Korparna och jättegranen i Östra lägret. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 899 20250301
Det är parning på gång för korpparet i området runt Östra lägret och samtidigt är det ett väldigt och ljudligt samtal på gång hela tiden mellan herr och fru Korp. Dessa högst intelligenta fåglar har en mycket rik och varierad repetoar med olika läten och för den delen också kroppsliga uttryck.
Korpen, ”Corvus corax”, är en art i fågelfamiljen kråkfåglar och är den största kråkfågeln i Europa som blir cirka 65 centimeter lång. Den är helt svart och har en kraftig näbb samt är en anpassningsbar fågel som finns i många olika miljöer i hela Sverige men mest i söder. I Sverige häckar den framför allt i skogar, vid klippiga kuster och i fjällen samt stannar i Sverige året om. Förutom i Sverige finns den också i bergsområden och skogar i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika samt i öknar i Nordafrika och Mellanöstern.
Korpen livnär sig mest av döda djur och avfall men den tar också olika smådjur, fågelägg och fågelungar samt bär och en del annan växtföda. Arten segelflyger ofta för att spana efter kadaver eller bytesdjur och då kan man lätt tro att det är en rovfågel, av typen ormvråk, som man ser. Särskilt förr tyckte man illa om fågeln och talade om olyckskorpar som tecken på död och elände men korpar ansågs också vara kloka. I Norden sa man för 1 000 år sedan att guden Oden hade två korpar som höll reda på allt och alla och dessa hette Hugin och Munin. I flera fornnordiska kväden och historieverk framstår korpen som stridens fågel, använd bland annat som symbol på banér. Särskilt bland den nordamerikanska urbefolkningens myter har korpen en central ställning, bland annat som skapare av jord och människor, och den har även vid spridning i syndaflodsmyter i Eurasien, alltifrån Gilgamesheposet. Som varseldjur bådar korpen regelbundet död, strid eller olyckor. Korpens ”vishet” framhävs i flera fabeltyper och sägentyper, och dess omväxlande läte har frambragt åtskilliga tydningar. Korpens gamla namn var ramn, därav uttrycket ”ramsvart”, det vill säga, korpsvart.
Det växer en jättegran i den norra delen av Östra lägret precis bredvid eller invid vägen upp mot Stora Spänneberget med ljungheden i öster och nordost. Denna gran fanns och var stor när lägret byggdes för minst 125 år sedan.
Det är verkligen något mystiskt, imponerande, fantasieggande och djupt tankeväckande hos riktigt gamla träd som till exempel hos denna gamla gran i Östra lägret som också minns tiden innan Östra lägrets tillblivelse i förrförra sekelskiftet för minst 125 år sedan. Må den få stå kvar och åldras till dess dagar ute!
Den grova stammen på den gamla granen är rik på gammelgranslav, "Lecanactis abietina", som har en gråviolett färgton på 100 åriga granar precis som här. Dessutom finns det också rikligt med arten blågrå mjöllav, "Lepraria incana".
Grenverket och grenarna är verkligen imponerande och grovleken på de många grenarna är som 20-åriga mindre granar. Man får lust att klättra men låter bli på grund av den aktningsvärda åldern på både granen och på mig. Min klätterträdstid är sedan länge tyvärr förbi.
En bit upp på jättegranen sitter en ensam klibbticka som ett färgglatt smycke i brandgult och svart men det är ett förrädiskt smycke för inne i granstammen finns dess mycel som sakta men säkert bryter ner granen och påskyndar dess oundvikliga död.
Men även som död lever livet vidare i granveden hos den gamla granen allt enligt principen död ved lever, det vill säga, svampar, insekter och andra livsformer i tusendals flyttar in och drar nytta av veden.
Den spärrgreniga nedre delen av jättegranen täcker och skuggar en riktigt stor markyta och det känns som att befinna sig inomhus när när man befinner sig under dess skyddande grenverk vilket är en häftig känsla.
Tänk om den gamla granen kunde tala och berätta om sitt liv, det vore verkligen spännande.
Det som man ser på min bild är inte stammar utan de mycket grova nedre grangrenarna på denna jättegran och att den lever ser man på kottarna. Kanske skulle man samla in kottefröna för att kunna plantera den gamla granens genpol någon annanstans i närområdet och på det sättet bevara dess genetiska egenskper. Då kanske man kan få nya härdiga jättegranar i framtiden.
Bilden visar delar av den döda övre halvan av jättegranen i Östra lägret men den nedre halvan lever i allra högsta grad vidare, och i många år ännu för vi hoppas.
Världens äldsta träd är faktiskt en gran och denna finns i Sverige Den är närmare bestämt 9 550 år och finns i Fulufjällets nationalpark och heter Old Tjikko. Granen är en klon och den största stammen som sticker upp idag är några hundra år gammal. Granar kan föröka sig genom att slå nya rötter från grenarna och det är så Old Tjikko har överlevt så länge. Under varmare perioder har granen stått mer upprätt som ett träd. När det varit kallare har granen levt som en buske som kan klara vintern skyddad under snön. I februari år 2023 knäcktes cirka en meter av Old Tjikkos topp av under en vinterstorm. Toppen försvann och återfanns först månader senare i augusti år 2023. Grantoppen finns nu att beskåda på Naturum Fulufjället.
Trots att granen är så vanlig, är närmare 33 % av de arter som är kopplade till granen rödlistade. Det beror på att det finns så få gamla granar och död granved.
Sveriges artrikaste träd med rekord i artrikedom har inte en ek, utan en gran. Inte mindre än 1100 arter är knutna till granen och ska jämföras med ekens 800 arter. Att så många arter finner husrum och mat i granen beror på att den är Sveriges vanligaste träd som har funnits här sedan istidens slut och finns utbredd över hela landet.
Minst 323 skalbaggar lever av granen, och 306 av dessa lever på och av död granved. Trädkrypare, som letar insekter i barkens springor, tallbitar och mindre korsnäbb som är mästare på att pillar ut granfrön ur kottar, kungsfågeln, Sveriges minsta fågel, som bygger sina bon långt ut på grankvistarna eller lavskrikor som gömmer mat i gamla granskogars hänglavar. Spillkråka, tretåig hackspett och andra hackspettar hackar efter insekter som lever i döda granstammar.
Granen samverkar med många olika svampar, till exempel rödgul trumpetsvamp som är en god matsvamp. Mykorrhiza är den fina väv av trädrötter och svamphyfer som smälter samman i underjorden. Svampen förser trädet med näring och vatten och trädet förser svampen med energirika kolhydrater. Cirka 500 arter av svampar, mykorrhiza eller nedbrytare, lever av granen.
Ett barr blir mellan 3–8 år, sedan trillar det av vilket är perfekt i bostadssammanhang. Myror bygger sina hem av barr, den delen som är ovan jord, under marken vimlar det av gångar och små rum. Men det bor också pyttesmå djur som bor inuti själva barret. När barret trillar av granen börjar det brytas ned av olika bakterier och svampar och blir ihåligt och i den lilla håligheten flyttar det in kvalster, ett spindeldjur, som är mindre än 1 millimeter stora. Inuti barret lägger honan sina ägg, som kläcks till små nya kvalster. De kan bo inuti barret i upp till två år, och äter av olika minisvampar som lever där.
Fjällig dagglav, ”Physconia perisidiosa”, finner man vanligtvis i alléer, parker, trädgårdar, gårdsmiljöer, bergbranter och berghällar. Arten växer på bark och gamla ädellövträd, i norr också på mossig kalkrik sten i branter. Arten är stoftgynnad.
Stor hättemossa, ”Pulvigera lyellii”, växer främst på lövträdsbark som här. Arten kan, särskilt i västra delen av Norden, bli mycket riklig och drapera hela trädstammar. De flesta rikbarksträd kan hysa arten, och bland de vanligare värdträden är asp, ask, ek, lind och rönn. Där klimatet är fuktigt växer den exponerat i alléer och på andra fristående trädstammar, till exempel vårdträd. Man kan dock även hitta arten i halvskugga i skogsbryn, trädbevuxen betesmark och skogar.
Här ser man ännu en märkligt färgad eldticka eller möjligtvis klibbticka, som växer på en gammal död vårtbjörk några hundra meter norr om Östra lägret. Klibbtickor växer dock sällsynt på björk. Dessa "felfärgade" tickor hittar jag allt oftare och jag undrar naturligtvis varför.
Bilden visar ytterligare ett av skogens väsen, med sina dåliga och anfrätta tänder i brunt skriker den ut sin förtvivlan över hur vi behandlar vår natur och miljö.
Det kraftiga skriket gjorde att det bildades kraftiga vibrationer därav den dåliga skärpan...för inte kunde det väl bero på fotografen. ;)
Strax norr om Östra lägret och det gamla sjukhuset står denna döda stående björklåga med en intressant biologisk mångfald, bland annat de många fnösktickorna samt stinkmussling.
Bilden visar den döda stående björklågan med stinkmusslingar som finns i norra delen av Östra lägret.
Stinkmussling, ”Phyllotopsis nidulans”, är en oätlig svamp som kommer ofta sent på hösten. Man finner vanligtvis arten i lövskog och barrskog där den växer på stubbar och liggande stammar av lövträd och barrträd.
Ytterligare en bild på de vackert brandgula stinkmusslingarna på den döda björken, färgen liknar den gula kantarellen men stinkmusslingen är ingen matsvamp.
Musslingar är ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade svampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot. I Sverige finns ett dussintal släkten representerade och bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar, kan nämnas björkmussling på björk, korkmussling på ek och vedmussling på barrträd. Dessa är sega till hårda, liknar tickor och orsakar röta. Mjuka fruktkroppar har till exempel stinkmussling, grönmussling, kantarellmussling, mjukmussling och ostronmussling på lövträd samt vintermussling på barrträd. Av de svenska arterna rekommenderas endast ostronmussling som matsvamp, och den odlas även kommersiellt.
Bildens allélav, ”Anaptychia ciliaris”, är en bladlik till nästan busklik lavart med smala lober som har långa utskott eller cilier i kanterna.
Ovansidan är grå och tätt besatt med korta hår och fruktkroppar är vanliga och kan bli upp till 10 millimeter i diameter.
Laven är vanlig på alléträd men även på andra lövträd i öppna lägen i södra och mellersta Sverige.
Här ligger många grundstenar från numera inte existerande byggnader på Östra lägret samlade, det är mycket historia samlad här och tänk om stenar kunde tala.
Arten filtlav, ”Peltigera canina”, har en vidsträckt utbredning och är allmän i hela Sverige. Den är storvuxen, och dess bål kan bli flera decimeter i diameter med upptill 5 centimeter breda lober. Bålens ovansida är grå till brun och filthårig, medan undersidan är ljus med tydliga ådror. Arten växer på marken och särskilt i skuggiga lägen. Filtlaven har använts förr inom folkmedicinen mot den svåra sjukdomen rabies.
Rabies är en smittsam, dödlig sjukdom som orsakas av virus som bland annat finns hos hundar och fladdermöss. Den sprids genom bett och kan även drabba människor som blir bitna av till exempel hundar.
Rabies finns i nästan hela världen utom i Sverige, Norge, Storbritannien, Japan och Australien. Det beror på de ländernas avskilda läge och på mycket hårda regler för hundar och katter som man vill ta in i landet. Nästan alla människor som smittas och dör i rabies bor på landsbygden i Asien eller Afrika och smittas av hundar.
Det dröjer ofta flera månader från det man blivit smittad tills sjukdomen bryter ut. Under den tiden kan vaccinering hindra att sjukdomen utvecklas. Varje år räddas hundratusentals människor från rabies på det sättet. När sjukdomen väl har brutit ut kan den inte botas.
Rabiesvirus skadar hjärnan och nervsystemet. Det kan orsaka raserianfall, förlamning, kramper och gör att man inte kan svälja. Det finns något enstaka fall där en rabiessjuk blivit frisk igen, men nästan alla som fått utvecklad rabies dör.
Bilden visar arten strimmig brödkorgssvamp, en rest från i höstas. Sporkapslarna, bröden i korgen, är sedan länge utspridda i naturen och uppdraget är slutfört för dessa fruktkroppar och bara "skalet" är kvar.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan