Storskrakar på besök i ån utmed Fågelforsleden. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 904 20250314
Det tycks helt plötsligt blivit närmre till motorvägens buller och bång i och med att elkabelgrävningarna tagit bort många träd och mycket sly.
Det ska bli intressant att se hur detta kommer att påverka den biologiska mångfalden både i och omkring Lagan utmed Fågelforsleden.
Gräsandsparet är i alla fall redan på plats trots grävarbeten och röjning av träd och skog i åns omedelbara närhet, och bildens gräsandshona ser lugn och trygg ut trots förändringarna i deras miljö,
Även gräsandshanen, som ligger i hennes omedelbara närhet, ser också lugn och säker ut trots ökat buller och insyn från motorvägen bara ett kort stycke bort i väster.
Bara ett kort stycke norr om gräsänderna ligger en för området ganska ovanlig gäst, en storskrakehane med sitt sällskap, vilket totalt ger tre vackra storskrakar, några honor fanns inte med. Det var länge sedan och jag får några halvbra bilder på besökarna som efter en kort stund lyfte och flög vidare mot norr.
Honan hos storskraken, som kallas skräcka, är grå med vit buk och brunt huvud. Båda könen har hängande nacktofs och arten häckar vid klarvattensjöar och vattendrag i Sverige norrut från nordöstra Skåne, lokalt också vid kuster i Eurasien och Nordamerika. Bilden visar en hane eftersom skrakegruppen bara bestod av tre hanar.
Storskrake, ”Mergus merganser, är en art i fågelfamiljen änder och är mellan 58–66 centimeter lång. Hanen är svart på ryggen och vit med gulrosa ton på undersidan och flankerna samt har mörkt grönglänsande huvud. Jag hoppas att ni märker att det nästan alltid är något av vegetationen i vägen när man ska fotografera, attans också!
Ytterligare en bit norrut i Lagan låg familjen sångsvan, två adulta fåglar med sin unge från sommaren år 2024, med åldersbeteckningen 2K, det vill säga, den är inne på sitt andra kalenderår i livet.
Sångsvan, ”Cygnus cygnus”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, vilket är en underfamilj i svanar och gäss. Bakom den adulta fågeln ligger ungfågeln som föddes i somras.
Sångsvanen är stor och mellan 145–160 centimeter lång och helt vit. Näbben är svart med mycket gult vid basen och den långa halsen hålls oftast rakare än hos släktingen knölsvan. Här ser man också ungfågeln med sin beigebruna fjäderdräkt och annorlunda färgade näbb.
Svanar, i släktena ”Cygnus och ”Coscoroba”, utgörs av sex arter respektive en art, coscorobasvan, ”Coscoroba coscoroba”. Arten coscorobasvan är till storleken den minsta arten bland svanarna och den placeras som ensam art i släktet Coscoroba. Den förekommer i södra Sydamerika och i ögruppen Falklandsöarna.
Svanar finns i alla världsdelar utom Afrika och Antarktis och är mellan 90–180 centimeter långa och har mycket lång, smal hals. Fjäderdräkten är vit, med undantag för arterna svart svan i Australien och svarthalsad svan i Sydamerika.
Arter som häckar på tundra och i sjöar i boreal skog flyttar vintertid söderut till isranden eller något längre. I Sverige häckar knölsvan och sångsvan medan arten mindre sångsvan passerar under flyttning. Trumpetarsvanen häckar i Nordamerika.
Bildens större hackspett, ”Dendrocopos major”, är en art i fågelfamiljen hackspettar samt är mellan 22–23 centimeter lång. Ovansidan är övervägande svart med vita, ovala skulderfläckar, undersidan är vit med klart röd undergump. Nacken är röd hos hanen men svart hos honan vilket ger att mina två bilder visar en hona.
Observera att trädet lutar, det är inte jag som håller min kamera snett.
Arten större hackspett häckar i lövskog och barrskog men även i trädgårdar, i så gott som hela Sverige. Den finns i större delen av Europa, där den är den vanligaste hackspettarten, och österut genom norra Asien samt i nordvästra Afrika. Större hackspett äter sommartid mest insektslarver och hackar ofta hål i uppsatta holkar för att komma åt fågelungar och ägg. Vintertid besöker den fågelbord, speciellt om talgbollar eller annan fettrik föda lagts ut.
Trädet lutar fortfarande.
Här ser man kranier efter drakar med stora tänder av is och jag undrar naturligtvis vilka numera utdöda drakarter det kan röra sig om.
Draken är ett i stora delar av världen omtalat fantasidjur som är ödlelikt, jättestort och ofta eldsprutande. Det är tänkbart att draken som begrepp har sitt ursprung i fynd av stora fossila ben som inte kan höra till djur som lever på platsen i dag. Man har säkert hittat skelett av dinosaurier, stora marina ödlor och stora utdöda däggdjur långt tillbaka i tiden. Drachenhöhle i Österrike är ett exempel på grottor som fått sitt namn genom kopplingen mellan stora ben och drakar. I Kina har man malt ned ”draktänder” från fossila däggdjursskelett och kanske även kräldjursskelett till medicin.
Från idén om en ormliknande, slingrande kropp kan det ha utvecklats en föreställning om draken som förkroppsligande av den ringlande floden och av havet med dess böljande yta. Denna föreställning kan spåras i den fornnordiska mytologin, där ormen eller draken Midgårdsormen var havet som slingrade sig runt människornas Midgård. Symboliken gjordes tydlig i vikingarnas havsgående drakar, långskeppen med drakhuvud, en annan vattendrake var Nidhögg som förkroppsligade grundvattnet. Vattensymboler i form av drakar finns i den babyloniska mytologin, där guden Marduk dödade odjuret Tiamat och skapade himmel och jord av dess kropp. Den bibliska Leviathan är en besläktad figur.
I det gamla Iran uppträder gudarna ofta som drakdödare, något som också framställdes åskådligt i nyårsfestens riter. Kampen mellan en hjälte och ett odjur är vanlig i grekisk mytologi, exempelvis Zeus kamp mot Typhon, Apollons mot Python och Herakles mot den lerneiska hydran. Föreställningen om draken som vaktare av skatter finns också i grekisk mytologi.
I Nya Testamentet finns draken omtalad enbart i Uppenbarelseboken. Johannes ser i en syn hur en kvinna föder ett barn och hur en drake försöker sluka det. Det uppstår en strid i himlen, och Mikael och hans änglar störtar ned draken därifrån. Draken sägs uttryckligen vara ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan”, och i kristen tradition har draken blivit en återkommande symbol för djävulen. Drakdödaren står då för den som utan fruktan kämpar mot det onda och Kristus själv kan framställas som drakdödare.
Mikael och draken är ett vanligt motiv i den kristna konsten. I helgonlegender uppträder också en rad drakdödare, främst Georg, eller Sankt Göran, och Margareta. I medeltida bilder av yttersta domen återges helvetet som en drake med vidöppet gap. När man mot medeltidens slut började tolka Uppenbarelseboken som syftande på Jungfru Maria framställdes hon också i bild som trampande på en drake eller en orm i Första Moseboken.
Medan draken i Främre Orienten och i Europa är ett ondskefullt monster är den i Kina ett lyckobringande djur som spelar en stor roll vid nyårsfirandet och ofta brukas som dekorationsmotiv. Den sprutar eld och representerar det heta och torra ”yang”, den omges därför alltid av moln som tillhör det kalla och fuktiga ”yin”.
En närbild på de kranium av is från drakar och dinosaurier med sina stora huggtänder av is som här vilar på stenarna nära åns vatten.
Draken är en vanlig företeelse även i sentida folklore i Europa och i svensk tradition förekommer drakar i såväl sagodiktning som sägendiktning samt inom folktron, men har i dessa genrer mycket skiftande gestalt och funktion. I folksagorna är draken uteslutande en av de former vari hjältens motståndare uppträder, särskilt i den vitt spridda drakdödarsagan och de typer som kan härledas ur denna, varvid drakens farlighet, och därmed hjältens mod och styrka, ytterligare poängteras genom att odjuret till exempel sägs spruta eld eller etter eller vara månghövdat. I östeuropeiska och sydösteuropeiska sagor används benämningen drake inte sällan om väsen med mänsklig gestalt.
I sägner och folktro är draken framför allt förknippad med dolda skatter samt med människors försök att uppdaga och bemäktiga sig sådana drakskatter. Den som grävt ned en skatt sades kunna skaffa sig en drake att låta vakta den. Genom olika synvillor kunde draken sedan få skattsökarna att bryta mot de tabubestämmelser som enligt folktron var förknippade med skattgrävandet. Dessa skattvaktande drakar beskrivs vanligen som föga skräckinjagande, de kunde ta sig gestalt av till exempel en höna eller en snok men ansågs även kunna flyga iväg med en hotad skatt och sådana flygande drakar tycks ha varit en folklig tolkning av mera spektakulära meteorer och andra himlafenomen. Den medeltida germanska hjältesagans skattvaktande drakar som till exempel Fafner förenar drag ur båda de hittills nämnda genrerna men tycks snarast ha uppfattats som jätteormar.
Utan motivsamband med sägnernas skattvaktande drakar är den tro på existensen av jätteormar, stundom kallade drakar eller drakormar men kanske oftast lindormar, vilken in i vår egen tid florerat i södra Sverige. Dessa jätteormar representerar närmast en sorts zoologisk vidskepelse och har vanligtvis inte tillagts supranormala egenskaper.
Vilken bakgrund i folktro eller mytologi som runstenarnas drakfigur kan ha haft är osäkert, men äldre så kallade drakslingor på runstenar brukar föreställa ormar, medan en del yngre har mera påtaglig drakgestalt med fötter och vingar. Måhända kan detta vara en antydan om när drakgestalten blev bekant i Norden. Den drakuppfattning som under medeltiden materialiserades till exempel i Bernt Notkes skulptur Sankt Göran och draken i Stockholms storkyrka hör snarast hemma i den lärda och litterära traditionen. Bernt Notke, född cirka år 1440 i Lassan och död 22 maj år 1509 i Lübeck, var en Mecklenburgs målare och skulptör. Han anses vara en av senmedeltidens mest betydande konstnärer i Nordeuropa.
Man bör observera att ordet drake i Skandinavien, inlånat från grekiskan, antagligen är en relativt ung synonym till inhemska beteckningar.
Som dekorativt motiv uppträdde draken tidigast i Kina, där den återfinns på bronser från Shang-perioden 1766–1122 före Kristus och inom keramiken från och med Han-perioden 206 före Kristus–220 efter Kristus. I Europa förekommer den i medeltidens möbelornamentik och rokokons kineserier, i de senare främst som keramisk dekor.
Det avverkas just nu i dagarna gran i området vid Abbotens bro utmed Fågelforsleden och den gamla åfåran. Landskapet öppnas upp och ljus släpps in i den mörka och kvävande granskuggan, detta kan kanske göra underverk för både flora, fauna och funga.
Avverknigen vid Abbotens bro innebär att det gamla deltalandskapet vid Fårglaforsen blir synligt igen, klockan vrids med andra ord tillbaka till tiden före år 1911 då Fågelforsdammen inte fanns vilket är mycket spännande. De gamla åängarna kanske får en ny chans vilket skulle höja områdets naturvärde avsevärt, jag önskar bara att allt granris tas bort för att ge markvegetationen en ny möjlighet
Nya små vägar öppnas och tillgängliggör området som tidigare var en tät och mörk granskog, men återigen, ta bort granriset är ni snälla.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan