Backsipporna runt Skillingaryd med mera. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 926 20250426
Forsythior eller gullbuskar, ”Forsythia”, ingår i släktet syrenväxter med sju arter lövfällande buskar, varav sex hör hemma i Östasien och en i Albanien. Namnet forsythia är efter den brittiske botanisten William Forsyth som levde under åren 1737–1804.
Arterna i släktet ”Forsythia” hör till de verkligt tidigt blommande växterna. Växtsättet är kompakt med ofta något utåt och nedåtböjda grenar, vilkas bark har mycket framträdande så kallade lenticeller eller barkvårtor. Bladen är motsatta och hela eller handflikiga till fingrade. Blommorna, som kommer före bladen, sitter i knippen, de är gula med långa kronblad. Forsythior odlas ofta som prydnadsbuskar och till släktet förs bland annat hybridforsythia, hängforsythia och tidig forsythia.
Nunneörter, utgör släktet ”Corydalis”, som är ett släkte vallmoväxter med cirka 300 arter fleråriga örter mestadels på norra halvklotet. Arterna har sammansatta eller flikiga blad och sporrebärande och gula, grönaktiga eller rödvioletta blommor i klasar. Frukten är kapsel, och fröna, som har ett oljerikt bihang, sprids med myror. Till släktet förs bland annat blå nunneört, gotlandsnunneört, hålnunneört, sibirisk nunneört, sloknunneört, smånunneört, bildens art stor nunneört samt gul nunneört.
Backsippeängen i Fåglabäck, söder om hundklubben Attila, har i år åter fått ett kvävande täcke av fjolårsgräs vilket hämmar backsippornas tillväxt. Detta gäller tyvärr inte bara backsipporna utan även vegetationen i ängsmarken i allmänhet.
Apropå Attila i Attilaängen eller i hundklubben Attila i närheten.
Attila var hunnernas kung under tiden 434–453 efter Kristus och tillsammans med brodern Bleda efterträdde Attila farbrodern Rua vid en tid då hunnerna dominerade ett område från Kaspiska havet till Rhen. Under brödernas regering utvidgades väldet, som omfattade ett stort antal asiatiska och germanska stammar, vilket innebar ett konstant hot för de persiska och östromerska rikena. Västrom hade redan avträtt provinsen Pannonien, nuvarande Ungern, till Rua och nu skövlades även Illyrien och Thrakien. Som fredstribut avkrävdes de östromerska kejsarna årligen enorma summor, vilka dessutom fördubblades av de nya härskarna. År 445 mördades Bleda på brodern Attilas anstiftan och denne blev sålunda envåldshärskare. År 451 ryckte Attila in i Gallien, nuvarande Frankrike, i spetsen för en här som enligt den gotiske historikern Jordanes uppgick till minst en halv miljon man. Västgoterna i Gallien, som tidigare stått under hunniskt inflytande, bytte nu sida och förenade sig med franker, burgunder, alaner och italiker under befäl av den romerske fältherren och statsmannen Aëtius. På de Katalauniska fälten i nuvarande Troyes i Champagne i Frankrike besegrades Attila, som tvangs att retirera tillbaka över floden Rhen. Året därpå angrep han dock Italien men drog sig tillbaka efter en vädjan från påven Leo I. Attila förberedde då istället en invasion av Östrom men dog av blodstörtning natten efter sitt bröllop med den burgundiska kungadottern Ildiko.
Efter Attilas död övertogs styret av det väldiga riket av hans söner, vilka dock ej lyckades ena de underlydande. Det hunniska väldet föll kort därpå samman, men minnet av Attila fortlevde länge i den germanska folkdikten, där delar av Nibelungenlied och den nordiska Eddadiktningen inspirerats av hunnernas förintande av burgunderriket vid Rhen år 439 och Attilas dramatiska död.
Liknelsen med ett stort, tjockt och kvävande täcke i beige är verkligen slående vilket innebär att området måste fagas, med andra ord räfsas, för att sol och, värme och nederbörd ska komma ner i marken.
Fagning innebär att man på våren, strax efter det tjälen gått ut jorden, på ängar och inägor räfsar undan fjolårsgräs, och röjer undan löv, nedfallna kvistar och annat skräp. Ordet faga, även fage, är en gammal gotländsk variation på det fornnordiska feja, som betyder att göra fint. Förr bedrevs fagning som ett gemensamt arbete för ett helt byalag. I dagens samhälle har fagning tagits upp av somliga hembygdsföreningar och naturvårdsföreningar och kan vara en folkfest för föreningarnas medlemmar och andra intresserade personer. Var och en tar med sig lämpliga redskap, och det hela avslutas med intagande av medförd matsäck i det gröna.
På andra sidan vägen ser ser ängsmarken bättre ut men här finns det bara ett fåta backsippor tyvärr. Den korta grässvålen på bilden borde även vara tillståndet på den andra sidan ty då skulle åter backsipporna kunna nå de antal de en gång hade, det vill säga, blommande backsippor i hundratal eller till och med i tusental som under 1980-talet och början av 1990-talet.
Den vackra lilla backsippan, ”Pulsatilla vulgaris”, är en hårig, flerårig ört med finflikade rosettblad som inte är fullt utvecklade förrän efter blomningen.
Backsippa blommar som sagt ofta redan i april med blommor som är stora, först upprätta men senare lutande, till färgen blåvioletta mer sällan vita. Frukterna är håriga liksom det långa kvarsittande stiftet som när de är mogna bildar en stor, lite spretig, hårig boll.
Backsippan förekommer sparsamt i sydöstra delarna av landet upp till Uppland och den växer vanligen på torra backar. Artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för ”hop, allmänhet” och betyder ”vanlig” vilket absolut inte stämmer längre. Det äldre svenska namnet gökskälla har också använts på arten mosippa, ”Pulsatilla vernalis”. När jag var barn så sa ”de gamle” oxöron om backsippan.
Alla ”sippor”, förutom fjällsippan, ”Dryas octopetala”, som tillhör familjen rosväxter, ”Rosaceae”, fördes ibland samman i släktet ”Anemone”. Numera delas de oftast upp på de tre släktena backsippor, ”Pulsatilla”, sippor, ”Anemone” och blåsippor, ”Hepatica”.
Backsippans släktnamn ”Pulsatilla” kommer av latinets ”pulsare” för ”slå, stöta” vilket kanske syftar på blommornas klocklika form.
I år fann jag bara 6 bestånd av backsippor i Attilaängen och bara fyra bestånd i Västra lägret. Jag hoppas att det kommer fler nu när regnen har återvänt till oss.
Släktet ”Pulsatilla” har totalt 30 olika arter men i Sverige förekommer bara fyra arter nämligen backsippa, fältsippa, mosippa och nipsippa.
Backsippor växer på torra, gräsklädda backar och hör hemma i Nord- och Mellaneuropa och den finns i Syd- och Mellansverige mer eller mindre sällsynt och är fridlyst på de flesta håll.
Backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, och arten, som förekommer i naturliga fodermarker i södra Sverige samt består av två underarter vanlig backsippa och gotlandssippa.Backsippa växer i mer eller mindre öppna miljöer på torr, helst sandig eller grusig mark. Dess mest karakteristiska biotoper är grusåsar, men den förekommer även på torrbackar, hedar och åkerholmar samt i naturbetesmarker och glesa tallskogar, gärna med ett sydvänt eller sydvästvänt läge. Man finner den ofta på gravhögar och gravfält, där buskar och träd hålls nere genom bete och annan störning eller där det är för torrt för att växtplatserna skall växa igen.
Backsippan växer i mer eller mindre öppna miljöer på torr, helst sandig eller grusig mark. Dess mest karakteristiska biotoper är grusåsar, men den förekommer även på torrbackar, hedar och åkerholmar samt i naturbetesmarker och glesa tallskogar, gärna med ett sydvänt eller sydvästvänt läge. Man finner den ofta på gravhögar och gravfält, där buskar och träd hålls nere genom bete och annan störning eller där det är för torrt för att växtplatserna skall växa igen.
Detta är den sista bilden på backsipporna på Attilaängen i Fåglabäck och nu fortsätter jag till backsipporna i Västra lägret söder om flygfältet.
Vårstarr, ”Carex caryophyllea”, är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” och var en i södra Sverige relativt vanlig starrart i naturliga fodermarker. Minskningen sker sannolikt primärt som en följd av minskande arealer av naturliga fodermarker med påföljande igenväxning. Vårstarr är glestuvad och ganska lågvuxen med strån som är styva och något sträva upptill. Arten kan bli 5–30 centimeter hög. Den har basala slidor som är bruna och upprispade och bladen är 1,5–3 millimeter breda, styvt bågböjda, mörkgröna och kortare än stråna. I toppen av strået sitter ett klubbformigt hanax och ett till tre honax som är längre än breda. Stödbladet under det nedersta honaxet är grönt, har en 3–5 millimeter lång slida och är vanligen kortare än honaxet. Axfjällen är mellan 2–2,5 millimeter långa, gulbruna och spetsiga med grön mittnerv. Fruktgömmena är 2–3 millimeter långa, grönbruna till gulbruna, håriga och har en kort, urnupen näbb och arten blommar i maj–juni.
Vårstarr förekommer huvudsakligen på öppna, torra, väldränerade, sandiga och grusiga, näringsfattiga gräsmarker såsom torrbackar, naturbetesmark, hedar, åkerrenar, åssluttningar och hällmark samt i glesa skogar. Arten föredrar sydliga och sydöstliga sluttningar med ett varmt mikroklimat och något kalkhaltiga jordar med måttlig erosion. Den är vidare starkt störningsgynnad och kulturgynnad, inte minst betesgynnad. Arten är perenn och skuggtolerant, och den kan spridas vegetativt, detta hjälper den att överleva i mindre gynnsamma miljöer under en relativt lång tid.
Vårstarren är vanlig från Skåne till Uppland, mindre allmän i Värmland, Västermanland och Dalarna samt sällsynt från Gästrikland till Medelpad och Jämtland. Arten finns i stora delar av Europa och västra Asien och är införd i nordöstra Amerika. Den missgynnas av succesiv igenväxning av torra, lågvuxna gräsmarker då den konkurreras ut av höga gräs, buskar och träd vilket oftast beror på upphört bete eller eutrofiering i form av konstgödsel och kvävenedfall. Kraftig mosstillväxt kan också konkurrera ut arten.
De stora och mycket vackra vitsippemattorna i det makalöst vackra Fåglabäck med Fåglabäcken som rinner i mitten och som rinner från kullarna i fjärran ner till utloppet Lagan inte långt från Fågelforsdammen.
Hittills i år hittade jag inga sippskålar, "Dumontinia tuberosa", i vitsippemattorna men jag gör ett nytt försök till helgen nu när marken har fått lite behövligt regn vilket svampar alltid behöver.
Vitsippemattorna och milöerna i Fåglabäck är tätortsnära natur när den är som bäst och Skillingaryd har även Gropabäcksravinen, Fågelforsleden, Trolleberget och Frälsningsarméns Ungdomsgård samt Högabråten, Hembygdsparken, Frihäll och Sörgårdsravinen, allt inom både gångavstånd och cykelavstånd. Inte många samhällen har dessa fina naturmiljöer alldelaes inpå knuten.
Kabbleka eller kabbeleka, ”Caltha palustris”, är en art i familjen ranunkelväxter och blir 15–40 centimeter hög. Stjälkarna, som är tjocka och ihåliga, är ibland nedliggande. Jordbladen har långa skaft, medan stjälkbladen är nästan oskaftade. Blommorna blir 3–5 centimeter i diameter. Blomningen inträffar under april och maj. Fröna flyter lätt på vattnet och sprids med strömmarna.
Arten kabbeleka är mångformig och hör hemma på norra halvklotet. Den växer på fuktiga ängar, i kärr och på stränder. I Sverige är den allmän i hela landet, även i fjällen, där också en av artens former, liten kabbleka, växer. Kabblekans blomknoppar kan användas som ersättning för kapris, och växtens saft kokad med alun ger gult bläck.
Nu befinner vi oss hos backsipporna i Västra lägret på Skillingaryds skjutfält.
Vanlig backsippa, ”Pulsatilla vulgaris vulgaris”, är sydlig i Sverige och utbredningen sträcker sig norrut till södra Bohuslän, Västergötland, Värmland, Närke, Västmanland och Uppland. Den är traktvis ganska vanlig i rätt biotoper men minskande. Den har även påträffats som troligt naturaliserad och mer eller mindre tillfällig på flera platser norrut till Jämtland och Västerbotten. På Gotland förekommer endast den endemiska underarten gotlandssippa, ”Pulsatilla vulgaris gotlandica”, naturligt, på östra centrala delen av ön, medan två förekomster av vanlig backsippa är införda. De svenska förekomsterna av arten utgör tillsammans en hög andel av världspopulationen.
Backsippa förekommer i Västeuropa och Centraleuropa, österut till Ukraina, och är därmed en europeisk endem. I Danmark finns den huvudsakligen på Jylland. Från Finland och Norge finns flera fynduppgifter, men det handlar här om mer eller mindre tillfälliga förekomster som troligen är av odlat ursprung.
De främsta hoten mot backsippan är igenväxning med buskar och träd eller med höga och täta gräs och örter, något som kan förorsakas av upphört bete och av gödsling. Visserligen kan arten öka något i en tidig igenväxningsfas, men därefter minskar den först långsamt, senare upphör blomningen och slutligen försvinner den helt. Nyetablering genom frön försvåras av tät och hög vegetation utan luckor. Även om bete kan vara nödvändigt för att backsippelokaler skall hållas öppna, är alltför hårt bete, speciellt fårbete, negativt. Till hoten hör även exploatering av växtlokalerna, till exempel genom grustäkter eller breddning av vägar.
Lokaler med förekomster av backsippa bör hållas öppna. Betande djur är ofta en viktig faktor, men betet får inte vara alltför hårt. Förekomsterna bör uppmärksammas och tas hänsyn till i samband med olika typer av exploatering. Floraväktare bör övervaka växtplatserna.
Backsippa är en viktig värdväxt för två rödlistade fjärilar som förekommer i Götaland, smaragdgrön lundmätare och större vitbandsvecklare, vilka även nyttjar fältsippa, ”Pulsatilla pratensis”, som värdväxt.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan