Ljunghedens mossor "blommar", älgens tänder och en varfågel. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 746 Påskdagen 20240331
Längst norrut på ljungheden på Skillingaryds skjutfält ser jag en vit punkt i en mindre björk och när jag lyfter kikaren så ser jag att det är vinterns varfågel som gästat heden. I bakgrunden ligger de berömda Spännebergen där haubitsprojektilerna landade.
År 1786 brann skogen från Bålet vid Skillingarydsvägen till Spännebergen vid Götaström, vilken sträcka som ännu är föga skogbeväxt och kallas för Brändemo eller Svajiet. Det berättas att en man vid namn Erik Danielsson, som bodde i en backstuga, Lirken kallad, under Skillingaryd och var född därstädes den 2 december år 1756, låtit lega sig att antända skogen. Detta skedde på en fredag och eftersom man hade starka misstankar på nidingen, måste han rymma till Göteborg, där han tog värvning vid Göta artilleri. Även berättas att på detta avbrända fält så småningom blev mycken mask, att hela jorden var därmed överlyckt. Denna mask förvandlade sig andra året uti en så oräknelig mängd fjärilar att de voro, som ett moln över fältet och bortskymde solen.
Tro det den som vill och maskarna var då i själva verket larver.
Vid vissa tillfällen är den på besök ända nere i Östra lägret och ytterligare en observation är nere vid det gamla Fort Meijer ännu längre ner i söder. Den har ljungheden som hela sitt vinterrevir.
Varfågelns systematik är mycket komplicerad och dess taxonomi omstridd vilket gör att man måste titta noga på varje varfågel man ser. Tidigare behandlades varfågeln som en vida spridd art i både Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika men efter studier som visade att populationerna i norr och syd inte hybridiserar där de möts samt att de även föredrar olika typer av habitat delades varfågeln in i två arter, det vill säga, nordlig varfågel som man ser på mina bilder med utbredning i norra Europa, norra Asien och norra Nordamerika, samt ökenvarfågel, även kallad sydlig varfågel, som finns på Iberiska halvön, i Nordafrika och i sydligare delar av Asien.
Ökenvarfågeln, ”Lanius elegans”, omfattar enligt Birdlife Sveriges taxonomi följande underarter med respektive utbredning:
”Lanius elegans koenigi”, på Kanarieöarna
”Lanius elegans algeriensis”, i Marocko norr om Atlasbergen samt utmed kusten av norra Algeriet och Tunisien.
”Lanius elegans elegans”, som häckar i norra Sahara, från Mauretanien till Sinaihalvön och Röda havet
”Lanius elegans leucopygos”, i södra Sahara och Sahel från Mauretanien till västra och centrala Sudan
”Lanius elegans aucheri”, i östra Sudan och söderut till norra Somalia samt från södra Libanon, Israel, Jordanien och Arabiska halvön österut till Iran
”Lanius elegans buryi”, i Jemen men har även setts i Djibouti och Etiopien
”Lanius elegans uncinatus”, på Sokotra eller Saqatri som är en ö i Jemen i Indiska oceanen
”Lanius elegans lahtora”, i östra Pakistan och i norra Indien
”Lanius elegans pallidirostris”, på svenska Saxaulvarfågel, i Iran till de torra stäppområdena i västra Kina, i Xinjiang, Gansu och Ningsia. Den övervintrar i tropiska Asien och i Östafrika.
Saxaulvarfågeln är för övrigt en sällsynt gäst hos oss i Västeuropa, speciellt under hösten, och har observerats så långt norrut som här i Sverige och i Storbritannien.
Det vackert röda på bilden är arten brännmossa, ”Ceratodon purpureus”, som växer på torra och störda platser som vägkanter, brandfält, grustag, murar och liknande eller som här i sanden på ljungheden på Skillingaryds skjutfält. Underlaget varierar från mineraljord till humus och bark och de vanligaste substraten är sand, lera, torv och förna.
Trots att arten på bilden heter brännmossa och ofta hittas på brända ytor är detta inte den mest typiska brandplatsmossan. Spåmossan, "Funaria hygrometrica", är mer karakteristisk för den brända miljön.
Färgen på unga kapselskaft hos brännmossan är mer eller mindre purpurröd, medan äldre skaft förlorar färgen och blir brunaktiga. Därför är det bara på våren som brännmossan färgar våra sandmiljöer vackert röda.
Hårbjörnmossa, ”Polytrichum piliferum”, växer på torr, väldränerad mark eller på berg, ofta täckt av ett tunt jordlager, i många olika miljöer, till exempel hällmarker, sandtäkter, hedar, sandfält, torra bergbranter och vägkanter.
Oavsett om den växer öppet i jordbrukslandskapet, längs stränder eller mer slutet i skogen återfinns den på de torraste platserna på grus och sand, eller högst upp på murar och småkullar, block, berghällar och rotvältor.
Det är de vackert röda kapselskaften som färgar ljungheden röd så här på våren.
För en älg är det ofta tändernas status som bestämmer hur gammal den blir. Är tänderna nedslitna kan inte älgen finfördela födan och älgen svälter till slut ihjäl. Som långlivad kvistbetande idisslare behöver älgen sina tänder för att finfördela fiberrik föda ett antal gånger. Det är således även tänderna som hos flera individer är begränsningen i hur gamla de blir.
Älgar saknar framtänder i överkäken och där finns i stället en hård platta med brosk under munslemhinnan.
Många tror att idisslarnas tänder växer hela livet men det stämmer inte. Däremot byggs tandcementet på under tanden i takt med att tanden slits och djuret blir äldre.
Tandcemementet växer fort på sommaren, när älgen äter näringsrik föda, och långsamt på vintern.
I varje vinters tandcement bildas då en mörkare rand, vilket visar hur många vintrar älgen levt, precis som årsringar på ett träd.
En älgko kan bli över 25 år gammal, men tjurarna blir sällan över 10 år, dock åldersbestämdes en hittad död älgtjur från Södermanland för ett antal år sedan vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala och befanns vara minst 21 år gammal, vilket torde vara en av de äldsta älgtjurarna i Sverige.
Ibland ser man älgkäkar vars framtänder ser avslipade ut och det stämmer ganska väl för när älgen repar skott, blad och bark från träden så hamnar grenarna mellan framtänderna och slipar efter år av nötande av tandens krona på ett jämnt och fint sätt. Det är dock oftast ingen fara för älgen för kindtänderna är betydligt viktigare än framtänderna.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan