Stora Holma, kattugglan och fullmånen. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 900 20250302
Denna krönika är för mig ett dubbelt jubileum, dels för att jag äntligen efter många besök får se kattugglan i fönstergluggen och dels att detta är min 900:de krönika! Jag publicerar nya krönikor på fredagar, lördagar och söndagar, välkomna in och läs!
Denna tidiga kväll i februari satt äntligen kattugglan synlig i gluggen på den stora ladugården i Stora Holma men den var helt tyst under hela tiden vi var där.
Klassiska lokaler för kattugglor i min relativa närmiljö förutom Stora Holma var och är följande:
Frälsningsarméns ungdomsgård i Fåglabäck, i skorstenen.
Skillingaryd, hos grannen i den stora dubbelbjörken.
Området vid Skillingaryds begravningsplats, en av dessa ugglor hittades dock död i en regnvattentunna väster om kyrkogården, den hade via stupröret hamnat i den stora vattentunnan.
Den röd stugan nedom Trolleberget alldeles söder om Skillingaryd, i skorstenen.
Tofteryds kyrka, i kyrktornet.
Hagshult, området runt kyrkan och skolan.
Starkeryds by, söder om Linnesjön.
Sjöbo, mellan Tofteryd och Hagshult.
Åkers kyrka.
Linnesjön, sommarstugorna utmed västra sidan.
Linneryds by, nordväst om Linnesjön.
Ladugården i Stora Holma ligger numera inom militärt område likt för övrigt hela den gamla gården Stora Holma gör. Bara ett par hundra meter norr om ladugården ligger det magnifika men allt mera förfallande sädesmagasinet från slutet av 1700-talet som inom en nära framtid helt kommer att rasa samman, tyvärr! JAG SÄGER DET EN GÅNG TILL, TYVÄRR!!
Övriga byggnader inom gården Stora Holma är sedan länge försvunna och borta.
Kattuggla, ”Strix aluco”, är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor och ovansidan är antingen brun eller grå, och flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Kattugglan är en stannfågel och mycket territoriell. Många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.
Kattugglan jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att slå sitt byte vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Synen och hörseln är anpassad till dess nattliga jakt. Den tysta flykten är likaså en anpassning till fågelns jaktsätt. Fastän kattugglan ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men öronens placering ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga ungfåglar.
Kattugglans nattliga vanor, och spöklika och lätthärmade rop, har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.
Kattugglan är en robust fågel, 37–43 centimeter lång med ett vingspann på 81–96 centimeter och likt andra ugglor är dess ögon placerade frontalt för stereoskopisk syn. Den har ett ganska platt ansikte och saknar örontofsar. Huvudet är stort och rundat och ansiktsrundeln som omger de mörkbruna ögonen är vanligen ganska omönstrad. Nominatformen har två morfer som skiljer sig åt i färg. Den ena har rödbrun ovansida och den andra gråbrun, men mellanformer förekommer också. Båda morfernas undersidor är vitaktiga och brunstrimmiga. Arten uppvisar könsdimorfism då honan är betydligt större än hanen, det vill säga, 5 % längre och mer än 25 % tyngre.
Kattugglan har ljusgrå ögonkretsar med svartaktiga fjäderspolar framåt och med svarta strålfjädrar. Fågeln har mörkbruna längsgående fläckar på ovansidan och mellan dessa är den finspräcklig på tvären i brunt, rostgult, grått och vitt. Undertill är den vitaktig med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade, fläckar, och på undergumpen är den vit med bruna pilfläckar. Vingarna har bruna och rostgrå, otydligt fläckiga vingband. Den har stora, vita fläckar på skuldrorna och på de större vingtäckarna. Stjärten är tvärbandad i brunt och rostgult, med en vitaktig spets. Honan är mera rödbrun och dess grundfärg på undersidan är rostgulaktigt vit och väger mellan 400-500 gram.
Kattugglan flyger med långa glidningar på kupade vingar, mindre vågformigt och med färre vingslag än andra eurasiska ugglor, och vanligen på större höjd. Den har vissa morfologiska egenskaper gemensamt med de flesta andra ugglor, exempelvis omvandlas en del av dess dun till ett slags mjöligt puder som täcker fjäderdräkten, vissa fjäderpartier på vingens ovansida är mjuka och pälsartade och deras handpennor har en sågtandad mjuk kant. Alla dessa anpassningar gör att den kan flyga nästan ljudlöst.
Dess storlek, kompakta form och breda vingar särskiljer den från andra ugglor inom dess utbredningsområde. Lappuggla, berguv och slaguggla är likartade i formen, men är mycket större.
En ugglas ögon, och naturligtvis även kattugglans ögon, är placerade på framsidan av huvudet och har en fältöverlappning på 50–70 %, vilket ger den bättre binokulärt seende än dagaktiva rovfåglar som har en överlappning på 30–50 %. Kattugglans näthinna har ungefär 56 000 ljuskänsliga stavar per kvadratmillimeter. Trots att tidigare hypoteser om att den kan se i den infraröda delen av spektrumet har avfärdats, så påstås ofta kattugglan ha 10 till 100 gånger bättre syn än människan i ljussvaga förhållanden. Ugglans faktiska synskärpa är bara något större än människans, och eventuell ökad känslighet, det vill säga, bättre syn, beror på optiska faktorer, såsom tubformade ögon, snarare än känsligare näthinna. Både människor och ugglor har nått gränsen för upplösning för ryggradsdjurs näthinnor.
Hörseln är viktig för en nattaktiv fågel som lever av rov. Liksom hos andra fåglar skiljer sig kattugglans två öronöppningar i struktur och är även asymmetriskt placerade för att förbättra riktad hörsel. En passage genom skallen förbinder trumhinnorna, och små skillnader i ankomsttid för ett ljud i vartdera öra gör det möjligt att bestämma varifrån ljudet härstammar. Den vänstra öronöppningen sitter högre på huvudet än det större högra örat och lutar nedåt, vilket ökar känsligheten för ljud som kommer nerifrån. Båda öronöppningarna är gömda under ansiktsrundelns fjädrar, som är strukturellt specialiserade för att vara genomsläppliga för ljud, och stöds av ett rörligt hudveck.
Det inre strukturen i örat, som har stora antal hörselnervceller, ger en förbättrad förmåga att lägga märke till lågfrekventa ljud på avstånd, vilket skulle kunna innefatta rasslanden från byten som rör sig i växtlighet. Kattugglans hörsel är tio gånger bättre än en människas, och den kan jaga enbart med hjälp av hörselsinnet på natten. Vid regn minskar möjligheten för ugglan att uppmärksamma svaga ljud, och långvarigt blött väder kan leda till svält då ugglan ofta inte kan jaga lika effektivt.
Den bruna varianten är vanligast i det fuktiga klimatet i Västeuropa, medan den grå varianten gradvis blir vanligare längre österut. Båda varianterna förekommer dock i någon utsträckning i nästan hela utbredningsområdet. I de nordligaste områdena har de alla en kallt grå färg. Underarterna i Sibirien och Centralasien har grå och vit fjäderdräkt, underarten i Nordafrika är mörkt gråbrun, och sydasiatiska och östasiatiska fåglar har randig, inte strimmig, undersida, och fina linjer runt ansiktsrundeln. De sibiriska och skandinaviska underarterna är 12 % större, 40 % tyngre, och har 13 % längre vingar än västeuropeiska fåglar, i enlighet med Bergmanns lag som förutser att nordliga former vanligen är större än sina sydliga motsvarigheter.
Bergmanns lag eller Bergmanns regel är fenomenet att populationer av varmblodiga djur som lever i ett kallt klimat ofta har en större kroppsstorlek, än populationer av samma art som lever i ett varmare klimat, vilket först beskrevs av den tyske zoologen Carl Bergmann som levde under åren 1814–1865.
Fjäderdräktens färg är genetiskt kontrollerad, och studier i Finland och Italien tyder på att den grå morfen av kattuggla har större häckningsframgång, bättre immunförsvar och färre parasiter än bruna fåglar. Även om detta kan antyda att den bruna morfen så småningom kan försvinna, visar ugglorna ingen preferens rörande färg när de väljer partner, så det ogynnsamma selektionstrycket minskas. Även miljömässiga faktorer är inblandade. Den italienska studien visade att fåglar av den bruna morfen hittades i tätare skog, och i Finland torde Glogers lag antyda att blekare fåglar i vilket fall skulle överväga i det kallare klimatet. Glogers lag eller regel, efter zoologen C.W.L. Gloger, 1803–1863, är en biogeografisk regel som säger att inom en given art är underarter eller populationer i varma och fuktiga områden kraftigare färgade än underarter i kalla och torra områden.
Kattugglan har flera olika läten. Det vanligaste är kontaktlätet som består av ett gällt ke-vitt men det som mest förknippas med kattugglan är hanens dallrande ”hoo ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo” för att meddela sin närvaro. Detta typiska läte är faktiskt en duett, där honan gör ”ke-vitt”-ljudet, och hanen svarar med sitt hoande.
När hanen är upphetsad under parningsceremonin låter han även höra ett läte som brukar kallas för xylofonlätet. Det påminner om pärlugglans läte men hörs bara på korta avstånd. Honan brukar svara med ”ke-vitt”. När två rivaliserande hanar möts utstöter de ofta ett trestavigt ”hu-U-u”.
Hanens läten fungerar bland annat som indikator på hans hälsa. Ugglor med hög andel blodparasiter använder färre höga frekvenser och en mer begränsad uppsättning frekvenser i sina svar på en synbar inkräktare.
Kattugglan beskrevs första gången taxonomiskt av Carl von Linné i hans Systema naturae år 1758 med dess nuvarande vetenskapliga namn ”Strix aluco”.
Kattugglan tillhör släktet ”Strix”, som ingår i familjen ugglor ”Strigidae”, som innehåller alla arter av ugglefåglar förutom tornugglor som ingår i familjen ”Tytonidae”. Vår tornuggla heter på latin ”Tyto alba” och som hos oss är rödlistad som ”akut hotad” eller ”CR”. Tornugglan bedöms häcka årligen på Gotland men inte längre i Skåne.
Inom dess släkte ”Strix” är kattugglans närmaste släktingar östlig och västlig klippuggla ”Strix butleri” respektive ”Strix hadorami”, dess större nordliga granne slaguggla Strix uralensis och den nordamerikanska kråsugglan Strix varia. Arten Strix intermedia från tidiga till mellersta pleistocen kategoriseras ibland som en förhistorisk underart.
Pleistocen är en geologisk epok som sträcker sig från cirka 2 580 000 år sedan fram till ungefär 11 700 år sedan och under pleistocen sker omfattande nedisningar på norra jordklotet, som vanligen benämns istider. Tidsperioden utgör huvuddelen av kvartärtiden, en tidsperiod som också innefattar holocen som är den nu pågående geologiska epoken vilken inleddes för cirka 11 700 år sedan.
Kattugglan finns i Palearktis i lövskog och blandskog i tempererade zoner upp till den södra gränsen av tajgans barrskogar. Världspopulationen är uppdelad i två vitt skilda geografiska områden, en i Europa och en i Östasien.
Den palearktiska regionen eller Palearktis är en av de åtta djurgeografiska regioner som jorden delas upp i. Den omfattar Europa, Asien norr om Himalaya, norra Afrika, och de norra och centrala delarna av Arabiska halvön.
Kattugglans utbredningsområde sträcker sig med avbrott över de tempererade delarna av Eurasien från Storbritannien och Iberiska halvön österut till Korea, och söderut till Iran och Himalaya. Underarten Strix aluco mauritanica fortsätter utbredningen in i nordvästra Afrika. Kattugglan är främst en stannfågel. Den saknas på Irland, och är bara en sällsynt gäst på Balearerna och Kanarieöarna.
Kattugglans underarter skiljer sig morfologiskt oftast lite från varandra, och kan ha klinala morfologiska skillnader kopplade till omgivningens temperatur, den lokala miljöns färgton, och storleken på tillgängligt byte. Som en följd av detta har olika auktorer beskrivit mellan 10–15 olika underarter. Klinal variation är en geografisk kontinuerlig övergång med en successiv ändring av något karaktäristiskt drag hos växter eller djur, som exempelvis storlek, färg, fysiologiska egenskaper eller beteende.
Idag erkänns vanligen sju underarter, med följande utbredning:
"Strix aluco aluco" eller vanlig kattuggla, är nominatformen förekommer i norra och centrala Europa från Skandinavien till Medelhavet och Svarta havet.
"Strix aluco siberiae", finns i centrala Ryssland från Uralbergen till västra Sibirien.
"Strix aluco sylvatica", finns i västra Europa, inklusive Storbritannien.
"Strix aluco willkonskii", finns från Palestina till norra Iran och Kaukasus. Beskrevs ursprungligen som en egen art.
"Strix aluco sanctinicolai", finns i västra Iran, nordöstra Irak. Beskrevs ursprungligen som en egen art.
"Strix aluco harmsi", finns endast i Turkmenistan och beskrevs ursprungligen som en egen art.
"Strix aluco biddulphi", finns i nordvästra Indien och Pakistan.
Orientkattugglan, "Strix nivicola" och atlaskattugglan, "Strix mauretanica", behandlades tidigare som en del av kattugglan, men urskiljs numera vanligen som egna arter.
Kattugglan har ett stort utbredningsområde och en stor population, uppskattad till mellan 1 580 000 till 2 340 000 adulta individer, dock inräknat atlaskattuggla och beståndet anses vara stabilt. Arten anses inte uppfylla IUCN:s kriterier för rödlistning och bedöms därför som livskraftig. Arten har utvidgat sin utbredning i Belgien, Nederländerna, Norge och Ukraina, och populationerna är stabila eller ökande i de flesta europeiska länder. En minskning har dock skett i Finland, Estland, Italien och Albanien.
Kattugglan förekommer i Sverige så långt norrut som till södra Västerbotten, och är den vanligaste av Sveriges ugglor tillsammans med pärlugglan.
Populationen i Sverige uppskattas till mellan 10 000–20 000 par.
Att kattugglan fortfarande är livskraftig som art i Sverige stämmer tyvärr inte och Svensk Fågeltaxerings rapport från år 2016 säger att, citat; ”Kattugglan visar signifikant minskning så här långt under 2010-talet”. Och ytterligare ett citat från Svensk Fågeltaxerings rapport, denna gång från 2021, säger att; ”Med tolv års data från nattrutterna kan vi konstatera att det går ganska dåligt för flera av våra ugglearter” och bland dem nämns kattugglan.
Arten återfinns i lövskog och blandskog, och ibland i mogna barrträdsplanteringar. Den föredrar lägen med tillgång till vatten. Begravningsplatser, trädgårdar och parker har givit den möjlighet att sprida sig i stadsområden. Kattugglan är främst en låglandsfågel i de kallare delarna av sitt utbredningsområde, men den häckar upp till 50 meters höjd i Skottland, 1 600 meter i Alperna, 2 350 meter i Turkiet, och upp till 2 800 meter i Myanmar.
Ungarna lämnar boet innan de kan flyga och kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli ”mobbade” av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.
Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien. De blanka vita äggen är 48 x 39 millimeter stora och väger 39 gram varav 7 % är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av enbart honan i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.
Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet ”Strix” anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland till synes oprovocerat. Det kanske mest kända offret för kattugglans anfall var den ryktbare fågelfotografen Eric Hosking, som förlorade ett öga när han anfölls av en fågel som han försökte fotografera nära dess bo. Han kallade senare sin självbiografi ”An Eye for a Bird” eller ”Ett öga för en fågel”.
Kattuggleföräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig årsungarna för att skapa egna revir. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen. Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för adulta fåglar är 76,8 %. Den genomsnittliga livslängden är 5 år, men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.
Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla, berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden både för den ruvande fågeln och för ungarna. En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en stor dödsorsak för nyligen flygga ungar eller juveniler, av vilka 36 % dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Mortaliteten ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14 % i april till över 58 % i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art.
På dagen håller kattugglan sig gömd och först i skymningen beger den sig ut på jakt. Vintertid kommer den fram till bostadsområden och påträffas också i städer. Då påträffas den ofta i torn, lador och andra byggnader. Kattugglan flyger ljudlöst genom morfologiska anpassningar.
Kattugglan jagar nästan uteslutande på natten. Den spanar från en gren innan den störtar eller glider tyst ned på sitt offer, men i mycket sällsynta fall jagar den i dagsljus när den har ungar att utfodra. Arten tar en stor uppsättning bytesdjur, främst skogsgnagare, men även andra däggdjur upp till en kaninunges storlek, samt fåglar, daggmaskar och skalbaggar, dessutom äter den grodor och ödlor.
I stadsområden utgör fåglar en större andel av födan, och så osannolika arter som gräsand och tretåig mås har dödats och ätits.
Bytet sväljs vanligen helt, och osmältbara delar spys upp som spybollar. Dessa är medelstora och grå, består främst av gnagarpäls och ofta med utskjutande ben, och hittas i grupper under träd som används för vila och bobygge.
Detta med att examinera ugglans spybollar är något jag minns med stor glädje från högstadietiden inom ett tillvalsämne som hette ”Naturkunskap” under ledning av min biologilärare och sedermera kollega Kurt Grahn. Här i dessa spybollar hittade man med hjälp av luppar och stereoluppar många spännande rester från sorkar och möss i form av käkar med tänder och ben från skelettet från de små bytesdjuren.
Mindre starka skogslevande ugglor som minervauggla och hornuggla kan vanligen inte samexistera med den starkare kattugglan, som kan ta dem som byten. På samma sätt tenderar kattugglan där den har flyttat in i bebyggda områden att tränga undan tornugglor från deras traditionella boplatser i byggnader.
Kattugglans binomiala namn härrör från grekiskans ”strix” vilket betyder ”uggla” och italienskans ”allocco”, vilket betyder ”kattuggla” och härrör från latinets ”ulucus” vilket betyder ”skrikuggla”.
Kattugglans svenska namn kommer av att fågelns ansikte anses likna en katts och ett äldre namn för arten har också varit nattuggla.
I den gamla svenska folktron bebådar kattugglans läte ett väderskifte, eller dödsfall om den nattetid skriker i närheten av bostadshus. Exempelvis skrev Vilhelm Moberg i sin uppsats ”Värendska seder och bruk vid dödsfall och begravning” att om kattugglan uppehåller sig vid en gård och skriker sitt ”klävitt” om nätterna är det ett säkert tecken på att någon i familjen snart ska dö.
Den vackra och mystiska fullmånen har alltid ansetts ha övernaturliga egenskaper och den har i folktron förknippats med väsen som till exempel varulvar samt lett till mångalenskap hos vissa människor.
Talrika studier har försökt finna ett samband mellan fullmåne och brottslighet, självmord, sinnessjukdom, olyckor, födelsetal och varulvar med mera. Hittills har dessa studier misslyckats med att finna något av intresse, utöver att grubblandet över fullmånens effekter möjligen tycks sätta myror i huvudet på en massa människor.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan