Morups tånge, del 2 20210731 Krönika 269
Strandängen vid Morups tånge var alldeles rödfärgad av den lilla växten rödlånke, ”Lythrum portula”, som är en liten, nedliggande, ettårig, kal ört med motsatta blad. Hela växten har oftast en rödaktig färg. Stjälkarna är nedliggande och rotslående. Bladen är tjocka och spatelformade. Rödlånke blommar från juni till september med små och oansenliga blommor som sitter ensamma eller parvis i bladvecken.
Rödlånke liknar mest arterna i släktet lånkar, på latin ”Callitriche”, men dessa är alltid gröna och har blommor som saknar hylle, samt en liten frukt som består av fyra plattade delfrukter. En annan art med likartad byggnad är portlak, ”Portulaca oleracea”, som dock är kraftigare byggd och har köttiga blad och små gula blommor.
Rödlånke är förekommer sparsamt från Skåne till Ångermanland och den växer på naken fuktig lera eller sand, i diken, pölar, hällkar och hjulspår. Den kan ibland växa under vatten och blir då ofta grönare i färgen och får längre skott.
Sånglärka, ”Alauda arvensis”, är en fågel som Carl von Linné skrev följande om, ”Skulle någon finna, var hon om vinter håller sig, vore rätt väl och artigt att med berättelse inkomma till Vetenskaps Akademien. Vi veta ännu inte om hon ligger på sjöbotten eller annorstädes över vintern".
Idag vet vi att hon befinner sig annorstädes, det vill säga i Västeuropa eller rent av i södra delarna av Sverige under vintern, och hon ligger inte på sjöbotten. Arten är vår största lärka som känns igen på den mycket ihärdiga sången och hjässfjädrarna som kan resas till en tydlig tofs. Sånglärkan och staren är väl sannolikt vårens första budbärare för gemene man.
Tidigare svenska namn har varit lärka, lärsk, läritja, leirike, åkerlärka, topplärka, tofslärka och himmelslärka. Ordet lärka är belagt sedan år 1520, och det kommer från det fornsvenska lärikia, som troligen är ett lån från nordtyskans lewerike med samma betydelse.
Carl von Linné skriver mycket om sånglärkan, bland annat detta, ”Är artig både med sitt flygande och sång; på marken sjunger hon ej särdeles, men då hon sjunger rätt, flyger hon, och lyfter sig högre och högre rätt upp i luften, och det ser ut som hon hänger i en tråd, ty man ser henne intet röra särdeles på vingarna. Hennes tillhåll är mest på stora åkerfält och vidsträckta ängar, men skogsbygden vill hon ej hålla sig på. När lärkor få se höken, flyga de allesammans till jorden, och töras ej en gång röra sig i gräset, där de gömt sig, utan kan man då taga dem med bara händerna: samma experiment kan man göra, om man gör sig en pappers hök, och låter flyga över dem".
Längst ut på Korshamns udde var det en livlig ström av kanadagäss som gick in till den mindre vindpinade delen inne i viken.
I den hundrahövdade gruppen av kanadagäss fanns det en individ som inte riktigt såg ut som de andra. Man ser den i bildens mitt och kanske är den en hybrid med vitkindad gås-gener i sig eller så är det bara genetisk variation.
Strandmalört, ”Seriphidium maritimum”, är en aromatiskt doftande, beståndsbildande, flerårig ört med silvergrå, tilltryckt behåring. Stjälkarna kan bli upp till sex decimeter höga och är mer eller mindre förvedade vid basen, de omges av mattor av täta, låga vegetativa skott. Bladen är upprepat parflikiga med mycket smala bladflikar, liksom stjälken är de vackert silvergrå. Strandmalört blommar i augusti-september och blomkorgarna är mycket små men sitter många tillsammans i mer eller mindre glesa klaselika samlingar.
Strandmalört känns lätt igen på sina finflikiga silvergrå blad med aromatisk doft och den kan knappast förväxlas med andra arter, utom möjligen malört, ”Artemisia absinthium”, som dock har mycket bredare bladflikar och större blomkorgar.
Strandmalört är mindre allmän men kan vara lokalt talrik och bildens underart vanlig strandmalört, ”Seriphidium maritimum maritimum”, växer på steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne, medan underarten baltisk strandmalört, ”Seriphidium maritimum humifusum”, förekommer i liknande miljöer på Öland och Gotland.
Bästa hälsningar och på återseende!
//Dan