Hagshultsrundan med cykel i kyla med röd glada, ormvråk och tranor. Hjälp Ukrainas folk! Krönika 917 20250406
Viedalens tranpar är på plats i Movadsbäckens kärrmarker vid Store stenen och invid statyn på asaguden Oden som lutar alltmer betänkligt för varje år som går.
Oden heter den högsta guden i fornnordisk religion och han bor i borgen Valhall. Han är vis och allvetande och till sin hjälp har han två korpar, Hugin och Munin, som flyger runt i världen och samlar information. Han rider på Sleipner, som är en häst med åtta ben, och till sällskap har han två vargar, Gere och Freke. Oden har bara ett öga ty det andra har han offrat för att få dricka vishet ur jätten Mimers brunn.
Viedalens tranpar vid Store stenen hade platsen som häckningsplats under förra året och jag undrar naturligtvis om det blir detsamma även i år.
Tranparet vid Store stenen verkar trivas, det finns säkert gott om föda både för de adulta fåglarna och för den kommande, eller de kommande ungarna, fram emot försommaren, vi får vänta och se hur det blir.
I slutet av april eller början på maj läggs de två äggen och ruvas i cirka 30 dygn av båda makarna trana. Ungarna kläcks med ett par dagars mellanrum och är flygfärdiga efter nio till tio veckor.
Röd glada, ”Milvus milvus”, hette tidigare bara glada, och är en art i familjen hökar och blir mellan 60–70 centimeter lång samt har ett vingspann på mellan 140–165 centimeter och är därmed något större än en ormvråk men betydligt slankare och vigare i luften.Arten är brun med ett ljust längsband på ovansidan och ett stort vitt parti på undersidan av varje vinge men det bästa kännetecknet är att den roströda stjärten är djupt kluven.
Röd glada fotograferad i Gräshult.
Den röda gladan livnär sig av smådäggdjur, fåglar, ormar, ödlor, grodor, fiskar och insekter, och den äter gärna kadaver. Arten röd glada är landskapsfågel för Skåne.Sveriges Natur år 1910 skriver följande om den röda gladan.
”Sällan eller aldrig kan gladan öfverväldiga något större däggdjur eller fåglar, såvida dessa ej äro sjuka eller skadade, ty hon är tämligen svag, trots det att hon ser stor ut, och tillika ingalunda modig. Ungfåglar däremot såsom andungar och äfven kycklingar äro mera lättfångade offer, och gladan förstår också att begagna sig häraf. Men därigenom ådrog hon sig jägarnes och landtbrukarnes vrede och utsatte sig för deras hämnd. Kanhända var det detta som så hastigt åstadkom gladstammens undergång. Äggsamlande pojkar ha nog äfven gjort sitt till att minska denna fågelart, ty gladornas bon äro i allmänhet lätta att finna. Trots allt är det dock nästan gåtfullt, att gladorna utrotats så hastigt. Nu äro de så sällsynta, att ett häckande gladpar ovillkorligen bör betraktas som ett naturminnesmärke och förtjänar att skyddas. Och skulle gladorna möjligen göra någon förargelse, bör man öfverse därmed. Hvarje naturvän har också riklig ersättning för den eventuella förlusten af någon kyckling eller andunge i att se gladornas härliga flykt. Gladorna äro flyttfåglar, som återvända hit till landet från sin vintervistelse i Afrika omkring den 20–25 mars eller tidigare. Sven Nilsson säger ock om henne att hon anses därföre som ett af vårens säkraste förebud, och då landtmannen i Skåne ser en glada i luften, är han tämligen säker att vintern är öfverstånden. Några egendomliga smådrag ur gladornas biologi torde vara af intresse att anföra. När gladan bygger bo, samlar hon hvarjehanda föremål för att fodra det invändigt. Papper och trasor äro då välkomna för henne. Detta var så väl bekant, att ett engelskt ordstäf sade: när gladan bygger, så håll ett öga på smålinnet. En annan egendomlighet är gladungarnas vana att spela döda, då de infångats och tro sig observerade. Men går man bara från dem och lämnar dem i fred, vaknar den skenbart döde snart till lif igen”.
Fågeln på bilden är fotograferad i Gräshult.
Framför allt ungfåglar av arten röd glada i Sverige flyttar till västra Europa på hösten, men sedan 1950-talet övervintrar allt fler av de vuxna fåglarna i sydligaste Skåne. Numera stannar omkring 85 % av de vuxna fåglarna kvar i landet.
Hösten år 2020 sträckte 4652 röda glador ut från Sverige.
Ett märkligt beteende hos den röda gladan är att den kan spela död om den hotas, detta gäller vanligtvis ungfåglar men även vuxna fåglar kan utnyttja detta trick.
Röd glada fotograferad i Gräshult.
I Sverige är arten under utbredning, med stark ökning i huvudområdet Skåne. I övrigt finns den spridd i delar av Europa och österut till Kaukasus. Den svenska gladastammen hör i dag till de starkaste i Europa. Mellan åren 1989–1993 planterades svenska glador ut i Skottland för att bättra på stammen där. Man tog fåglar från bon med minst tre ungar, och minst en unge lämnades kvar.Röda gladans rykte som kycklingtjuv och gässlingtjuv var orsaken till att man diktade nidverser som man skulle ropa till den första röda glada man såg på våren. Nidverserna hade samtidigt karaktär av trollformler som skulle skydda mot röda gladans angrepp. Röda gladan förknippades också med vädertydor, oftast om regn. I Skåne kallades röda gladan även för ”meraftonsfågel”, eftersom man vid tiden för hennes ankomst på våren fick börja äta merafton, det vill säga, ett mellanmål mellan middag och kvällsvard.
Röd glada fotograferad utmed vägen mellan Gräshult och Hagshult.
Den oerhört vackra vyn över kyrkan och klockstapeln i byn Hagshult sett från väster mot öster, den röda gladan var för övrigt med mig hit också.
Sockennamnet Hagshult möter man första gången i skrift år 1259 och skrives då Hagsiohylta. Hagshults socken var under medeltiden och århundradena dessförinnan en gränstrakt. Hagshult var nämligen Finnvedens gränsland nordost ut mot Njudung. Gränsen mellan Hagshult och Nydala samt Svenarum var riksgräns mellan de gamla smålanden Finnveden och Njudung. Den bro som redan under medeltiden ledde över Härån vid Järnboda, kallades Märkesbro. Antingen var bron själv gränsmärke eller fanns det i närheten av bron ett gränsmärke. Just i anslutning till denna gamla riksgräns lever fortfarande traditionen om ett par gränsmärken. Det gäller punkten där Hagshults, Tofteryds och Svenarums socknar möts och platsen där Hagshults Fryele och Nydala socknar möts.
Apropå året 1259 då Hagshult första gången nämndes i skrift var ett normalår som började en onsdag i den Julianska kalendern. Den 29 maj år 1259 dör den danske kungen Kristofer I och efterträds som kung av Danmark av sin son Erik Klipping som blev kung Erik V. Henrik III av England drar sig bort från Normandie, Maine, Anjou och Poitou samt erkänner den franska överhögheten i Akvitanien. Johan II av Jerusalem, kung av Jerusalem och kung av Cypern föds år 1259 eller möjligen omkring år 1267.
Den vackra vyn över Hagshults kyrka och den nya klockstapeln i byn sett från väster mot öster. Det är skönt att se att det åter står en vacker klockstapel invid den vackra gamla kyrkan.
I Hagshult finns rester av en hällkista i Packebo och hällkistorna hör till stenålderns sista period. I en annan by, Kushult, finns ett stort stenröse, Bengtsbo rör, vilket kan dateras till bronsåldern. Där tycks förutom den ursprungliga begravningen även ha skett senare begravningar i så kallade sekundärgravar i rösets yttre delar. Järnåldern är rikast representerad ifråga om de fasta fornlämningarna. Det finns vackra domarringar i Väshult, i Rösberga vid Lagan, i Starkeryd och i Jönshult. Särskilt ett av gravfälten vid Jönshult är intressant genom sin mångfald av gravtyper. Något ytterligare fynd från bronsåldern, bortsett från redan nämnda Bengtsbo rör i Kushult, har däremot inte ännu gjorts.
Det första kända brevet från Näs, borgen ute på Visingsös sydspets i Vättern, skrevs år 1259 av biskop Henrik från Linköping. År 1267 är kung Valdemar Birgersson här och utfärdar ett brev där han bekräftar faderns, Birger Jarls, beviljade privilegier och friheter för borgarna i Lübeck, Hansan. Året efter omnämndes att det fanns en milite procuratore, vilket är italienska och betyder militär åklagare, vid namn Martin på Visingsö, vilken torde ha varit en hövitsman.
Ovanstående är händelser från året 1259 då Hagshult för första gången nämns i skrift.
Hagshults by med en stare och många björktrastar som födosökte i snålblåsten och den relativa kylan. Dessa två arten hade annars bara sällskap med kajor och kråkor ute på de öppna fälten.
Här seglar den ena fågeln i ormvråksparet över byn Torp utanför Hagshult, även dessa fåglar är hyligen hitkomna till sitt gamla revir från att har tillbringat vintern kanske i södra Sverige.
Ormvråk påträffas året runt i sydligaste och västra delen av landet men flertalet flyttar dock till Västeuropa under september och oktober, men en del nordsvenska fåglar flyttar till Västafrika eller, som ytterligare några, till tropikerna. De återvänder i mars och april.
Varje ormvråkspar har två eller flera bon att växla mellan inom reviret, och vråkbon kan vara i bruk under lång tid och man har noterat att bon har använts regelbundet under mer än 30 års tid. Boet byggs av båda makarna och består av rätt grova grenar och tvistar, i balen finare ris och toppskott av barrträd och stundom lövträd. Ofta placeras boet något över trädets halva höjd.Bilden visar den andra fågeln i ormvråksparet i byn Torp i Hagshult.
Detta tranpar gick och födosökte i Mörkhult på Linnesjöns östra sida, allt medan den röda gladan tittade ner på dem från ovan hela tiden men det störde dem icke ett dugg i sitt lugna födosök.
Tranparet i Mörkhult på Linnesjöns östra sida verkade helt oberörda både av min relativa närvaro och på den röda gladans närvaro i skyn, men visst har de ändå full kontroll på oss båda.
Ytterligare ett tranpar gick i lugn och ro och födosökte på en åker vid Norra Grohult också detta på Linnesjöns östra sida. Är detta häckningspaltsen eller ska de vidare till Hornborgasjön i Västergötland för ytterligare mat och vila samt dans.
Härom dagen hade Trandansen vid Hornborgasjön 12 000 tranor på besök och det är redan en minskning. Kulmen i år var 18 500 tranor den 30 mars.
Den ena delen av tranparet vid Norra Grohult på Linnesjöns östra sida ställde välvilligt upp på fotografering, men jag är inte riktigt så nära som det tycks verka då objektivet hjälper mig att ta dessa närbilder.
Bästa hälsningar och på återseende!
Hjälp Ukrainas folk!
Krig är en plats där unga människor som inte känner varandra
och inte hatar varandra dödar varandra
genom beslut av gamla människor som känner varandra
och hatar varandra men inte dödar varandra.
//Dan