Damberg&naturen

Kanske, eller till och med förmodligen, en ryggkota från en tumlare, vår egen lilla och ovanliga val, låg på strandängarna i sydvästra delen av Korshamnsviken.

Tumlare, ”Phocoena phocoena”, är en av de minsta tandvalarna. Som vuxen är den cirka 1,5–1,9 meter lång och väger cirka 50–70 kilogram. Den är skygg och svårupptäckt och ofta hinner man bara få en glimt av tumlaren då den mörka ryggen med en kort triangulär ryggfena visar sig ovanför vattnet. Den känns också igen på sitt frustande läte när den hämtar luft vilket även gett upphov till dess danska namn som är marsvin. Den kan även särskiljas från delfiner på sin trubbiga nos och trubbiga tänder samt att den sällan hoppar ovanför vattenytan.

Tumlaren uppträder vanligen ensam eller i grupper om ett fåtal djur. Dessa grupper består som regel av en hona och hennes avkomma, ungdomsgrupper eller ensamma könsmogna hannar. I svenska vatten utgörs dieten till största delen av fisk i storleksordningen 20–25 centimeter, främst fet fisk som sill och skarpsill samt mindre exemplar av torskfiskar. Även pirål utgör en väsentlig del av födan för könsmogna honor. Det dagliga födointaget per vuxen individ är troligen i storleksordningen 1–2 kilogram.

Tumlaren hämtar normalt luft varannan minut, men gör ibland längre dyk upp till 5–6 minuter och har konstaterats dyka ned till 226 meters djup. Under de djupa dyken antas tumlare söka föda i närheten av botten eller på ett visst djup. Arten orienterar sig och jagar sina byten med hjälp av ekolodljud. Tumlaren producerar och skickar ut serier av klickljud med mycket hög frekvens, tar emot ekon av dessa ljud och tolkar informationen för att få en bild av omgivningen och bytesdjurens rörelser. Det är även troligt att tumlaren använder dessa klickljud för kommunikation.

I svenska vatten sker parningen i allmänhet mellan juli och augusti och kalven föds efter knappt 11 månaders havandeskap. Honan, som blir könsmogen vid 3–4 års ålder, föder vanligtvis en unge varje eller vartannat år. De unga, oerfarna honorna förlorar dock ofta sina första kalvar och under sin livstid bidrager varje tumlarhona med uppskattningsvis 3–4 individer som når vuxen ålder. Ungen dias upp till nio månader, men börjar även äta fast föda från 3–4 månaders ålder och tillväxer från cirka 8 kiloggram vid födseln till cirka 15–20 kiloggram vid tre månaders ålder. Maximal livslängd är minst 15 år men flertalet lever sällan längre än 12 år. Honorna är generellt mer stationära i sina hemområden än hanarna som rör sig över större områden framför allt under tiden utanför parningssäsongen. Det är möjligt att en del av dessa förflyttningar styrs av de vandringar som deras viktigaste bytesdjur företar.

Tumlaren uppträder året runt i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön baserat på observationer till sjöss och insamlade döda djur som fångats i fiskeredskap, men de flesta observationerna rapporteras under sommarmånaderna. Emellertid har studier bekräftat att det rör sig om tre skilda populationer med begränsat genetiskt utbyte, Östersjöpopulationen, Bälthavspopulationen och Nordsjöpopulationen. Tumlaren var vanlig i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön fram till 1960-talet. Under 1800-talet fångades 1 000–2 000 djur årligen i Lilla Bält, medan det under de två världskrigen årligen fångades cirka 1 600 respektive 980 djur i samma område. Fångst har även bedrivits i både polska och svenska vatten, senast under världskrigen. Som exempel kan nämnas att det under åren 1922–1933 fångades mer än 700 tumlare i polska vatten. Uppgifter pekar på att arten minskade särskilt starkt under 1950-talet och 1960-talet. En intervjuundersökning, ställd till 700 svenska fiskare, kustbevakare och besättningsmän på färjor, indikerar att antalet observationer av tumlare minskade under perioden 1950–1980 med 100–400 gånger i Östersjön och 4–9 gånger i Skagerrak och Kattegatt. Det finns även liknande indikationer att tumlaren haft en stark tillbakagång i flera andra europeiska områden samt i Svarta Havet. Med vägledning av inventeringar från fartyg och flyg uppskattades populationen i Nordsjön och angränsande hav till cirka 36 000 djur år 1994, dock med stor osäkerhet, sedan dess har det gjort ytterligare inventeringar, men inga säkerställda trender.

Tumlaren har en utbredning som sammanfaller med och kan påverkas av en rad mänskliga aktiviteter. Artens relativt höga näringskrav och låga reproduktionstakt gör den känslig. Utfiskning av sillbestånden på 1960-talet och 1970-talet kan ha samband med nedgången i bestånden av tumlare. Tumlaren är fredad sedan år 1973. För närvarande utgör bifångster vid olika fiskemetoder troligen det allvarligaste hotet mot tumlaren i svenska vatten. Bifångst förkommer i minst 11 olika fiskeredskap i svenska vatten såsom drivgarn, bottensatta garn samt flyttrål och bottentrål. Djuren snärjs i garnen eller hamnar inne i trålen och kvävs då de inte kan ta sig upp till ytan och hämta luft. En undersökning av bifångsten i svenska torskfisket och blekafisket med bottensatta garn som genomfördes mellan åren 1995–1997 i Skagerrak och Kattegatt och ställd i relation till beräknad förekomst av tumlare indikerade ett årligt uttag av 2,4 % respektive 1,2 % i dessa områden. Det är även känt att bifångst av tumlare förekommer i ytterligare 10 fiskeredskap i Skagerrak och Kattegatt men det finns ingen uppskattning på omfattningen i dessa fisken. Enligt de svenska miljökvalitetsmålen skall senast år 2010 de årliga bifångsterna av marina däggdjur understiga 1 procent av respektive bestånd. De flesta djur som fastnar och drunknar i fiskeredskap är 1–2 år gamla. Detta pekar på att erfarenheten kan spela en viss roll för att undvika fiskeredskap då dessa djur nyligen lämnat modern och börjat simma runt på egen hand. Döda djur påträffas på djup mellan 0–100 meter. Miljögifter såsom klorerade organiska föreningar och tungmetaller utgör ett hot som måste uppmärksammas, särskilt i Östersjön som har en egen population som bedömts separat i rödlistan och där är tumlaren bedömd som ”Akut hotad” eller ”CR”. Halten av DDT, PCB och dioxiner hos tumlare insamlade i Skagerrak-Kattegatt visade dock lägre värden åren 1988–1990 jämfört med åren 1978–1981. Östersjöns tumlare har emellertid högre halter, särskilt av PCB, än tumlare i Västerhavet, och gifthalterna i Östersjöns tumlare är fortfarande på en nivå där negativa effekter kan förväntas på djurens hälsa. Samtidigt som halterna av PCB och DDT har minskat fortsätter halterna av andra miljögifter att öka, till exempel flamskyddsmedlet HBCD och ytbehandlingsmedlet PFOS. Den senare är akut giftigt och halterna i tumlare från Östersjön är bland de högsta i Europa. Östersjöns tumlare har dessutom den lägsta genetiska variationen av samtliga undersökta delpopulationer i Nordatlanten. Fritidsverksamhet utmed kusterna kan ha påverkat beståndet av tumlare negativt, bland annat eftersom maximal fritidsbåtstrafik sammanfaller med tumlarens kalvningstid. Propellerljud från sjötrafiken samt marina vindkraftsparker kan också ha negativa effekter på tumlare såtillvida att naturliga ljud och tumlarens egna ekosignaler döljs. Detsamma kan gälla ljud från marina vindkraftsparker, särskilt vid konstruktionen av dessa. Ekolod är numera vanligt på fritidsbåtar och fartyg och frekvenserna från dessa faller inom tumlarens hörselområde eller till och med i samma frekvensområde som tumlarens egna ekosignaler. I vilken omfattning propellerljud, ekolodssignaler eller ljud från vindkraftsparker påverkar tumlaren behöver dock ytterligare undersökas.

Kunskapen om tumlarens biologi och ekologi är fortfarande bristfällig. Djurens avgränsningar mellan olika europeiska bestånd bör ytterligare klarläggas. Reproduktionsframgång och hälsostatus bland djuren bör följas genom undersökning av påträffade fynd. Det är viktigt att vidareutveckla metoderna för att övervaka beståndsstorlek och beståndssammansättning. I detta sammanhang kan utplacering av stationära tumlarklickdetektorer vara en viktig inventeringsmetod. Miljögiftsbelastningen bör fortlöpande kontrolleras och eventuella åtgärder vidtas. Dödligheten i fiskeredskap måste omedelbart minskas för att säkra tumlarens fortlevnad i svenska vatten. Förekomsten av bifångster måste undersökas i detalj, helst genom ett vetenskapligt upprättat program med observatörer ombord på fiskebåtarna för att erhålla mått på bifångsternas storlek i de fisken där uppskattning saknas men är känt att den förekommer. Akustiska alarm eller så kallade pingers som placeras i garn minskar signifikant bifångsten av tumlare i dessa redskap. Detta är positivt, men det finns även flera potentiella negativa effekter med användning av pingers, till exempel att de ökar bullernivån i miljön samt att användningen kan leda till att tumlare utestängs från viktiga habitat. Viktiga områden för tumlaren ha lokaliserats och utarbetande av områdesskydd behöver påskyndas. Det är angeläget att insamling av påträffade döda tumlare fortgår så att bland annat förändringar av miljögiftsbelastning, genetik och födoval kan studeras. Nordiskt och internationellt samarbete är nödvändigt för att fastställa artens nuvarande status och framtida populationstrender. Utvecklingen är redan föremål för internationell uppmärksamhet, bland annat genom internationella rådet för havsforskning, ICES, samt IWC:s vetenskapliga kommitté. Inom ramen för Bonnkonventionen finns ett avtal om skydd av småvalar i Östersjön och Nordsjön som Sverige ratificerat och där det understryks betydelsen av att öka kunskapen om arten.

Valar tillhör statens vilt och om du ser en strandad val ska du ringa polisen på nummer 114 14. Det gäller oavsett om valen är död eller levande. Du kan också ringa Länsstyrelsens växel på 010-224 40 00.