Backsipperundan från Fåglabäck till Västra lägret 20210530
Med det vackra Fåglabäck i bakgrunden står jag mitt i den klassiska backsippelokalen söder om hundklubben Attila och konstaterar att det inte är något bra år för backsippan 2021.
Det är inte många bestånd som har kommit upp i år på grund av den kyliga och regniga våren.
Det är inta bara den sena och kalla våren som har varit ett problem utan också den mycket tjocka gräsfilten och mängen mossa som tillsammans kväver förutsättningarna för backsippan. Här måste fagas och brännas annars är backsippan snart borta från den vackra ängen.
Backsippa blommar ofta redan i april. Blomman är stor, först upprätt men senare lutande, blåviolett eller sällan vit. Frukterna är håriga liksom det långa kvarsittande stiftet och bildar en stor, lite spretig hårig boll när de är mogna.
Backsippa är mycket lik nipsippa, men den senare har trefingrade rosettblad med breda bladflikar och svepeblad som är delade till mitten. Arten är också lätt att förväxla med fältsippa om de inte blommar, men den senare har ofta något bredare bladflikar än backsippan. Backsippa kan korsa sig med både fältsippa och mosippa.
Backsippa förekommer sparsamt i sydöstra delarna av landet upp till Uppland, den växer vanligen på torra backar.
Backsippeängen fotograferad från sydost mot nordväst och man kan tydligt se den tjocka filten av förra årets gräs som snarast måste tas bort.
Vägen söderut och in emot samhället kantas av den vackert gula arten sommargyllen, "Barbarea vulgaris".
Sommargyllen är en två- eller flerårig ört med upprätt, kantig stjälk som kan bli upp till åtta decimeter hög. Rosettbladen är skaftade, parflikiga med upp till åtta par flikar och stor ändflik.Enligt Anders Jahan Retzius, år 1806, odlas den ”i de fläste Trägårdar, för at tidigt om wåren hawfa grön Sallat, emedan den står grön under Snön; men längre ut på året blir den för hård”. Odling av sommargyllen som grönsak omtalas redan av Carl von Linné år 1755.
Backförgätmigej, ”Myosotis ramosissima”, är en liten, ettårig ört som kan bli upp till två decimeter hög. Stjälken är tunn, ofta grenig, och är nedtill klädd med utspärrad behåring. Bladen är elliptiska, ofta ganska små, de är vanligen utspärrat håriga och har raka hår på bladundersidans mittnerv. Backförgätmigej blommar från april till juni med små ljusblå blommor som sitter på korta utstående skaft som är ungefär av fodrets längd.
Bildens backförgätmigej kan förväxlas med både vårförgätmigej och brokförgätmigej som också är små ettåriga arter med utspärrad behåring. Vårförgätmigej skiljs genom mycket korta blomskaft, samt förekomsten av krokhår på bladundersidans mittnerv. Brokförgätmigej skiljs genom att en del blommor är gulvita och andra blå, samt att blomskaften är tydligt skaftade men kortare än fodret.
Grönsippa, denna fantastiska vitsippsmutation, är ett mycket kärt inslag i floran på den lokal där den fortfarande, efter många årtionen, växer.
Grönsippan har ett eget område på ungefär tio kvadratmeter där den återkommande växer. Den sprider sig inte varken via jordstammarna eller via frön då denna variant förmodligen är helt steril.
Skillingaryds andra stora och viktiga lokal för backsippor ligger i södra delen av Västra lägret på Skillingaryds skjutfält, men inte heller här finns det några stora mängder av arten i år.
Vid en första anblick bekräftas det som också har hänt på Attilaängen, det vill säga, även här finns bara en bråkdel av de backsippor som vanligtvis brukar finnas i området.
Här finns också en alltför kvävande gräs- och mossfilt som snarast måste tas bort via bränning och fagning.
Om det var sparsamt med backsippor så var det desto fler styvmorsvioler, "Viola tricolor", som är en ett- till flerårig ört som kan bli drygt två decimeter hög. Stjälkarna är ofta greniga, upprätta eller nedliggande, och har strödda blad, rosettblad saknas.
Ett äldre namn på styvmorsviolen var trefaldighetsblomster vilket enligt mitt förmenade är ett mycket vackrare namn på den vackra violen.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan