Vårens flora och fauna i Halland. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 938 20250524

Körsbär är träd eller stora buskar som har strödda, hela blad med sågad kant samt regelbundet byggda blommor med fem foderblad, fem kronblad, många ståndare och en pistill. Blommorna är skaftade och sitter en och en eller i kvast. Frukten är en stenfrukt och till undersläktet förs bland annat dvärgkörsbär, japanskt körsbär, surkörsbär, sötkörsbär, vejksel och vårkörsbär. I Sverige förekommer odling av sötkörsbär och surkörsbär samt ett fåtal sorter av hybridkörsbär, vilka uppkommit efter korsning mellan sötkörsbär och surkörsbär.
Häggmispeln är en populär trädgårdsbuske som sprider sig lätt genom tillväxt av jordstammen eller med hjälp av fåglar som gärna äter bären och på så sätt sprider frön av busken. Den växer i olika slags jord och trivs gärna i skogsbryn eller i halvöppna skogar, såsom torr åstallskog, där den kan bilda mycket vidsträckta och täta bestånd.
Häggmispelns rötter sträcker sig djupt ned i marken och därför är det viktigt att enstaka, nyupptäckta buskar grävs upp med rötterna. Har häggmispeln redan etablerat sig på en plats sedan länge är det nästan omöjligt att få bort den. Bekämpningen går då ut på att den inte sprider sig ytterligare.
Om häggmispeln får växa ostörd kan den efter tag bilda mycket täta bestånd som konkurrerar ut annan buskvegetation och markvegetation.
Bergek, druvek eller vinterek, ”Quercus petraea”, är en art i familjen bokväxter och är ett cirka 10 meter högt träd med i allmänhet ganska rak stam och regelbundet grenig krona. Ibland är den dock låg och buskartad. Bladen är blankt gröna med spridda stjärnhår på undersidan samt har en avsmalnande bladbas och ganska långa skaft. Vissna blad sitter oftast kvar under vintern, vilket skulle kunna vara anledningen till namnet vinterek.
Blomningen hos bergek inträffar i maj och blommorna är, liksom hos andra ekarter, enkönade men sitter på samma träd, hanhängena är tämligen långa, honblomställningarna små och upprätta. Frukterna, ekollonen, sitter nästan oskaftade därav namnet druvek.
Arten är europeisk och i Sverige förekommer den allmänt i de södra landskapen och är mer sällsynt norrut till Östergötland och Värmland. Den växer vanligtvis i klippig och snårig skogsterräng.
Klockhyacintssläktet, ”Hyacinthoides”, har tidigare tillhört släktet ”Scilla”. Det som skiljer dem åt är att klockhyacinterna har två stödblad under varje blomma medan blåstjärnorna har ett. Tre arter finns i Sverige, engelsk klockhyacint, spansk klockhyacint och italiensk blåstjärna. Det kan vara svårt att skilja den engelska klockhyacinten från den spanska. Den först nämnda har ensidigt hängande blommor, vita ståndarknappar, ståndare av olika längd och doftar. Den spanska klockhyacintens blommor sitter runt hela blomstjälken och är inte hängande, förutom något lite i toppen. Ståndarna är lika långa, ståndarknapparna mörka och blommorna doftar inte. Bilden visar arten engelsk klockhyacint, ”Hyacinthoides non-scripta”.
Bildens engelska klockhyacinter kommer ursprungligen från ett område som sträcker sig från England och Nederländerna bort till Spanien. Det är denna klockhyacint som i England kallas för Bluebells och där kan ses i stora blommande blå mattor. Den engelska klockhyacinten blommar under maj-juni och vill helst ha skugga, gärna under buskar och träd. Till Skandinavien kom arten i slutet av 1700-talet.
Nötväcka, ”Sitta europaea”, är en liten fågel, cirka 14 centimeter lång. Ovansidan är gråblå och undersidan är vit med lite rödbrunt på bakdelen. Den har ett svart streck över ögat som stäcker sig från näbben till nacken. Nötväcka kan klättra både uppför och nedför trädstammar. Den har en kort stjärt och en kraftig, spetsig näbb. Nötväckan finns i södra och mellersta Sverige och längs Norrlandskusten. Den lever bland träd i lövskog, trädgårdar och parker. Nötväckan stannar här hela året. Nötväckan bygger sitt bo i ett ihåligt träd eller i holk. Den använder lera för att mura igen ingången så att den blir lagom stor.
Honan hos nötväckan lägger cirka 4–6 ägg och båda föräldrarna hjälps åt att ruva äggen och mata ungarna. De fortsätter att mata dem ett tag efter att de lärt sig flyga och lämnat boet. Nötväckan kan som redan sagt gå både uppför och nerför trädstammar. Den använder sin ganska långa kraftiga näbb för att hacka bort barkflagor för att komma åt insekter eller gömda frön som den äter. Den flyger mest mellan olika träd och sällan några längre sträckor. En nötväcka kan bli cirka 10 år gammal och dess fiender är mindre rovfåglar, till exempel sparvhök.
Bildens husarknappar, ”Sanvitalia procumbens”, är en riktigt blomvillig och vacker sommarblomma som översållas av små, klart gula blommor. Arten blommar bäst i sol till halvskugga.
Rödstjärt, ”Phoenicurus phoenicurus”, är en art i fågelfamiljen flugsnappare och är cirka 14 centimeter lång. Hanen, på bilden, har grå rygg, svart ansikte och strupe samt orangerött bröst, honan är brunbeige på dessa partier, båda har roströd stjärt, som de ofta dallrar med. Arten häckar i nästan hela Europa, i Nordafrika och österut till Bajkalsjön.
Ärtsångare, ”Curruca curruca”, är numera rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”, och arten häckar i skogsbryn, buskmarker och trädgårdar. Den förekommer i hela landet norrut till Jämtland och Norrbotten samt sällsynt i Åsele och Lycksele lappmark. Arten har tidigare bedömts som ”Livskraftig” eller ”LC” men populationsminskningen under de senaste 10 åren innebär att kriterierna för ”Nära hotad” eller ”NT” blir uppfyllda.
Ärtsångare är en liten sångare med grå översida och ljus undersida. Huvudets hjässa är rent grå och bakom ögat finns mörkare grå örontäckare, hakan och halsen är rent vita. Näbben är ganska kort och rak med ljusare bas. Ryggen och vingarna är gråbruna och undersidan är ljus. Benen är mörkgrå och stjärtens hörn är i varierande grad ljusa. Sången är en skallrande, ljudlig ramsa ”tell tell tell tell tell”, vilket jag för övrigt alltid har haft svårt att associera som ljudet av snabbt studsande ärtor. I all fågellitteratur beskrivs nämligen sången som varande ”likt snabbt studsande ärtor”. Jag har dock inget bättre förslag på sångbeskrivning.
Arten befinner sig ofta i täta snår och buskar, och är därför svår att få syn på men man vet dock att den är där då man hör locklätet som är ett smackande ”tett”, eller så hör man den särpräglade sången. Arten förekommer i södra och mellersta landet och en bit upp i Norrland, särskilt efter kusten.
Ärtsångare flyttar mot sydöst i augusti och september till vinterkvarter i östra Afrika norr om Ekvatorn och den återvänder i slutet av april och under maj.
Bästa hälsningar och på återseende!

Hjälp Ukrainas folk!

Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra

och inte hatar varandra dödar varandra

genom beslut av gamla människor som känner varandra

och hatar varandra men inte dödar varandra.
 
//Dan