Tegelugn och soldattorp nr 71 Österlid vid Boglös samt ett gammalt betongvärn från världskrigens tid, del 1. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 913 20250329

Mellan betongvärnet S20 och Boglös-Viltvattnet ligger kulturhistoriska ruiner efter en gammal tegelugn med anor förmodligen tillbaka till tidigt 1900-tal alternativt sent 1800-tal men rätta mig om jag har fel. Jag förmodar att det är baksidan på tegelugnen man ser på min bild då vägen ligger alldeles nära men på den andra sidan av tegelbruket.
Byn Boglös var stor en gång i tiden och bestod av ett flertal gårdar, torp samt ett soldattorp som hette Österlid eller närmare bestämt Soldattorp nummer 71 Österlid Boglös, där den sist boende hette Johan Gustav Nord
Idag är allt borta och man får verkligen leta efter lämningarna efter denna en gång så liviga plats.
ABF:s gamla fina kopparskyltar från 1950-talet markerar platsen för Tegelbruket Haga Boglös 1:4 och i bosättningsregister för Skillingaryds skjutfält står följande om platsen och dess boende och invånare. 
I bosättningsregister, Skillingaryds skjutfält får man följande information
Nummer: 146 B
Koordinat: 57,27,2 N14,9,7 Ö
By: Boglös
146: B. Lerupptag med tegelugn Boglös 1:7–2
Min nytagna bild visar resterna av tegelbruket.
Tegel är en form av keramik, närmare bestämt lergods, som används vid husbygge. Bränt tegel började användas i stor skala av romarna för tvåtusen år sedan. I Sverige kom tegel i bruk på 1200-talet, men bara för kyrkor samt slott och borgar. Ända fram till mitten av 1900-talet byggde man hela hus av tegel. Murare lade tegelstenarna konstfärdigt kors och tvärs, i knepiga förband, så att muren höll ihop. Även valv murades i tegel. Stenarna hölls samman med murbruk, en blandning av kalk, vatten och sand. Runtom i Sverige där det fanns lämplig lera, som till exempel här invid Rödemossen på Skillingaryds skjutfält, låg tegelbruk, där tegel brändes i stora ugnar.
Jag undrar om denna bit av tegel är tillverkad och bränd här eller bara hitlagd som visuell information.
Numera är tegel bara ett material som skyddar husets ytterväggar. Själva stommen till huset är i regel av betong. Tegel och plattor som är extra hårdbrända, klinker, används till terrasser och innegolv, eftersom de står bra emot väta.
Från tegel och bildens tegelugn till keramik är steget inte långt mer än på en tidsaxel. Man började tillverka keramik i västra Asien under stenåldern, på 7000-talet före Kristus. På 3000-talet före Kristus lärde man sig att använda drejskiva, alltså en skiva där man lägger en lerklump ovanpå och sedan snurrar skivan så att man kan forma leran.
Även i Kina började man göra keramik under stenåldern och så småningom blev de kinesiska krukmakarna skickliga på att göra glasyrer i olika färger. Glasyr är en glansig yta som liknar glas. På 600-talet uppfann krukmakarna hårt porslin som de brände i mycket varma ugnar. Det porslinet kallas fältspatporslin. På den tiden hade vi här uppe i norra Europa och Sverige som inte fanns fullt upp med att vara jägare och samlare, samt att jaga och samla, för att överleva morgondagen.
Bilden visar en grop, ett hålrum i tegelugnsruinen vilket tyder på att någon form av tak eller liknande har rasat samman eller rivits ner under årens lopp och tidernas gång.
Under stenåldern och bronsåldern var keramiken mycket viktig och flera kulturer i Europa har fått sitt namn efter den typ av keramik som var vanligast, till exempel bandkeramisk kultur och gropkeramisk kultur.
Bilden visar hålrummet och fördjupningen i centrum av tegelugnen men även hur naturen så sakta håller på att dölja vad som här en gång föregick. En försiktig röjning av bland annat gran och sly borde göras med det snaraste. Ge mig en såg och ett tillstånd!
Man tillverkade under stenåldern och bronsåldern skålar, muggar, tallrikar, fat med mera som man använde när man lagade mat och åt. Dessutom gjorde man stora krukor för att transportera och förvara vin och spannmål. Man använde även bränd lera till takpannor, tegel och vattenledningar.
Nu är vi på framsidan av tegelbruket och bara några få meter från den nuvarande vägsträckningen. Jag slås av det faktum att naturen så relativt snabbt kan återta det människan gång på gång har skapat eller ordnat såsom denna tegelugn..
Den äldsta typen av keramik är lergods, det vill säga lera som man bränner vid ganska låg temperatur. Så småningom lärde man sig att göra stengods, som man bränner i lite varmare ugnar. Stengods består av lera och mineralen fältspat och kvarts. I Europa lyckades man först på 1700-talet gör samma sorts porslin som i Kina.
När man ser tegelbruksruinen från vägen söderifrån, från betongvärnet S20 är det verkligen inte lätt att se, hitta eller förstå historien bakom denna övervuxna stenhög eller kulle övervuxen med mossa, lavar, granar, enbuskar, aspar och sälgar med mera organiskt material.
Kanske ska man flytta fram den lilla kopparskylten till denna sidan istället.
Spillkråkan har varit här, arten är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” och lever i barrskog eller blandskog men även i ren lövskog, gärna bokskog. Bohål mejslas ut i träd med stamdiameter i brösthöjd på minst 30–40 centimeter stamdiameter. Födan utgörs av vedlevande insekter och myror med mera. Den förekommer från Skåne norrut till Norrbotten och Lule lappmark.
Trumningen är kraftig och ganska långsam för att vara en hackspett, det vill säga ungefär 17 slag per minut vilket kan höras upp till 4 kilometer. I militära termer sa man att den trummade som en salva från en kulspruta m/58.
Spillkråkan är som sagt rödlistad som nära hotad, fridlyst enligt § 4 i Artskyddsförordningen och skyddad enligt Fågeldirektivet samt Bernkonventionen. Arten är även en Prioriterad art i Skogsvårdslagen. Det moderna skogsbruket har tyvärr lett till en stor brist på boträd.
I folktron har den kopplats till fruktsamhet och andra namn är furuknarr och regnkricka.
Kulspruta 58 är en medeltung kulspruta som vanligtvis hanteras av två personer. Den används också i flera fall som beväpning på olika typer av fordon, fartyg och helikopter. Med sin höga funktionssäkerhet och elduthållighet kan den ge ett mycket effektivt eldunderstöd.
Var inte orolig för de flitiga myrorna, de kommer att reparera sin stack till ursprungligt skick fram i vår när värmen är tillbaka.
Bildens stackmyror har vaknat och utgör släktet ”Formica”, vilket är ett undersläkte inom släktet stormyror med sju arter i Sverige.
Stackmyror bygger stackar eller kupoler av barr, kvistar och annat växtmaterial. Arterna uralmyra och ängsmyra förekommer på öppen mark och bygger låga stackar.
Skogsmyror däremot bygger upp till två meter höga, södervända stackar i skogsmark medan stubbmyra bygger små stackar runt stubbar eller stenar.
Röd skogsmyra, ”Formica rufa”, är tillsammans med arten kal skogsmyra, ”Formica polyctena”, den dominerande skogsmyran i södra Sverige. Röd skogsmyra föredrar öppen såväl barrskog som lövskog och skogsbryn. Stackarna ligger enstaka och mycket sällan i ansamlingar. Oftast finns en drottning i stacken och upp till något 100 000-tal arbetare. Svärmningen sker från mitten av maj till början av juli vilket är i genomsnitt något senare än hos kal skogsmyra. För övrigt garderar jag dessa röda skogsmyror med den liknande arten kal skogsmyra.
Ormvråken på bilden följde mig hela tiden kretsande och ihärdigt jamande vid mitt besok vid tegelruinen eller det gamla tegelbruket. Jag var uppenbarligen mitt i hans revir därav var han tvungen att markera detta för mig. Ormvråkens ankomst är verkligen ett trevligt vårtecken.
Ormvråk, ”Buteo buteo”, är en art i familjen hökar och blir mellan 51–57 centimeter lång, med ett vingspann på mellan 113–128 centimeter, samt är mörkbrun med ljusa partier på bröstet och vingarnas undersidor. Arten häckar i skogar och dungar i större delen av Europa och norra Asien och är på många håll den vanligaste rovfågeln. Den häckar i hela Sverige utom i fjällkedjan och norra Norrlands lågland. I Sverige häckande ormvråkar övervintrar i södra Sverige och i Mellaneuropa. Arten livnär sig av bland annat små däggdjur, insekter och daggmaskar men sitt förnamn till trots tar den sällan ormar.
Myrstacken möjliggör klimatreglering och själva kupolen eller stacken fungerar som regnskydd och solenergifångare, och genom öppningar kan boklimatet regleras i olika delar av stacken och de underjordiska delarna av boet. Även när det ligger snö på stacken kan temperaturen på insidan vara mellan 26–28° C. Både i stacken och i den underjordiska delen av boet finns gångar och kammare för ägg, larver, puppor och drottning.
Större korsnäbben lägger i regel sitt bo i en tall, någon gång i en gran samt byggs endast av honan. Boet placeras liksom hos den mindre korsnäbbens högt upp, omkring tio meter över marken och ofta långt ut på grenarna. Boet, som är något större än den mindre korsnäbbens, byggs av kvistar, mossa och strån och förses invändigt med en bale av lavar, mossa och stundom hår, bast samt enstaka fjädrar. Bilden visar en röd hane.
Äggläggningen hos den större korsnäbben sker vanligtvis inte fullt så tidigt som hos den mindre korsnäbbenen, utan flertalet par börjar häcka i mars eller april. Antalet ägg är två till fyra, sällan fem och till utseendet liknar äggen den mindre artens, men de lär vara något större. Honan börjar att ruva redan med första ägget, och ruvningstiden är 14 dagar. Hon matas av hanen under ruvningstiden och ungarna matas sedan av honan.
Bilden visar en röd hane.
Tegelugnen eller tegelbruket är på lite avstång väl dold i landskapet. Det skulle vara roligt att försiktigt rensa bort skogen och vegetationen på och runt tegelugnen men det får man väl inte göra utan tillstånd kan jag tro.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan