Damberg&naturen

Kungsfiskaren fick jag inte se idag, ej heller strömstaren men att sakta vandra utmed Lagan är alltid lika spännande ändå!

Lagans vatten fortsätter i alla fall i lugn takt ner emot slutstationen i Laholm och Laholmsbukten i Halland med dess biologiskt mycket rika sandmiljöer.

Utmed en sträcka av nästan tre mil, från Båstad i söder till Halmstad i norr kantas Laholmsbukten av vidsträckta sandstränder. Centralt i bukten, på ömse sidor av Lagans mynning ligger Natura 2000-området ”Laholmsbuktens sanddynsreservat”. Från söder till norr omfattar Natura 2000-området naturreservaten Hökafältet, Tönnersa och Gullbranna.

Sanden längs Hallandskusten härstammar från den senaste istiden och har kommit hit med stora isälvar från den smältande isen från cirka 14 000 år sedan. Sedan dess har havsytans nivå höjts och sänkts under perioder och vegetationen har förändrats genom årtusenden. Innan människan började odla och hålla betesdjur dominerades sandkusten i södra Halland av skogar med tall, hassel och ek. Därefter har kusttrakterna utnyttjats, framförallt för bete och virkestäkt och det har öppnat upp landskapet alltmer. Sedan 1500-talet och fram till för drygt hundra år sedan var vinden och öppen sand en betydande faktor i kustbefolkningens vardag.

Kusthedarnas och flygsandens historia är komplex och ofta skildras problem med flygsand i historiska beskrivningar från Hallandskusten men samtidigt var sandkustens skogar och hedar till nytta för befolkningen på flera olika sätt. De höll också en hög biologisk mångfald med ett artrikt växtliv och djurliv på arealer med en omfattning som vi idag kan ha svårt att föreställa oss.

Efter många års försök att på olika sätt kontrollera flygsanden förbjöd staten under år 1826 till slut både bete, trädfällning, torvtäkt och tångkörning på flygsandfälten. Pålagorna medförde att flera av de gemensamma allmänningarna skänktes till staten och samtidigt påbörjades ett omfattande arbete i statlig regi att plantera både gräs och trädplantor på de Halländska sandfälten.

Dansken JO Bruhn som var anställd under landshövdingen i Halland drev ett planteringsprojekt från år 1827 och ett trettiotal år framåt där miljontals plantor av sandrör och strandråg planterades på flygsandfälten. Bara på Hökafältet sattes mellan 8–9 miljoner gräsplantor. År 1851 skänktes Hökafältet till staten av samfälligheten och därefter påbörjades skogsplanteringar i stor skala.

Mellan åren 1878–1905 sattes 1,6 miljoner tallplantor och 3 miljoner bergtallplantor på Hökafältet och avsikten med skogsplanteringen var här liksom på andra flygsandfält i första hand samhällsekonomiskt, nämligen att producera skog.

Vid en kartering av flygsandfälten i Halland under år 1936 konstaterades att sandflykten definitivt var stoppad men av rädsla för ny sandflykt klassades ändå de uppväxande skogarna som skyddsskogar med restriktioner för avverkning.

Sandspöket väcktes till liv av badlivet, och från 1950-talet och framåt ökade byggandet av fritidshus i strandnära lägen. Öppen och rörlig sand kunde ställa till problem där badstugor och fritidshus byggdes långt ut i dynerna och återigen väcktes oron för flygsand. Utredningar och åtgärdsprogram togs fram över hur sanden skulle kontrolleras och detta tillämpades på bred front, även i obebyggda områden.

På 1970-talet bildades flera naturreservat i dynområden i Halland och avsikten var att skydda mot exploatering, att bevara flygsandfälten som företeelse och att gynna friluftslivet. Skötselplanerna för dessa reservat präglades av den nyväckta oron för flygsand. Öppen sand skulle täckas med ris och dynerna stabiliseras och en kombination av detta tillsammans med flera andra faktorer har medfört att de öppna sandmarkerna försvunnit i snabb takt både i och utanför naturskyddade områden.

En av de öppna sandmarkernas absoluta karaktärsart är eller snarare var fältpiplärkan. Den häckar eller häckade bara på öppna och magra marker och lever framförallt på insekter som den jagar genom att springa eller hoppa i luftsprång. Från att ha varit en vanlig häckfågel i sydsvenska öppna sandmarker har den svenska populationen stadigt minskat i takt med att sandmarker beskogats eller exploaterats sedan slutet av 1800-talet. I Halland räknades år 1979 till 50 revir och antalet har sjunkit fram till år 2011, sedan dess har inga revir längre konstaterats i länet. Den minskande trenden är likadan i övriga Europa och fältpiplärkan är nu upptagen i fågeldirektivet vilket innebär att medlemsländerna inom artens utbredningsområde i EU ska jobba för att säkra och återställa beståndet.

Accelererande igenväxning hotar hundratals arter och inventeringar av framförallt insekter i Halländska sandmiljöer under 2000-talet har radikalt ökat medvetenheten om sandmarkernas unika och rika mångfald. Detta har i sin tur belyst den akuta situationen, att en rad arter riskerar att försvinna på grund av igenväxning i sandmarkerna.

På Artdatabankens förteckning av hotade arter, ”Rödlistan” finns uppgifter från Halland om total 393 sandmarkslevande arter men av dessa saknas aktuella fynd av 94 arter idag, det vill säga, var fjärde hotad sandmarkslevande art finns inte längre kvar i länet.

Under de senaste åren har resultat från restaurering av sandområden utmed Hallandskusten visat att det inte är för sent att rädda mångfalden. Små populationer av insekter på de återstående öppna sandområdena hittar tillbaka när igenvuxna dyner åter öppnas upp och inte minst får också vi människor återigen tillgång till varma och öppna sanddyner när täta buskage av vresros och bergtall tas bort.

Syftet med åtgärderna inom Life-projektet Sand Life, under åren 2012–2018, var att återskapa delar av de forna öppna sandmarkerna med en mosaik av blommande örter och solexponerade sandblottor. I sanddynerna kommer sly, vresros och bergtall att tas bort, och längre inåt land kommer även där stora bestånd av bergtall att avverkas för att ge plats åt sandiga hedmarker och betesmark. Ytor med bar sand kommer att skapas genom att matjord och barrförna skrapas bort. Naturvårdsbränning kommer att genomföras i dyner och på nyöppnade ytor för att bränna bort förna, tät fjolårsvegetation och på så sätt gynna insektslivet och en rik flora. Beskogade delar kommer att inom vissa områden göras mer ljusöppna och få ett större inslag av fläckar med bar sand.

I de norra delarna av Hökafältet och de centrala delarna av Tönnersa kommer nya betesmarker att stängslas in. Betesdjur är en viktig del i att hålla dessa miljöer öppna och samtidigt bidrar de med markstörning vilket är en förutsättning för många arter i sandiga miljöer.