Ramlemaden inom Rödemossen på Skillingaryds skjutfält. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 905 20250315
Ramlemaden är en del av Rödemossen på Skillingaryds skjutfält och ligger söder om Mellersta Boglös och sydost om Viltvattnet och sydsydväst om den gamla gården Stora Holma.
Ramlemaden, är ett terrängavsnitt och en terrängtyp inom Rödemossen i Tofteryds socken, Östbo härad i Jönköpings län. Specifikt beskrivs lokaltypen som sankmark men kan även ha betydelsen göl i mosse, stenar, stenskravel, berg och block vilket man bland annat finner i gränsområdet omedelbart öster om Ramlemaden där den stora terrängskjutbanan finns. I naturen är förekommande anhopning av större och mindre stenar, så kallat skravel eller röse, kan också vara en förklaring till namnet på platsen. Rammel är en väldig anhopning av större och mindre stenar. Rammel eller ramla är i vissa trakter, bygdemålsfärgat för stenig och för vagnar nästan oframkomlig väg. Kan även ha betydelsen för stig eller väg där det skramlar när man kör, med andra ord, dålig väg. Ramlemaden kan kanske ha förvanskats från Rammelmaden.
Etymologi är läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling.
Ramlemaden var denna vackra men kalla dag frusen vilket gjorde det möjligt att ta sig ut på maden om än med viss svårighet då isen mellan tuvorna ibland gav efter men vattendjupet var som tur var grunt och gick inte över mina stövelskaft.
Trots kyla men sol och blå himmel sjöng den lilla vackra talgoxen intensivt från den lilla grentoppen och mot himlen vid Ramlemaden. Det är ljuset och inte temperaturen som är den viktigaste faktorn för sångstarten under vårarna.
Här satt den mindre hackspetten och lät på ett av skogens väsen med två ansikten och många tentakelliknande armar
Båda könens huvudläte, och det läte som jag hörde, hos den mindre hackspetten, men framför allt hos hanen, är ett upprepat, ljust ”kikikiki” eller ”ki-ki-ki-ki”, som förblir på samma tonhöjd och består av minst åtta, men oftast fler enskilda beståndsdelar.
Arten är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”.
Mindre hackspett, ”Dryobates minor”, förr ”Dendrocopos minor”, och är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” samt lever i lövskog och blandskog med förekomst av äldre lövträd, i södra Sverige särskilt ädellövträd. Arten förekommer i hela landet upp i fjällens björkbälte. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske och minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till ungefär 25 % under de senaste 15 åren. Storleken hos den mindre hackspetten är som en gråsparv. Den är tvärbandad på ryggen och honan går helt i svart och vitt medan hanen har rött på hjässan. Den häckar gärna i träsk-liknande områden vilket stämmer bra här vid Ramlemaden. Arten äter främst trädborrande insekter, samt fjärilslarver, puppor, myror och spindlar men under vintern kommer den ofta fram till fågelborden och äter frön. Den hackar ut sitt bohål döda eller murkna träd eller stubbar men eftersom den är liten och klenare än sina artfränder väljer den helst en murken al eller björk.
Namnet användes första gången år 1859 och är en översättning av det vetenskapliga namnet ”minor” som betyder ”mindre”. Mindre hackspetten var den minsta av de tre brokspettarna som Carl von Linné kände till och arten har även kallats lilla hackspetten, lilla hackspiken och träpicka.
Flera källor antyder att den mindre hackspetten var sällsynt utanför Skåne under 1700-talet och Linné verkar till exempel inte ha några egna erfarenheter av arten. Sedan dess har arten spritt sig till stora delar av landet med en koncentration i de södra och mellersta delarna.
Den mindre hackspetten är liksom de flesta andra hackspettarna hårt ansatta av det moderna skogsbruket och har under de senaste årtiondena minskat kraftigt. År 1976 uppskattades det svenska beståndet till 20 000 par, men senare vid år 1990 uppskattades populationen bara till endast 3000 till 6000 par.
Som regel håller den sig kring sin häckningslokal även under vintern, ofta strykande omkring i skogarna tillsammans med blandade flockar av mesar, trädkrypare och kungsfåglar. Den kan dock vissa höstar visa tydliga invationstendenser och företar flyttningar över längre avstånd.
Det stora vassbältet vid Ramlemaden, i det totala motljuset, är enligt min åsikt stort nog att locka den för vassområden kända skäggmesen. Jag hoppas att jag har rätt och ska göra fler besök för att undersöka om så är eller blir fallet.
Bildens bladvass, vass, rör eller rörvass, ”Phragmites australis”, är en art i växtfamiljen gräs. Bladvass är storvuxen och kraftig och kan nå en total höjd av 5 meter samt har en mycket kraftig, ända upp till 5 meter lång jordstam. Bladen kan bli 50 centimeter långa och 3 centimeter breda och är mycket sträva i kanterna, där snärpet är hårlikt.
Vippan hos bladvassen är stor och oftast något brunviolett samt rikt förgrenad. I småaxen är de nedre blommorna hanliga eller könlösa, de övre tvåkönade eller honliga. Blomningen brukar inträffa i juli–september och frukten mognar sent, vanligtvis först i januari året efter, men fruktsättningen är ofta dålig, varför växten förökar sig mest vegetativt med sina jordstammar.
Arten bladvass växer i såväl sött som bräckt vatten, ofta på mer än 2 meters djup och den täcker ofta stora arealer samt bildar vassar, och bidrar till vattensystemens igenväxning. Till sin totala utbredning är den kosmopolit och i Sverige är den allmän utom i fjällen. Före andra världskriget användes bladvass som taktäckningsmaterial och som underlag för kalkputsning vid husbyggnad. Vassmattor används inom trädgårdsodling som solskydd och frostskydd över drivbänkar och växthus samt som vindskydd.
Det lyser i krokodilens stora mun, eller brinner det till och med i krokodilmunnen. Nej, det är bara den härliga solen som lyser i den starkt murka veden varvid detta vackra brandgula fenomer uppstår.
Här ser man den stora terrängskyttebanan och här övade jag många gången under min militärtjänsgöring under 1970-talet och 1980-talet.
Skjutgränser inramar skjutområdet och anges i sida direkt i terrängen eller med bäringar i använt koordinatsystem, gräns höger och gräns vänster och i längd direkt i terrängen eller med avstånd, sikte och riktpunkt eller uppsättning, elevation för viss laddning. Dessa regler är något jag och vi övade mycket på för länge sedan, bland annat på denna plats.
Detta är ingången till terrängskyttebanan och Ramlemaden från öster, här måste man, naturligtvis som vanligt, respektera den gula stoppskylten.
Som vanligt, nästan, är det tomt i fönstergluggen i ladugården vid Stora Holma, kattugglan lyser åter med sin frånvaro men några dagar tidigare, vilket ni kunde se i min nyligen publicerad krönika, satt den där och spanade, alldeles orörlig men alltid på helspänn.
Det är uppenbarligen ett gott år för de större korsnäbbarna på Skillingaryds skjutfält, här är ett par i anslutning till tallarna på ljungheden.
Den röda hanen sitter till vänster och den gulgröna honan som tar till vingarna sitter till höger.
Detta är de skyddsvärda tallarna vid platsen där en gång Fort Meijer stod, de är verkligen skyddsvärda för ett stort antal olika arter av biologisk mångfald är beroende av dem.
Tallarna är dessutom mycket vackra inte minst i detta magiska solljus.
Ännu en bild på de skyddsvärda tallarna vid platsen där en gång Fort Meijer stod i södra delen av ljungheden, låt dem vara och låt dem få vara ifred.
Alldeles söder om General Sparres väg, bara tio meter från tallarna på de två tidigare bilderna, växer dessa granntallar. Dessa skyddsvärda tallar vid platsen där en gång Fort Meijer stod är viktiga för trädlärkan, större korsnäbben, nattskärran, orren, korparna samt olika arter mesar med flera arter, låt alla dessa tallar vara ifred och åldras i ro!
Detta är en för mig nyplacerad minnessten som ligger på grusgången utanför Officersmässen i Västra lägret. Den är dock dock sliten, otylig och svårläst vilket kanske borde åtgärdas.
Texten på minnesstenen säger följande:
Kungliga Jönköpings regemente mönstrade och övade på Skillingaryds slätt 1777-1914
KUNGLIGA JÖNKÖPINGS REGEMENTE MÖNSTRADE OCH ÖVADE PÅ SKILLINGARYDS SLÄTT 1777-1914
Texten skulle verkligen behöva en renovering där budskapet på stenen förtydligas kanske med svärta av något slag.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan