bra, det ger rymd och utsikt mot dammens vatten och upp emot det gamla järnbruket och däremellan, dolt av stora tallar och granar, ligger den lilla fina paviljongen eller lusthuset där det påbjuds rast och vila.
Bilden visar groddammen eller grodviken där arten vanlig groda brukar både ses och höras i måndsskiftet mars-april. Missa inte denna fina grodkonsert!
Här växer och blommar även de märkliga bläddrorna, arter som likt sileshår och tätört är så kallde insektsätande växter eller köttätande växer för att dramatisera en aning.
Bläddror, blädderörter, blåsörter, tillhör släktet ”Utricularia”, ett släkte som huvudsakligen förekommer i jordens tropiska områden, men med en del arter som går utanför dessa områden.
I Norden och Sverige finns fem arter bläddror, bland annat vattenbläddra, dybläddra och dvärgbläddra. Dessa är rotlösa, simmande, insektsätande och smådjursätande vattenväxter utan distinkta skillnader mellan stam och blad. Delar av bladen är ombildade till små fångstblåsor, som nere i vattnet fångar smådjur vilka därefter upplöses, varvid växten förses med kväverik och fosforrik näring.
De allra flesta arterna lever i något större vattensamlingar vid stränder och i kärr, men det finns i släktet också arter som är landlevande och till och med landlevande slingerväxter. Några arter i tropikerna har anpassats till att leva i de små vattensamlingar som epifytiska växter har mellan bladen.
Här är platsen för vila och fika i den vackra paviljongen eller lusthuset i grönt på kullen invid dammen bara några hundra meter söder om det gamla järnbruktet vid Götaström där dammvallen ligger under vatten.
Denna täta klibbalsbuske var förr ett klibbalsträd vars rotskott och stubbskott bildat denna vackra och täta buske. Här ser man dessutom tydligt varför klibbalen kallas för Violetta Al.
Detta är med stor sannilikhet spillkråkans verk och betalningen för mödan är ett antal näringsrika larver som levde inne i den döda veden i väntan på sin totala förvandling till färdig insekt.
Detta är naturligtvis också ett naturens konstverk.
Dessa gräsänder, i två par, kommer med all säkerhet att häcka i dammen alldeles söder om Götaströms järnbruk. De kommer då förmodligen att träffa på skäggdoppingsparet såsom de gjort under många år förut.
Enens ved och bark används vid rökning av köttprodukter. Veden har ljus splint och mörkare, brun till röd kärna. Den är seg, svårkluven och hållbar och används till snideriarbeten, svarveriarbeten och finsnickeriarbeten, dessutom luktar veden mycket gott, tycker jag.
Enens stammar, enstörarna, användes förr i gärdsgårdar, ett bruk som något tagits upp på nytt. Enens mycket sega rötter har använts till flätning av bland annat korgar och askar, som då blev tillräckligt täta för att till och med hålla vätska.
Arkeologiska fynd tyder på att användningen av enbär i ölbryggning kan dateras tillbaka till åtminstone romersk järnålder. Rester av enbär har hittats vid platser från folkvandringstiden och den tidiga merovingiska perioden i sydvästra Tyskland, vilket indikerar att det kan ha använts för att smaksätta drycker som öl så tidigt som från 200-talet till 600-talet efter Kristus.
En 800 år gammal en fanns i Grums i Värmland. Den fridlystes år 1958 och bedömdes då vara 750 år, alltså från 1200-talet. Skogsägaren slutavverkade de kringväxande granarna år 2011 och lät enen stå kvar. Sedan vindskyddet försvunnit blev enen tyvärr ett lätt byte för vinden och den föll till marken.
Här låg en gång det gamla järnbruket Götaström, idag ser platsen öde och tom ut men minnena består i ett stort antal informationsskyltar på platsen. För den som vet var att leta finns det fortfarande mycket spår kvar på platsen och i marken.
Historien om Götaströms järnbruk börjar redan år 1672 vid Götafors i nuvarande Vaggeryd, men år 1688 monterades hammare och andra nödvändiga ting helt sonika ner och flyttades den till en plats fem kilometer nedströms Lagan, till dagens Götaström.
Götaströms bruk anlades sålunda år 1689 på skatterusthållets Bohults ägor sedan det flyttats från Götafors år 1688. Med flyttningen följde det nödvändiga statliga tillståndet eller privilegiet från år 1672 som först gällde för Götafors och alltså först senare för Götaström. Privilegiet bekräftades åter av Bergskollegium år 1690, men nu gällde det för Götaström.
Götafors fick till slut sitt statliga igångsättningstillstånd år 1692 och då hade man där byggt både hammare och masugn, tillståndet kom så att säga i efterhand. Vid Götaströms järnbruk fanns dock aldrig någon masugn utan bara två stångjärnshammare. Synonymt med namnen Götafors och Götaström användes också beteckningarna Norra bruk respektive Södra bruk. Götaström kallades ibland också för Bohulta hammare. Bilden visar en liten vacker paviljong som tillhör Götaströms golfklubb och som ligger något söder om platsen för det gamla järnbruket.
Vill ni läsa hela min krönika om Götaström järnbruk och dess historia gå då in på följande länk, http://gotastrom.html
När dessa vackra tallar vid Götaström är döda kommer den verkliga invasionen av liv och knackar på. Uppemot 900 arter och organismer, alla viktiga för den biologiska mångfalden, hinner passera efter varandra under de många år som trädet sakta bryts ned.
Det blir ett myllrande liv i den döda tallveden en gång där larvgångar och äggkammare ritar fantasifulla mönster. Raggbocken är barrskogens största långhorning och dess larver är helt beroende av tallågor i soliga lägen för att kunna utvecklas.
Ugglan är en annan hyresgäst som gärna flyttar in i en gammal ihålig, stående och död tall.
Jag hoppas verkligen att ni kan läsa informationstexten med rubriken "Götaströms bruks historia" direkt från min bild.
Jag hoppas verkligen att ni kan läsa informationstexten med rubriken "Militärhistoria i Skillingaryd" direkt från min bild.
Jag hoppas verkligen att ni kan läsa informationstexten med rubriken "Järn och trä - bakgrunden till kommunens nuvarande industri" direkt från min bild.
Jag hoppas verkligen att ni kan läsa informationstexten med rubriken "Fågelliv vid Lagan" direkt från min bild.
Jag hoppas verkligen att ni kan läsa informationstexten med rubriken "Flora och fauna" direkt från min bild.
Jag hoppas verkligen att ni kan läsa informationstexten med rubriken "Skillingaryds historia" direkt från min bild.
Den stora ekstammen markerar den ungefärliga platsen för järnbrukets fontän med vatten som forslades i borrade trädstammar av furu från trakterna kring Bjälkön några kilometer västerut.
Dolda i gräset i bakgrunden ligger fyra cementstenar som markerar hörnen på brukets mangårdsbyggnad.
Bilden visar svamparterna styvskinn, "Stereum rugosum", och raggskinn, "Stereum hirsutum", som växer på den grova ekstammen, eller ska jag säga "fontänen", vid Götaströms järnbruk.
Hålet i aspen är spillkråkans verk men vem kommer att bo här i vår, kanske spillkråkan, större hackspetten, staren eller varför inte den lilla sparvugglan.
Jag ska hålla uppsikt och meddela er vem som flyttade in våren år 2025.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan