Varfågel, torsklav och cyanobakterier i vår vackra natur. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 906 20250316

Det gäller att har ögonen på skaft även när man cyklar annars hade jag missat den gröna och vackra laven torsklav som växte nedbäddad i gräset och mossan i norra delen av Östra lägret på Skillingaryds skjutfält.
Torsklav, ”Peltigera aphthosa”, finner man vanligtvis i barrskog men även i barrblandskog och lövblandskog, på hedmark, i bergbranter och på berghällar.
Arten växer som här i mossa och växtrester på marken men kan också växa över silikatsten.
Torsklav, ”Peltigera aphthosa”, finner man vanligtvis i barrskog men även i barrblandskog och lövblandskog, på hedmark, i bergbranter och på berghällar. Arten växer i mossa och växtrester på marken och över silikatsten.
Torsklaven är bladlik och kan bli ett par decimeter med mellan 2–4 centimeter breda, rundade lober och uppböjd kant. Färgen är i torrt tillstånd grågrön till brungrön, i väta är laven rent grön. På bålens ovansida finns det talrika cephaloider som ser ut som små svarta fläckar. Undersidan är mörk och oftast utan ådror, i kantzonen är den dock vit med otydliga ådror. Fruktkroppar, eller apothecierna, är relativt vanliga och de är barkklädda på undersidan.
I Sverige finns torsklaven i hela landet och namnet torsklav kommer av att den, enligt signaturläran, använts mot munsjukdomen torsk. Sjukdomen torsk börjar som gråvita, upphöjda punkter och då torsklavens cephaloider också är upphöjda ansågs arten kunna bota sjukdomen men någon bot har dock aldrig påvisats. Den användes också som maskmedel och laxermedel och på apoteken gick den förr under namnet ”Muscus cumatilis”, där ”muscus är ”mossa” och ”cumatilis” är ”havsblå”. Cephalodier är kolonier av cyanobakterier och bidrar med energi till laven genom fotosyntesen.
Cyanobakterier är en stor och varierad grupp fotosyntetiserande bakterier som förekommer över hela jorden, såväl på land som i vatten. De flesta arterna är vattenlevande och cellerna är vanligen betydligt större än hos de flesta andra bakterier, och de växer ofta trådformigt i knippen eller som mattor på ytor. Många cyanobakterier bildar stora mängder slem som kan binda samman cellerna till stora kolonier. De har tidigare ansetts vara alger, blågrönalger och sitt namn har de fått på grund av de unika pigment, fykobiliproteiner, som ger dem den blågröna färgen.
Cyanobakterier indelas vanligen efter utseendet i fem huvudgrupper, encelliga, kolonibildande encelliga, flercelliga, trådformiga utan heterocyster, flercelliga, trådformiga med heterocyster samt trådformiga, grenade. Heterocyster är kvävebindande celler i trådformiga cyanobakterier. Heterocysterna skiljer sig mikroskopiskt från övriga celler, de så kallade vegetativa cellerna, genom att de är trindare och har en mycket tjock cellvägg. I motsats till de vegetativa cellerna binder de inte koldioxid och avger inte syre men de kan istället omvandla luftens kväve till organiska kväveföreningar.
Många cyanobakterier kan binda luftens kvävgas till ammonium och vanligen sker denna process i specialiserade celler i de trådformiga bakteriekedjorna, heterocysterna, vilka har förtjockade väggar. Heterocysterna saknar det steg i fotosyntesen där syrgas bildas och detta innebär att den syrefria miljö som är nödvändig för kvävebindningen kan upprätthållas i heterocysterna också i en i övrigt syrehaltig omgivning. Heterocysterna har dessutom cytoplasmakontakt med omgivande celler, vilket innebär att det bundna kvävet kan överföras till omgivande celler. Cytoplasman är cellinnehållet mellan cellmembran och kärnmembran hos de eukaryota cellerna.
Cyanobakterier är i allmänhet mer toleranta mot extrema omvärldsfaktorer än alger är och är därför de vanligaste fotosyntetiserande organismerna i extrema miljöer. Man har till och med funnit växande cyanobakterier inuti stenar på Antarktis.
Ett annat välkänt fenomen är de blomningar av cyanobakterier som så gott som årligen uppkommer främst i näringsrika insjöar, i Östersjön och ibland också i öppna havet. Cyanobakterieblomningen kommer i Östersjön på högsommaren när tidigare algblomningar förbrukat vattnets kvävenäring. Det ger de kvävebindande cyanobakterierna den konkurrensfördel som gör att de kan blomma.
Mycket talar för att cyanobakterieliknande organismer spelade en central roll i livets tidigare utvecklingsstadier. När vår planet fick syrehaltig atmosfär var de troligen de vanligaste fotosyntetiserande organismerna. Det var de som först började producera syre, vilket möjliggjorde utvecklingen av mer effektiva syreberoende processer, vilka i sin tur var en förutsättning för den fortsatt snabba utvecklingen av komplicerade, flercelliga livsformer på jorden.
Varfågeln har funnits på eller omkring ljungheden mer eller mindre hela vintern men det är verkligen ingen garanti för att man får se den trots att den lyser som en vit liten lykta mot den gröna skogens tallar och granar. Nu satt den emellertid i de mindre tallarna i området alldeles norr om Östra lägret.
Varfågel, ”Lanius excubitor”, är en art i fågelfamiljen törnskator och är 24–25 centimeter lång samt har grå översida och vit undersida. Stjärtpennor och vingar är svarta med vita inslag, och i ansiktet har den en svart ögonmask.
Arten häckar i öppet landskap och den underart av varfågeln som finns i Sverige häckar på kalhyggen, myrmarker och betesmarker i Norrland och sällsynt även i sydliga landskap.
Den har dock häckat framgångsrikt inom området minst en gång år 1973 då jag och en kamrat observerade en vuxen individ och en ungfågel ivrigt varnande i östra delen av ljungheden.
Varfågel livnär sig av olika mindre djur, bland annat småfåglar och smågnagare och den drar sig söderut under hösten och kan då ses i öppen terräng i stora delar av södra Sverige.
Jag betraktar dessa skelettdelar från en älg som utslängda slaktrester från någon jakt för länge sedan. De låg bara några tiotals meter från vägen inte långt från betongvärnet S20 vid Södra Boglös på Skillingaryds skjutfält.
I bakgrunden ligger en björklåga med ett antal björktickor på den gamla stammen.
Apropå skelett och älgar. Ett skelett av en älg som levde för cirka 9 600 år sedan, hittad vid grävning för vattenledningar i Skellefteå. Älgskelettet som visats i Skellefteå museums gamla forntidsutställning är benresterna av en älg som gick genom havsisen för cirka 9 600 år sedan och som påträffades vid grävning för en vattenledning 2,4 meter under markytan på Norra Järnvägsgatan i Skellefteå år 1944. Två olika åldersdateringarna visar att älgen är cirka 9 600 år gammal vilket betyder att den fanns på platsen cirka 7 600 år före vår tideräknings början. Detta kan vara en älg som kanske till och med vandrat så att den kunnat se inlandsisen innan den gick igenom isen och drunknade. Att älgen fanns där den hittades tyder på att det också börjat växa skog på platsen. Om vi antar att den gått genom isen och drunknat samt att det alltså var vinter när den var där, innebär också att det fanns skog i närheten. Älgar söker sig nämligen till skogar när det blir vinter.
Denna före detta älg på min bild låg bara några tiotals meter från vägen inte långt från betongvärnet S 20 vid Södra Boglös på Skillingaryds skjutfält.
Från två år och uppåt bestämmer man åldern på en älg utifrån de ”årsringar” som bildas i tändernas rotparti i cementskiktet. Man väljer käkens äldsta tand som är kindtand nummer 4, den första permanenta framifrån räknat. Såga sedan med bågfil uppifrån genom både tand och käkben. Snittet läggs mellan de båda åsarna som den 4:e kindtanden har på tuggytan. Såga lite snett neråt för att komma mellan tandens båda rötter. I "viken" mellan rötterna finns cementskiktet och snittytan filas med en plattfil. En lupp med minst 10 ggr förstoring behövs för att se ”årsringarna”. Äldre älgar har brett cementskikt och syns mycket bra, medan 2–3 åringen har smalt cementskikt och syns mycket sämre. Om man börjar uppifrån ses en kraftigt markerad gränslinje mellan tandben och cement. Det är ingen årszon, men kan räknas som en sådan istället för den första egentliga zonen, som är svår att urskilja. Antalet mörka linjer är sedan älgens ålder. Ofta ses zonerna bäst ut mot spetsarna av den ”halvmåne” som cementet bildar.
Bilden visar älgens skulderblad och en av ryggkotorna. Ryggraden är hos alla ryggradsdjur den kotpelare som sträcker sig från kraniet till svansen. Ryggraden består av mellan 32–34 ryggkotor och kan uppdelas i halskotor, bröstkotor, ländryggskotor och korsbenskotor.
Det är ingen överdrift att påstå att älgen var helt avgörande för människorna i Sverige för länge sedan. Förutom att ge mat, så användes hud och senor för att tillverka kläder och tält. Hornen blev till hackor och skulderblad och horn användes för att gräva fångstgropar och hyddbottnar medan ben blev till harpuner, mejslar och sylar.
Nu för tiden slänger man uppenbarligen bara resterna i skogen.
Bilden visar älgens svanskota och ryggkotorna vid bäckenet.
Under flera årtusenden hade människorna varit beroende av älgen och när älgen försvann påverkades hela livet, ekonomin, kulturen, samhällsstrukturen och kanske till och med trosföreställningarna.
När miljoner tittare följer älgarnas vandring via SVT:s kameror, kan kanske det åter kallas för en älgkult, en nutida älgkult. Även om älgarna på TV fyller andra behov hos oss i dag än älgen gjorde för våra förfäder för mycket länge sedan.
Pors, Myrica gale”, vars blad används som krydda i mat och dryck, framför allt i brännvin och öl. Av pors bryggde man tidigare en rusdryck som kallades porsöl. Likt röllika och skvattram är porsen myggavisande, gnid bladen mot huden så håller sig myggen kanske på avstånd. Knippen av blad eller blommor kan även hängas upp i skåp och i lådor för bättre doft och för att hålla mal och löss borta. Bladen har för övrigt en starkare lukt än blommorna.
Blemlav, ”Phlyctis argena”, finner man vanligtvis i lövskog, barrskog och lövblandskog där den växer i lövängar, i alléer och i parker. Arten växer på bark av asp, ek, bok, rönn, al, hassel med flera lövträd men sällan på ved och sten som här på mina bilder.
Dessa vita, beigegula till beigevita blemmor eller fläckar på denna sten ute på Rödemossen är en lavart i den stora samt svårbestämda gruppen skorplavar och som heter blemlav, ”Phlyctis argena”.
Det finns en mängd olika arter gnagare och det kan vara svårt att se skillnaden på sorkar, råttor och möss. Den tydligaste skillnaden är att möss och råttor har stora och utstickande öron och en mer spetsig nosform och huvudform än sorkar. Svansen på råttor och möss är även betydligt längre än sorkens och nästan lika lång som hela kroppen. Sorkens svans är hälften så lång som kroppen eller kortare och huvudformen rundare. Men spåren i snön som här är inte alltid lätta att härleda till en specifik art.
Det är en vackert humusfärgad is ute på Rödemossen, men var alltid försiktiga när ni går på isar. Ispik och isdobbar är ett måste samt att aldrig chansa! Mina isdoppar var med.
Här är vattendjupet dock bara ett par decimeter men man kan halka och ramla så en hjälm på huvudet är också ett måste.
Det som idag är en öde bygd med öde byar och öde fastigheter har inte alltid varit så. Det som idag är Skillingaryds skjutfält och administreras av och från Eksjö och Skillingaryd var fordom en vacker och välskött jordbruksbygd. Platsen är full av minnen i landskapet från denna tid och min bild visar en av flera jordkällare i ödebyn Mellersta Boglös.
Jordkällaren i Mellersta Boglös är idag så övervuxen av mossa, mindre träd och lövsly att den bara påminner om en mindre kulle i landskapet. Hela detta övervuxna området var en gång en välskött fastighet vilket man verkligen inte kan tro idag när man besöker området.
Jag skulle gärna vilja gå in i den gamla jordkällare i Mellersta Boglös men det törs jag inte då rasrisken är stor. Döljs det måhända några skatter där inne i mörkret, någon annan får dock undersöka det men var i så fall mycket försiktig.
Detta är en tom artilleriprojektil med sin kopparmantel kvar, dimensionen är 10,5 centimeter och borda ha passat till haubits modell 1939, m/39, en pjäs som jag lett elden åt många gånger under min tid inom artilleriet som eldledare.
När andra världskriget bröt ut år 1939 var Bofors överlupen med order från alla försvarsgrenar och för att snabbare kunna byta ut 7 centimeters m/02 och 10,5 centimeters m/10 köptes från Tyskland in en ny haubits som fick benämningen 10,5 centimeters haubits av modell 1939, som på tyska hette Leichte Feldhaubitze 18, som varit i tjänst i Tyskland från år 1935. Till pjäserna hörde även föreställare, ammunitionsvagnar och ammunition. Pjäsen var från början konstruerad för dragning efter hästar men hjulen tålde även fordonsdragning. Tre olika typer av hjul fanns, ett med träekrar samt ett tyskt och ett svenskt hjul av metall. Enligt tyskt sätt att se skulle den hålla i en krigsmånad, men den var robust och fanns i tjänst under hela kriget. De fanns kvar i Sverige ända till in på 1980-talet och under kriget köpte Sverige in totalt 142 stycken pjäser.
Fjällig filtlav, ”Peltigera praetextata”, finner man vanligtvis i lövskog, barrskog och lövblandskog men också i bergbranter och på berghällar. Arten växer även i mossa på marken samt över sten, lågor och trädbaser samt är kalkgynnad.
Borstticka, ”Trametes hirsuta”, är en vitrötare som man vanligtvis finner på hyggen, i lövskog och blandskog. Arten växer vanligtvis på stubbar, nedfallna grenar och döda, stående samt liggande stammar av alla typer av lövträd, vanligast dock på björk och asp.
Kort skägglav, ”Usnea subfloridana”, finner man vanligtvis i skog, hagmark, parker och trädgårdar. Arten växer på bark och ved av barrträd och lövträd men sällan på sten.
De gamla gårdsmarkeringarna och torpmarkeringarna från ABF:s studiecirkel från tidigt 1950-tal finns fortfarande att finna i terrängen men en del saknas, tyvärr. Jag hoppa verkligen inte att de är stulna utan att jag bara inte har kunnat återfinna dem i den många gånger igenvuxna miljön.
Den lilla kopparskylten säger följande, 150:A Boglös M 1:2.
En annan uppgift i Bosättningsregister, Skillingaryds skjutfält, säger att 157:B utflyttat från 150:A.
Boende åren 1927–1939 var Kristina Gustavsson, Holger och Martin Johansson. De flyttade till Götaforsvägen 41 i Vaggeryd.
Kuddticka, ”Fomitiporia punctata”, är en vitrötare som man vanligtvis finner i lövskog och blandskog, helst i hassellundar och videsnår. Arten växer på döende och döda, stående stammar av lövträd, särskilt hassel och vide, mer sällan på rönn, alm, apel, ask, asp och björk.
Kuddticka, ”Fomitiporia punctata”, förr ”Phellinus punctatus”, är en resupinat, kuddformad, flerårig ticka, som blir 1–3 centimeter tjock och som fullt utvecklad alltid är tjockast i mitten. Längden är mycket varierande, men svampen täcker ofta meterlånga avsnitt av sitt substrat. Kuddtickan kan växa på allehanda lövträd och normalt växer den på döda, upprätta stammar eller grenar, och dör relativt snabbt om substratet hamnar på marken. Äldre exemplar är typiska, men unga fruktkroppar kan ibland förväxlas med resupinata former av sälgticka men även med valkticka.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan